Olyckligt kär känner jag mig. Det gör jag nästan alltid, när jag sitter i min ensamhet och lyssnar till självutlämnande jazzmusik. I berusningen av sådana harmonier är jag dock långt ifrån olycklig. Det är bara det där med den omöjliga kärleken som är så förbaskat romantiskt. Romantik som gör att det inte går att stå kvar med båda fötterna på jorden. Det är en retande paradox som kittlar fart på diskussioner kring den omöjliga kärlekens villkorsfrihet och jazzens hemlöshet. Ämnena tangerar kanske bara för mig, men ingen kan förneka att de båda är rika på passion och överraskningar.

Jazz tycks vara en genre som är nästintill obligatorisk för instrumentalister att uppskatta men som har desto svårare att tilltala ”vanligt” folk. Det är lätt att klaga över att jazz antingen tenderar att bli för tråkig eller att den alltid ska vara så obegripligt experimentell. Stockholms jazzfestival gick att följa på radio under hela jazzveckan. Varje dag hade sin egen stil och historiska prägel. Bland besökarna var det tydligt att de som gillar New Orleans-blues och storbandsjazz valt att gå de första dagarna medan de yngre generationerna som ville dansa till soul- och funkigare beats mobiliserat sig till de sista festivaldagarna under helgen.

Ingen av dessa stilar står dock fri ifrån sina rötter i familjen ”Jazz”. Det som förenar dem är de ständiga referenserna till sin historia och dess föregångare. Definitionen av jazz har emellertid aldrig låtit sig låsas fast. Från 20-talets New Orleans tog sig jazzen till 30- och 40-talets finrum med hjälp av storbandsjazzen. Kring mitten på 40-talet slog dock bebopen igenom och bröt den bundna formen som hördes bland blåsorkestrarna. De redan vidgade gränserna för jazzens ramar berikades med starka influenser ifrån latinamerikansk, afrokubansk och brasiliansk musik som spirade på 50- och 60-talet. Med 70-talets rock uppstod konstellationen som kom att kallas Fusion, dvs ’sammansmältning’, av jazzen och rocken. Och under sent 80-tal växte acid jazz fram ur fusion och som lyckades spegla jazzinfluenserna i nytappning, à la funk och hip-hop. Jazzgenren karaktäriseras av sitt trolösa flirtande med olika stilar och kontinentala traditioner.

Just precis hela detta spann av diversifierat spektrum har Stockholms Jazzfestival försökt att berika sina åhörare med genom åren. Ingen kan gilla allt men alla kan finna något som faller dem i smaken. Och vad är väl bättre än att finna något du inte ens visste fanns!? Tidigare år har det satsats på att blanda in okända och genrebrytande musiker in bland det mer kända och lättsmälta banden i repertoaren. Något som gjorts med en slags folkbildningsambition.

Tidigare år har det satsats på äldre generationers storfavoriter från 60- och 70-talet, av de som ännu är vid liv och verksamma idag. Men med de yngre upplagorna av lovande artister såsom Joss Stone, Raol Midón, Raphael Saadiq och Erykah Badu gjorde nog jazzfestivalen sin allra största tjänst å genrens vägnar. Många av de tidigare årens vinnande koncept bland de svenska varianter av innovationsrikedom, folkärvänlig öppenhjärtlighet och musikalisk flirt över generationsgränser uteblev i år. Jag hade gärna hört Veronica Maggio med ett jazzigt live-framträdande unplugged, kanske tillsammans med hennes manlige motsvarighet, den charmerande Kaah. Kanske hade en Laleh nedskickad ifrån Norrland tillsammans med ett storband ifrån utlandet lyckas öka mångfalden av nationaliteter på Skeppsholmen och visa på den multinationella bredd som bidragit till jazzens musikaliska rikedom? För att inte tala om fjolårets långväga gäster som Fela Kuti… Men istället fanns ju isländska Kira Kira, sydstaternas souldrottning Leela James och svensk-amerikanskan Theresa Andersson som färgsprakande nyheter i spelschemat.

Jag är av typen åhörare som uppskattar inslag av nyheter. Min rotlösa, traditionslösa och hopplöst generalistiska förkärlek till jazzen är öppen för allt. Det charmerande med jazzmusiker är att de så ofta vill uppfylla detta allt helt på egen hand. Det vi har gemensamt är kanske en momentan passion som väcks till liv varje gång musiken vill övertyga oss om att den är allt. I mig väcks då en direkt längtan efter att förkovra sig inpå bara skinnet på den naknaste formen av jazz.

Sara Farhoudi, krönikör på Nollpunkt, hade de lyssnande öronen på jazzfestivalen i Stockholm. Hon skrev om musiken som hon önskar ingen skulle behöva missa under sin livstid.

FREDAG 17 JULI

Med kritikerrosade artister, som redan innan festivalen dragit igång uppmärksammades i media, står denna tredje dag som den mest intressanta dagen för mina jazzhungriga öron. Jag vill särskilt presentera fyra stycken utav de yngre, våldsamt ambitiösa och iögonfallande blänkande stjärnorna som i min mening lyste allra klarast på Skeppsholmen denna dag.

Först ut på scen var Sofia Jannok, en musikalisk talang ifrån Gällivare som blivit hyllad som ett av de nya stjärnskotten inom svensk jazz. Hon syntes nyligen på invigningen av Sveriges EU-ordförandeskap på Skansen och var även bland debutanterna på Sommar i P1 i år. Hon känns igen på sin jojkliknande sång som hon framför i personliga jazzarrangemang fyllda med uttrycksfull passion. På hennes senaste album ’Ássogáttis’ är alla hennes låtar framförda på norrsamiska, liksom de flesta av låtarna hon framför på Nya Scenen. Ändå tycks hon lyckas kommunicera med hela sin publik. Att samiska inte tagit större plats i den svenska jazzen ter sig märkligt när jag för första gången fick höra Jannoks jazz. Sofia Jannok är som en upphittat skatt och bör förvaltas som en sådan. Jojken framför hon sitt praktfulla signum. Förutom att det är ett för många öron vackert och mystiskt språk, gör det hennes musik intressant och uttrycksfullt på ett unikt sätt. Hennes musik går närmast att klassas som nyklassisk inom svensk jazz. Men kanske är det hennes självsäkerhet som imponerar mest? Samtidigt utstrålar hon en ödmjukhet som reflekterar en uppriktig vördnad för det hon framför. Jag tänker att det är precis sådana här fynd man vill göra när man går på jazzfestival.

Nästa stjärna jag får äran att se tändas på Skeppsholmen är den unga gotlänningen Theresa Andersson. Bosatt i New Orleans sedan 18 års ålder har hon en tydlig prägel från den klassiska musiktradition som gjort staden känd. Med rytmik och ljudbilder som hon säger sig ha hittat i former, strukturer, dofter och färger skapar hon sin mångfacetterade musik. Trots hennes unga år har hon mycket erfarenhet i bagaget, såsom uppföranden tillsammans med Dr John, The Neville Brothers, Betty Brothers, Allen Toussaint och Ane Brun. På Stockholm jazzfestival står hon ensam med två pedaler med vilka hon loopar, samplar och sjunger i stämmor med sig själv. Uppspelade tillsammans bjuder hennes ljudexperiment på en kittlande konsertupplevelse. Uppfinningsrikedomen och ambitionsnivån i hennes musik är hög, och det är en show som verkligen är värd att upplevas live, ännu en gång! (Theresa Andersson spelade både på Torsdagen och Fredagen. Hon uppträder även på Mosebacke i Stockholm i slutet på juli). På youtube går att se exempel på hur hon bär sig åt:

En annan kvinnlig talang med ett vasst sinne för teknik, är Kira Kira. Hennes riktiga namn är Kristin Bjork Kristjansdottír vilket avslöjar hennes isländska börd. Bland förekommande landsmän i samma bransch och likartad genre finns bland andra Sigur Rós, Mugison och Hjaltalín som alla har ett alldeles eget unikt sound, men som alla på något sätt går att relatera varandra till med bekanta vindpustar ifrån ett slags isländskt musiklandskap. De har ett fantastiskt målande musikaliskt språk gemensamt. Denna genre flyter mellan folk, elektro, experimentell jazz i en salig blandning tillsammans med samplade ljud. Kira Kira tycks vara en intressant artist för flera generationer, av konsertauditoriets publik att döma. Jag träffar Kira Kira efter hennes konsert och frågar henne vad hon önskar förmedla med hennes nyckfulla och oförutsägbara musikaliska lek. Hon berättar om hur hon fått tampas med och bearbetat rädsla mot scenskräcken och självbilden genom åren hon varit musikaliskt verksam. Inte förrän för tre år sedan lyckades hon nå till insikt om att rädslor inte går att gömma, utan måste upplysas med ljus. Nu vill hon fortsätta få lysa med det, och sprida till andra. Idag har hon bearbetat bort alla rädslor som hindrat henne att uppleva glädjen i att få framträda med sin egen musik, med bilder och budskap ur hennes imaginära universum. Med hjälp av prylar och instrument från hemmet, eller vänners garage samlar hon på sig de ljud hon inte har instrumenten till.

-Alla mina låtar bygger på en liten historia, en egen värld som jag skapar som utgångspunkt. Sedan bjuder jag in mina vänner till mitt universum, berättar hon.

Ser man Kira Kira på scenen är hon minst sagt i sitt eget universum. Vännerna står bredvid och backar upp med trumpet, trummor, xylofon och en laptop. Kira är den som flitigast byter instrument/prylar och samtidigt vrider på rattarna på hennes plottriga teknikbord. Hon står i yllesockar och spelar på bjällror, tomma konservburkar, hennes barndoms nylongitarr och ljuskänsliga elektronplattor som hon trixar fram ljudeffekter på med hjälp av en enkel ficklampa. Det är fascinerande att se henne mecka i sin verkstad som hon byggt upp runt om sig på scenen, bakom hennes microfonstativ. Men blundar man så låter det som en sympfoni som orkestrar i ett stort konserthus.

- Jag är otroligt tacksam över att få spela med så duktiga musiker, säger Kira Kira om bandet hon har med sig. De gör vad de vill, inom ramberättelsen, eller landskapet jag lägger fram som utgångspunkt.

När jag frågar henne om hur hon kom över scenskräcken lyfter hon blicken i taket, och använder båda händerna för att betona sitt svar med ett engagerat kroppsspråk.

- Jag klev rakt in i den. Jag mötte min rädsla genom att verkligen se till vad det var. Våra rädslor måste belysas med ljus. Allt vi behöver göra är oftast att tända lampan. Jag tror verkligen att vi skulle leva så mycket färggrannare liv om vi inte lät rädslorna ta makten över våra liv. Skulle vi släppa in mer spirituellt ljus skulle det hjälpa oss till ett flera dimensioner rikare liv. Vi skulle kunna få så mycket mer av det vi har.

Innan kvällen fallit över Skeppsholmen fastnar jag vid ännu en ung dam som står i rödprickig klänning inför en enorm publik framför Nya Scenen. Det visslas, och ropas bravo högt. Applåderna tycks hejdlöst hängivna och publiken fullständigt förälskade. Jag undrar om det är vinet i festivalbesökarnas plastglas som orsakat tumultet, eller sången från scenen. Rösten är Josefin Lindstrands. I våras släppte hon skivan ’There will be Stars’ på vilken hon själv skapat alla låtar och arrangemang. Hon är dessutom redan utnämnd till Jazz i Sverige-artist 2009, och har bland annat samarbeten med brittiske kompositören och pianisten Django Bates och svenska popartisten Maia Kirasawa med sig i bagaget. Hennes energi och sångklang påminner om fransk 60-tals cabaret i svensk granskog, där hon säger sig ha skapat det mesta av hennes musik. Hon låter klänningen svajja i takt med hennes lustfyllda musik och huvudet vagga våra hjärtslag till betryggande lugn när hon sjunger. Hon förför sin publik med så enkla medel som ett leende och utsträckta armar, ut och upp i skyn, som för att få växa. Men Mademoiselle Lindstrand har redan vuxit sig stor bland jazzfestivalens besökare på hennes knappa timme som hon uppträder för oss. Hennes klara sångröst som oavsett meningarnas ord tycks sjunga för oss om hopp. Hennes musik är fullt med kontrastrika överraskningar som hon framför med en estetisk elegans. Med djupa nigningar och ödmjukt knäppta händer tackar hon för all kärlek vi i publiken ger henne. Vi jublar i kör om att det är vi som ska tacka!

Efter de två första dagarnas långa bläckblås- och bassolon på jazzfestivalen har dagens stjärnfall uppfyllt flera omedvetna önskningar i uppfyllelse. Till och med det mest saxofonkänsliga öra har idag fått vila och återuppväckas av skandinavisk jazzmosaik.

Sara Farhoudi, krönikör på Nollpunkt, har de lyssnande öronen på jazzfestivalen i Stockholm. Hon skriver om musiken som hon önskar ingen skulle behöva missa under sin livstid.

Redan från första dagen rivstartades festen med heta referenser till jazzens födelsestad New Orleans, och den äldre rythm and blues-traditionen. Bland de första musikerna som tog plats på Skeppsholmens scener var internationella stornamn som Allen Toussaint och Dr John. Toussaint är inte bara uppskattad som musiker och kompositör till hits som ”Working in a Coalemine” och, ”Get out of my Life Woman” m.fl., utan även en beundrad producent för stjärnor som Etta James, Otis Redding, Paul Simon m.fl. Dr John heter egentligen Malcolm John Rebennack Jr och spelar den lilla sjöjungfrusvängigare bluesen. Han påminner lite om Van Morrissons livsnjutarjazz som gick att höra på jazzfestivalen för ett år sedan. Dr. John är inte bara påtagligt mycket längre än Van Morrison i höjdmeter, utan också något tyngre musikaliskt. Med sitt piano och sin sång lyckades han fullständigt erövra hela Skeppsholmen under sin konserttimma. Och blundar man, ja då kan man faktiskt börjar tro att han är svart. (Se sköna klipp ifrån hans tidigare framträdanden på youtube)

Bland de över 60 artisterna som spelar på årets festival är flera av namnen på Stockholms Jazzfestival för första gången. Jonas Kullhammar är däremot ett namn som dyker upp så gott som varje år, så långt tillbaka som jag kan minnas. Kullhammar är tenorsaxofonist som spelat och byggt sina egna jättesaxofoner sedan han var barn. Han är en hängiven arvinge till den solida saxofontradition som Sonny Rollins och John Coltrane företräder, samtidigt som han behärskar ett personligt experimentellt uttryck. Kullhammar är en artist jag tycker har en berikande musik, då han själv fyller den med lekfullhet, själ och genuin lycka. Det är en musiker jag kan lita på kommer göra mig glad inför varje jazzfestival. Han blir tryggare, roligare och allt bättre för varje år. Han är en av Stockholms jazzmusiker som går att känna igen som stammis på SKeppsholmen vid det här laget, men han lyckas ändå överträffa min förväntan varje gång. Jag ser framemot dagen då han får stå på Stora Scenen klockan 23.30 som jazzkungen Rollins får göra.

Medan solen fortfarande stod högt och mina bara ben ännu var varma lämnade jag Skeppsholmen när den vitare och gubbigare bluesen började gå loss på Stora Scenen.

Sara Farhoudi, krönikör på Nollpunkt, har de lyssnande öronen på jazzfestivalen i Stockholm. Hon skriver om musiken som hon önskar ingen skulle behöva missa under sin livstid.