Unik. Det är vad man ska vara, det är vad vi alla strävar efter att uppnå. Någon sorts avskildhet som gör oss till en i mängden, den särskilda plutten i den totalt unika massan. Vad är så fantastiskt med att vara unik egentligen?

Ofta har jag strävat efter att passa in. Att kunna vara en i gänget och faktiskt flyta med strömmen. Detta är dock inte synonymt att bortse från sina egna åsikter, att klä sig som alla och bli konform med ett grupptycke. Inte enligt mig. Ett sätt att passa in är att fungera i grupp – ett förhållandevis grundläggande krav för att kunna vara en framgångsrikt yrkesverksam människa. Alla ens värderingar behöver väl inte kastas överbord för det?

Lika ofta har jag strävat att vara unik. Att tycka tvärtemot, välja det ingen annan gör och bära den gamla, och egentligen fula tröjan ingen annan vill titta åt. Vad uppnår detta? Att anstränga sig så mycket för att slippa bli placerad i ett fack innebär i de flesta fall att man bara hamnar i facket av ”de som försöker vara så speciella som möjligt”. Man blir en unik individ ihopbuntad med en massa andra unikum som tillsammans blir ett massivt frågetecken.

”Tillsammans är vi starka” lär någon klok människa ha sagt någon gång. Nog känns det som ett gångbart motto även i vår nästan egoistiskt drivna livstid? I ett samhälle dominerat av självständighet och egennytta är ”vi” något man bör värna om. Nyckeln är nog att vara precis som alla andra – det vill säga helt unik.