Jag deltog i ett franskt radioprogram (Carrefour de l’Europe) tillsammans med Anna vid midsommar förra året. Sedan lyssnade Nollpunkt till henne under Långt ut i väster 2010. Nu är det 2011 och här kommer Anna von Hausswolffs Track of Time på tuben. På produktionen lyser Mattias Nilssons vattenstämpel Kning Disk (Peter Broderick m fl).
Created by Anders Nydam and Anna von Hausswolff
Photographed by Anders Nydam
Grading and Online by Daniel Silwerfeldt
Produced by Kning Disk 2011
Okej, kvällen slutade inte i kyrkan utan den fortsatte i en liten stad av tegel tills det att gryningsljuset åter spreds över Majorna och 11:an började rulla ut från vagnhallen igen. Fibes Oh Fibes perspirerade (Axwell deodorants spelade för stockholmspublik lite längre bort längs älven) tillsammans med publiken och rev av sina hits.
Och idag är allt som vanligt igen i Göteborg. Kändisarna har åkt hem. IFK spelar på Ullevi. Flora och fauna i Slottsskogen kan börja återhämta sig. Telias plastflamingos kan ge plats åt flamingokvintetten som vanligtvis bor där.
Kemi har aldrig varit mitt starka ämne. Jag lämnar därför bröderna bakom mig i skogen och vandrar upp mot kyrkan på berget utan att vända mig om. Där på berget väntar Laura Marling.
I kön till toaletten i Annedalskyrkan är det Kafkastämning. Nationalsorg har sett muntrare ut. Jag vet inte varför, men jag tror folk är trötta. Själv är jag fortfarande uppfylld av ruset från Håkans nutidsnostalgi några timmar tidigare så jag låter mig inte bekommas.
Tydligen är det Axwell (säljer han schampo? deodorant?) man ska gå och lyssna på nu. Det är där Stockholmsveckan fortsätter och det ska tydligen va ”gaaalet bra”. Men i kyrkan avslutas kvällen. Jag lär återkomma till ämnet vid ett senare tillfälle.
När alla flickor går och kollar på Mumford and Sons går jag och kollar på flickor; girls spelar samtidigt på Linnéscenen. Det går trögt för dom men lagom till att jag ger upp spelar dom morning light och tänder till.
Efter det slår Radio Dept på den stora trummaskinen men skalar bort allt förutom musiken; ett skönt avbrott från alla tuffa posörer. Skön är också Anna Von Hausswolfs sprudlande glädje på scen. Musiken sprider bra vibrationer den också.
För övrigt är det Stockholmsvecka på Villa Belparc. Ankdammen i Slottsskogen är en ankdamm för bloggerskorna, skådisarna och artisterna som inte fick spela i år men som inte vill missa firmafesten och tycker det såå skönt att komma ut på landet ett tag. Inget ont med det. Det är trots allt en skön oas, ett eget litet Blue Hawaii när man inte orkar lyssna på mer musik.
Beach House, LCD Soundsystem och Local Natives var makalöst bra. The National gjorde jobbet dom också. En söt rök spred sig över området när M.I.A. intog scenen med våld och dansmusik. Hon bjöd på en färgglad show (epileptiker gör bäst i att stanna hemma). Men snacket på området handlade mest om Hollywoodskådisar på besök på landet. ”Såg du dom? Fick du dom på bild eller? Jag ska sälja mina bilder till Metrokillen vid Villa Belparc. Man ser att han tar henne på baken, fast man ser inte riktigt ansiktena på dom, hur mycket tror du man kan få för det?”
Just nu spelar The Drums; gulliga pojkar som spelar pop och som snart kommer att få sina första rakhyvlar och ett snack med sina farsor om tjejer och könssjukdomar.
Okej, man måste vara stor nog att erkänna sina misstag. Och igår gjorde jag en total missbedömning av klubbprogrammet, och drog dessutom med mig några vänner ner i skiten. Ras G blev av någon anledning flyttad till Röda Sten och istället bjöds det på en olyssningsbar sörja till konstmusik med stråkar och macbook. Jag vet inte vad bandet hette och jag vill inte veta. JJ, som avslutade kvällen, vill jag helst av allt bara glömma bort. De misslyckades på alla sätt man kan misslyckas med att överföra det som är bra med en skivinspelning till ett livesammanhang. Men… det fanns ljusglimtar. Världskulturmuseet är till exempel en fantastisk plats för konserter; den trevligaste scenen på festivalen. Och Tinie Tempah var riktigt bra. För en liten stund (han spelade inte så länge) kändes Lilla London som Lönndööön på riktigt. På ett bra sätt.
Idag börjar Way Out West på riktigt och mycket fint står på schemat. The National, Iggy and the Stooges, M.I.A., Local Natives, Beach House, Paul ”The Modfather” Weller, LCD Soundsystem. Today is gonna be a good day.
På återhörande.
Tinie Tempah på Världskulturmuseet. Foto: Fredrik Wilhelmsson
En vecka om året förvandlas arbetarstaden Göteborg till kulturstaden Göteborg. Som av en händelse inträffar detta ungefär samtidigt som industrisemestern tar slut och Kal ställer sig vid linjen igen. Denna veckan på året kan man äta currywurst på stan som värsta fritzen. Och man kan kolla på hitflugna magdansöser i folktomma cirkustält eller trängas med tonåringar framför Oskar Linnros. Bara att välja och vraka. Jag väljer bort kulturkalaset och väljer smygstarten av Way Out West på Världskulturmuseet ikväll.
Releasefesten i lördags blev verkligen lyckad. Trevligt folk i publiken och trevligt folk på scen. Trevlig efterfest. Och inte minst… ett nytt nummer av nollpunkt. Tack alla som kom och lyssnade. Tack Emil, Frida, Linnea, Claes som spelade. Tack Jessica, Carl, Mikael, Linnea och alla andra som hjälpte till. Vi ses snart igen.
Och nu går vi vidare till nästa fest; Way Out West i Slottsskogen i Göteborg. Favorit i repris. Nollpunkt var där även förra året och då lät det så här: http://blogg.noll.nu/?tag=way-out-west
Jag och Andreas kommer att blogga i år också. Jag kommer inte att kolla på alla band, man måste ta det lite lugnt och njuta också, men här är några som jag inte vill missa.
