Det är dag 9 och det börjar klämta klockor och rätt bedrövlig musik i var och vart annat hem. Min pappa har alltid varit noggrann med julmusiken. ”Inget gammalt, alltid nytt” har varit traditionen och därför har han varje år kommit hem med en ny julskiva som skapats i en avkrokig studio bland de kaliforniska soundets kullar med slick mastering och röster från afro-amerikanska keruber uppvuxna i musikens kyrkor.
På Facebook tävlar många redan om vem som bakar mest pepparkakor, äter flest lussebullar eller har mest julkänsla. Jag har ingen förutom min specialimporterade gourmetchokladadventskalender från Peter Beier Chokolade. För att bättra på julkänslan lyssnar jag ibland på Steve Wonders Someday at christmas, Freddie Wadling och Anna Ternheims Christmas och Rickard Smallwoods O come, o come Emmanuel och då lägrar sig lite mer julefrid. En klar favorit är Sufjan Stevens Only at christmas time. Nu till frågan:
Om du skulle välja och kora lucian bland julsångerna, vilken skulle enligt dig få bära luciakronan?
Omdiskuterad och av Youtube bannlyst kortfilm av den franske regissören Romain Gavras. Eller är det en musikvideo till låten Born free med M.I.A.? Både och.
Men vad är det mest, är det identiteten och rollen (rebellen, jungfrun, fadern) eller saken (konsten, musiken, politiken) som människan står för som gör den cool? Eller är det enbart fotografiet? Skulle Thatcher rökandes en cigarr göra sig lika bra på ett svartvitt fotografi som Churchill? Skulle Jimi Hendrix fotograferad i blå burka vara lika intressant som när han poserar med cigarett, afrofrilla och gitarr?
Nu är tiden på året då de olika disciplinerna av kulturutövare samlas i sina respektive ankdammar och firar ett år av enastående bedrifter. Ömsom delar de ut priser ömsom tar de emot priser och gläds åt varandras framgång (och gör de inte det så försöker de i alla fall att dölja sin missunnsamhet så gott de kan). Tanken med att uppmuntra utomordentliga prestationer utförda av våra strävsamma kulturarbetare är givetvis beundransvärd.
Om vi lovar att inrätta ett kulturens bragdguld, ett Nollpunktpris för enastående kulturbedrifter oavsett genre, vem tycker du ska vinna?
Med hjälp av dig och många andra har vi nu gjort en spotifylista att gråta till. Känner du dig inte nere kommer du definitivt att göra det. Med höst och vinter kommer melankoli, minnen, mörker och hjärtesorger. För värmens skull kan det då behövas en varm filt av musik eller en skrovlig röst som håller dig sällskap och sjunger om att du inte är ensam. Så håll tillgodo:
Listan som vi gjort är baserad på veckans fråga där vi just frågade efter de sorgligaste melodierna och de tårfällande tonerna. Den går fortfarande att fyllas på om du går vidare till La question de la semaine #7.
Jag läste en artikel i musiktidningen med världens jobbigast namn ”les inrockuptibles” om ”Sad songs”. I artikeln nämns det att skivförsäljare fått frågan, ”Vilken låt tycker du är den allra mest sorgliga?”* Artikelförfattaren berättar att försäljarna svarade så hårt ut att det på skivorna borde sättas ett klistermärke med, ”Attention, cette musique peut très sérieusement nuire à votre bonne humeur”** Kompositörerna som föreslogs var Arvo Pärt, Karol Szymanowski, Aphex Twin och Jóhann Jóhanson med ett isländskt namn förvillande likt Jonathan Johansson vars musik många också fällt tårar av. Man skulle kunna lägga till Kent, Loney dear och Nina Kinert för de blågula och populärmusikaliska tonerna. Sist i artikeln nämns Max Richter som bland annat gjort musik till filmen Waltz with Bashir. Ett av hans verk är det här,
Så nu återstår det för dig att svara på frågan (skriven på svenska högre upp),
* Quel est pour vous la pièce de musique la plus triste?
**”Varning, denna musik kan vara mycket skadlig för ert goda humör”
På facebook finns det en grupp, med några tusen medlemmar, som heter Midsommarfitta; en grupp vars syfte är att bryta patriarkatets kulturella dominans när det gäller fruktbarhetssymboler. Mer specifikt vill de byta ut vår nuvarande midsommarfallos och istället dansa kring en kvinnlig motsvarighet.
Ett viktigt steg mot jämställdhet eller bara trams?
Eva Perón
Foto: Rikkard Häggbom,