Langhorne Slims musik skulle passa utmärkt i bakgrunden om du av någon underlig anledning får för dig att snabbspola bröderna Cohens O brother, where art thou?. Folk, country, banjo, manskörer och forcerande snabbt. Sean Scolnick som är hans riktiga namn målar upp en ljudbild som liknar en skenande häst piskad av slitna banjosträngar. Vad den här Brooklynkillen hittat i Greenwich Villages gränder har jag ingen aning om men bra är det. I sin ryggsäck har han två album och två ep:s. Den senaste självbetitlade skivan fick en 8:a i musiktidningen Sonic och är något mer välpolerad än det första albumet When the sun’s gone down. De senaste åren har Langhorne Slim öppnat för stora namn som Josh Ritter och The Avett Brothers, nu på måndag delar han Södra Teaterns Kägelbana med Tallest Man On Earth och tillsammans utgör de en utmärkt kombo en regning måndag i november då man som mest behöver eld.
+
Dessutom spelar Marie och Jimmy från Springfield skivor före och efter konserten.
Langhorne Slim spelar även på Debaser i Malmö den 12:e november.
Superakustiska Ólafur Arnalds öppnar sin europeiska turné i Sverige och stannar till på Göteborgs egna konsertfixarfängelse på Torsdag 6:e November. Finare höstmusik får man leta efter.
Utvecklingssamtalet var med Marcus Birro. Guldramen till det sjöngs samman av Idde Schultz och Anna Stadling. Men Birro alltså. Sedan gymnasiets sena tedrickarkvällar i mysig soffa och sprakig radiomottagning har jag lyssnat och gillat honom. För hans ord blir en skur av uttalad svärta som ändå skapar färger på asfalten. Som bensin när det regnar.
Samtalet var starkt. När Marcus berättade om sina barn som gick bort i tidig födsel lamslogs hjärtan. Andra grät. Musiken fick ett nytt djup, tusen famnars skillnad. Han skriver ju om fotboll också, på expressen. Känslor, fotboll och katedraler, att leva ut sitt italienska jag eller korsa Tranströmer och Nick Hornby. Bra blir det i alla fall.
På sin blogg skrev han: ”Vi talade om Gud, om tröst, om skrivande, om Totti, om fotboll, om kärlek, barn, längtan. Jag mötte väldigt många människor som vill mig väl. Jag är rörd över det.”
David Bazan från Pedro the Lion spelar i Göteborg ikväll på Pusterviksbaren. För mig innebär det ett kärt återseende av en udda tonårsidol. Då, i slutet av 90-talet, fick jag en skiva av en vän med introduktionen att det var musik för själen. Det är det fortfarande.
Martin som jag fick bo hos hade inget internet. Så jag summerar lite om Peace and Love-festivalen här och nu. Jag hörde med mina 25 år till en av de äldsta personerna på festivalen. Vilket sa nog en del om vilka som var dragplåstrerna The Ark, Timbuktu, Marit Bergman och Lars Winnerbäck. Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det men kanske att jag fann mig stående mellan Iggy och Lasse och det kändes inte som jag ville gå på någon av dem, och under tiden bli nästan nersprungen av 15-åringar i konstiga frisyrer och överdrivna makeupper, jag kände mig smått menlös, eller bara gammal. Bottenmärken: Kristian Anttila det mest förvirrade jag sett på scen, Weeping Willows tråkigare kan det inte bli, sorry Fredrik, Iggy Pop var ingen höjdare, senig gubbe och bara gitarrmangel. Ljusglimtar: Shout Out Louds äger indiescenen i Sverige, Damien Rice – vackert, proffsigt, Elias & The Wizzkids, väldigt bra up and coming, buskigt och snyggt, grym version av Wonderwall! The Ark, vad kan jag säga jag kapitulerar för dig Ola. Men konserten jag kommer minnas bäst är The Waterboys, Mike Scotts raspigt hesa nästan flerstämmiga röst tillsammans med en fiol, hammondorgel (en riktig spökkista) med en fantastisk närvarande organist, samt en äckligt tajt trummis. Det hela resulterade i en proffsig spelning som aldrig blev tråkig som behöll live-nerven, och att få höra ”The whole of the moon, Red Army blues, Fishermans Blues” live och sista låten i regn då var jag en Waterboy och sket i om det regnade eller inte.
Jag spelade själv på öppna scenen precis efter en 19 årig stand up poetry ultrafeminist hade avlagt en fattva mot alla killar med gitarren, det hela blev ganska ironiskt.
Helgens citat var ”Det löser sig!” Som blev ganska motsägelsefullt när jag kom hem men då var det ju slut på helgen. Over and out.
