Jag går med en ständig oro. Varje gång jag pratar med min farmor eller min farfar så tänker jag att det här kan vara sista gången jag gör det. Jag har burit denna oro länge nu, i många år. Jag har vant mig vid att tänka på döden och intellektuellt räds jag den inte, den finns och jag tänker på den. Men emotionellt kan jag inte hantera tanken. Döden ger mig samma känsla som när man är på väg att somna och plötsligt känner att man faller. Man trillar över kanten och faller ner i djupet som saknar botten.

Den intellektuella döden tror jag hjälper mig hantera den emotionella, inbillar jag mig. Detta framförallt eftersom jag flera perioder valt att leva långt borta från dem jag älskar mest. Jag stålsätter mig, som när sjuksköterskan ska ta ett blodprov. Egentligen så finns det inget som motiverar det, varför lämna dem som är mig nära för dem som finns långt borta? Jo, det finns en anledning, för mig finns det en. De som finns bortom haven behöver fler händer.

Jag lever i en artonhundratalsroman. En krympling utan fötter hasar fram över gatan. Lukt av avlopp, blir till nybakat bröd som blir parfym. I rännstenen sitter farmor med glasögon tjocka som flaskbottnar och viskar Gud vare med dig och ber om en krona eller två. Så passerar en Porsche Cayenne och vid stranden kostar villor miljoner. Smycket i fönstret hos juveleraren kostar 50 000 och utanför står svältande tonårskillar och boffar lim. Går man sedan ut så är kvinnorna på klubbarna prostituerade eller västerländska. Victor Hugo eller Honoré de Balzac, Samhällets olycksbarn eller Pappa Goriot. Döden är påtaglig på gatorna i Casablanca medan Sverige är en äkta postmodern himmel. Om jag i taxibilen berättar att jag är svensk får chauffören en längtan i blicken och beskriver de nordiska länderna som paradiset innan han nämner Henke Larsson och Zlatan.

Idag är guds tid och den tiden är min enda realitet, det är det enda jag har. Tid som är utmätt i guds tidtagarur. Vissa maraton går i en cirkel, andra kronologiskt, vissa till andra länder andra till grannens lägenhet och mitt maraton har tagit mig hit. Men det är samma sol vi ser när vi låter den se oss, vi kommer att mötas igen och innan dess kommer vi att hjälpas åt, i andra länder och i andras lägenheter, till att göra världen till en lite bättre plats att leva i, inshallah. För kan vi ge någon mer tid, om så bara några ytterligare sekunder så är det värt allt. Ingen ska behöva dö i en artonhundratalsroman.