Foto: Johan Stahre

”Jag bodde fyra år i en tältkåta i de jämtländska skogarna. Jag valde att flytta ut för att få tid. Tid att landa, tid att tänka, tid för ensamhet.”

Två män längtar uppåt och hemåt men från olika platser och till olika mål och vid olika tillfällen. Den första lämnar Stockholm för Norrbotten i en tid då hälften av alla svenskar bor på 1/100 del av landets yta. Han vill till sina rötter och trädets topp. Den andra lämnar sin barndoms tätbebodda ö för ensamheten under kåtans tak i den jämtländska skogen. Den första reser för att besöka. Den andra reser för att stanna.

I skogarna utanför Boden har Jonas Selberg Augustsén tillsammans med sitt norrländska filmteam och hunden Maja funnit sig ett träd, en Yggdrasil, ett kunskapens träd. Tanken är att göra såsom samerna gjorde förr i tiden när de byggde kojor upp i träden. Lövverken och kronan sågades av och stugan stod meter upp i luften. Stugan var ett skafferi för att förvara mat så att björnen inte skulle kunna komma åt den. Innan Trädälskaren har Jonas gjort kortfilmerna Kalven & Friheten samt Processen medan Trädälskaren är hans långfilmsdebut och handlar om trädet, sin mormor och längtan. Emil Svanängen har komponerat musiken till de norrländska trädstammarna, de norrbottniska älvarna, myggen och laxen och på projektets hemsida står det att läsa,

”I vår tid av urban rotlöshet blir Trädet en symbol för en plats som alltid finns där, en plats vi alltid kan återvända till.”

Där finns också några ord av Martin Lönnebo. En biskop emeritus som själv kommer från Västerbotten och som alltid sökt sig mot skog för stillhet och avskildhet. Enligt honom behöver vi söka våra rötter och gå på djupet för att återta det organiskt långsamma växandet och lämna girighetens expansiva väsen,

”Nu slungas vi ut till ytskiktet, expanderar med konstgjorda medel. Årsringarna måste få komma i sin egen rytm, eljest bryts vi i stormen.”

Tillbaka till naturen

Men idén är inte ny. En av våra stora politiska filosofer, Jean-Jacques Rousseau, kritiserade redan på 1700-talet människans alienation från naturen. Konsekvenserna av naturens frånvaro i människans värld hade skapat ett samhälle som styrs av pengar och materiella värden. Istället upphöjde Rousseau naturtillståndet och beskrev det som ett paradisiskt lyckotillstånd. Något som inte ligger långt från våra dagars exotism,

”I Tanzania, trots att de är fattiga så är de lyckliga, medan vi här i norden har allt men är så olyckliga.”

Enligt Rousseau har vi blivit olyckligare av vetenskapen och framstegen vilket stod i direkt opposition till vad upplysningsfilosoferna ansåg.

Markus Torgeby reser till Jämtland. I hans bagage finns trumpeten och löparskorna. Han är tjugo år och tränar löpning på elitnivå och orsaken till avskildheten är att få tid för sig själv. Han beskriver det hela såhär i nollpunkt nummer sex,

”För att bli den vi är tänkta att vara tror jag att tystnad och ensamhet måste få finnas närvarande i våra liv. En självvald, god ensamhet. Vi lever i ett samhälle där vi har fantastiska möjligheter. Du kan göra nästan vad som helst. Men det betyder ju ingenting om du inte vet vad du vill. Det finns så många vägar att ta. Vi ser så många filmer och läser så många böcker. Jag känner ibland att allt jag stoppar i mig, får mig att förlora mig själv. Vad är jag i allt detta? Hur plockar man fram den kärnan? Jag är övertygad om att stillhet och ensamhet är en del i det. I ensamhet och tystnad finns bitar som den moderna människan missar.”

Men så kommer läsarens/betraktarens/mina kritiska tankar, handlar inte det här enbart om en flykt från verkligheten? Att lämna samhället med sjukhus, nära och kära och försörjningsmöjligheter för att fly tillbaka till livmoderslugnet är ju en provokation för dem som väljer att stanna kvar. Det är också en själviskhet som indirekt leder till kritik mot de som älskar den som reser (se Sean Penns Into the wild) samt en samhällskostnad som kan sticka folk i ögonen,

”Visst kan vi bygga några trädkojjor eller leka indian och bo i kåta på semestern men om hösten måste vi tillbaka till staden med flextider, försäkringar och datavirusproblem.”

I filmen Löparen av Peter Magnusson, som handlar om Markus, besvarar han kritiken om att han flyr på bred ö-dialekt,

”Det är precis tvärtom, det är det jag inte gör här. Skulle jag resa hem igen så skulle jag behöva trycka ner allt som gör sig påmint i stillhet, som mina egna känslor. Tusen ljud, tusen saker att göra och så himla många val att välja bland. Ta till exempel när man stiger upp på morgonen och ska välja mellan 40 olika morgonflingor. Det är ju helt sjukt.”

Även Harry Martinsson förordar och försvarar resan till naturen och avfärdar kritiken om eskapism,

”Att gå till naturen är inte eskapism, för vägen från människa till människa går minst lika mycket genom naturen som genom staden. Det är överdrivet tal om social gemenskap, det är i ganska stor utsträckning bysnack, en filosofi för kaféer.”

Även om fyra år är lite långt för de allra flesta så kanske Markus liksom Jonas lyckas uppmana oss till att ta mer vara på oss själva genom att ibland våga välja ensamhet och avskildhet. För nog är avskildheten och ensamheten nyttiga även om de inte är beständiga. Det var den inte ens för Markus som idag flyttat till staden igen efter att ha delat kåtan och ensamheten, och sedan även den timrade stugan, med hustrun. Ingen ensamhet varar för evigt. Kanske inte ens döden.