Jag blev inbjuden till universitetet i Sivas i östra Turkiet för att prata med studenterna. En tjugotal unga själar som undrande titta på mig när jag gjorde entré i ulltröja och flipp-flopps; kylan hade just slagit till och tog mig bar så jag hann aldrig leta efter säsongsriktiga skodon.
Professorn gjorde klart att hon skulle lägga på minnet vilka som frågade frågor. De, som i männen, ställde frågor om min resa, om länderna jag besökt och de insisterade på att jag skulle fråga dem saker vilket jag gjorde. Slutligen kom frågan som jag väntat på, frågan om varför jag med en ingenjörsexamen inte jobbade utan reste. I mina ögon en känslig fråga och framför mig sitter en klass studenter som när de studerat klart, med tur kommer bli placerade någonstans i landet för att undervisa.
Jag började en smärtsam förklaring om hur grillade sparvar serverats med silversked till oss svenska ungdomar och att detta var möjligt eftersom vi suger ut fattigare nationer. De tittade undrande på mig. Jag vet inte om det var för att de förstod, för att de höll med eller för att de inte tyckte det var en förklaring god nog för att lämna en möjlig karriär. En karriär jag själv har haft möjlighet att välja framför att kuska runt på den turkiska landsbygden.
Sanning är att jag känner mig kluven. Jag kan inte säga att det är intressant med politik i Turkiet, folk lider av korruptionen och laglösheten. Att välja bort något som gratis utbildning, valfrihet och jämlikhet, som de nog gärna skulle vilja ha, blir ett förakt för deras drömmar.
Som tur var avbröt en av männen med att fråga om huruvida mitt blonda lockiga hår var på riktigt. Jag nickade med en lättnad till frågan men återigen satte samtalet igång en tankeprocess som jag kommer att gräva ner mig i framöver. Frågan är om det finns ett bättre svar än att jag försöker se något romantiskt i det som andra upplever som en strävsam vardag.
Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.
Jag vaknade tidigt i morse, solen i ögonen och värmen kladdar mig fast i madrassen. Tusan! Det slår mig att jag har varit på samma plats i över en vecka nu. Längre har jag inte stannat någonstans under resan och jag känner att det gör mig nervös. Jag vill komma vidare, jag måste röra på mig. Undrar om det kommer att kännas så när jag kommer hem? Skrämmande som tanke, jag slår bort den för tillfället och spar den till jag sitter på cykeln. Tankar känns mer hanterbara i rörelse.
Förmodligen har jag det lite för lätt här och en del av mig trivs väldigt bra med det. Det är lätt att bara slå sig till ro och sjunka in. Istanbul är en stad där det är lätt att slå ner på tempot, långsamt upptäcka nya saker medan staden sköter rörelsen. Det är varmt och helst tar man tillflykt till en lugn bakgata med ett kafe eller en bänk i skuggan.
Jag ville smälta min resa hittills och förbereda för fortsättningen vilket inte visat sig vara särskilt lätt. Om något har jag hamnat i en intryckskoma, ett tillstånd där nya upplevelser bara forsätter skölja över mig men det rinner bara av. Jag söker sig till invanda mönster som kaffe, internet och promenader. Kanske inte fel, men i kontrast till ständig rörelse blir det nästan ångestfyllt.
Det bär av österut härnäst, mot vad vet jag knappt. Mina planer är väldigt vaga och jag skjuter på beslutet om hur jag ska vidare från Istanbul. Något som jag känner mig nästan naivt säker på är att jag kommer att träffa väldigt många fina människor på vägen. Jag har varit tvungen att intala mig det och nog är det en viktig del i processen. Processen jag måste gå genom för att förstå och acceptera att jag kommer att vara på resande fot bland främmande människor i ytterligare fyra år.
Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.
Jag trivs i Bosnien. Jag känner starkt för landet med dess gröna kullar och djupa dalar och jag värmer mig i skenet från bosniernas leenden. Det är en kulturchock att komma hit. Många av husen längs vägen är demolerade sedan krigets granater och i de hus som fortfarande står ser man spår av kulor.
Det är maten i Bosnien som öppnar mina sinnens alla väderstreck. Jag känner lukten av honung, grillat och nybakt bröd. Om jag slår mig ner vid en rutig duk beställer jag gärna cevapi, ett slags grillat kött med bröd och lök. Det är alltid stora portioner, tacksamt för en hungrig cyklist och priserna är verkligen anständiga.
Jag är på sätt och vis förvånad över hur öppna och glada de jag träffar är med tanke på vad många gått igenom. Visst, det var länge sedan nu men krisen ligger kvar; Bosnien är inte samma plats som innan. Sarajevo brukade vara en kulturell högborg, nu ett mish-mash av nytt och gammalt och arbetslösheten ger inte utrymme för samma kulturella intresse. De människor jag möter, som jag frågar om hjälp eller råd är alla vänligt leende redo att visa vägen eller förklara, på engelska eller med händerna.
Vägen mellan Bihac i västra Bosnien till Sarajevo går genom ett bergigt landskap. Precis när jag lämnat Bihac stoppar polisen mig enbart för att fråga om min resa och bjuda mig en sovplats. Jag blir bjuden på kaffe och folk står och sitter utanför sina hus och vinkar med hatten i hand när jag passerar. Jag klättrar upp i bergen till en känd skidort för att träffa en man som i Zagreb bjöd mig att besöka honom. Det är stunder då hemlängtan känns betungande men ofta bara kort. Förtrollningen släpper när någon ler ett tandlöst leende eller bjuder mig på kaffe. Om det inte vore för alla minor som fortfarande ligger och dräller i skogspartierna och varje år invalidiserar flertalet människor skulle detta var en mycket fin plats att bo på.
Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.
Jag kanske har nått ett tillstånd där jag behöver vara för mig själv, mer än bara under dagarna när jag cyklar. Jag känner inte samma uppskattning längre inför all gästfrihet jag möts av och det är ett tydligt tecken på social utmattning.
Efter att ha varit låg, långt under vad som är hälsosamt, pinat mig själv och lidit av hemlängtan kom jag till en insikt. Mitt liv kändes plötsligt så meningsfullt och värdefullt. Efter detta följde en lång period av glädje, av ”Lycka”. Nu är jag fortfarande glad men jag tror jag behöver tid att smälta alla intryck och nya tankar. I min ensamhet.
I morgon ger jag mig av mot Zagreb, mot balkans hjärta och fina möten. Nyss slog hagel stora som golfbollar ner utanför och jag var glad att slippa vara ute. Samtidigt längtar en sida av mig starkt efter detta, efter en hård och skoningslös natur som går bärsärkagång på jorden och bjuder utmaningar.
Jag har lagt om min rutt. Jag kommer att besöka mellanöstern, Kaukasus och förhoppningsvis norra Irak innan Iran och vintern. Till våren jobbar jag förhoppningsvis med ett vattenprojekt i Afghanistan som är under utveckling nu.
Det är märkligt och det kan låta som att jag gnäller, vilket säkert är sant, men jag uppfattar verkligen samkväm både som en räddning och som en förbannelse. Det är många gånger enkelt att hitta rätt bland människor, må bra och vila bland de jag möter. Men ibland, då blir det bara skevt, krystat och jobbigt. Som nu, gästfrihetens baksida. Om jag fick välja skulle jag aldrig vara en gäst. Jag trivs så bra som en i familjen. Det är mycket begärt, det är klart och det blir ofta någon slags kompromiss där min värd vill visa och jag vill se. Nu är det min värd som vill visa. Inte för att jag vill se utan för att hon följer någon slags regelbok i hur man behandlar gäster. Jag uppskattar hennes ansträngningar, mycket, men jag önskar att vi bara kunde vila. Erik, vad tusan. Detta är varningsflagg. Det är dags att tälta mer och spendera tid i ensamhet. Det är som när fiskarna andas ovanför ytan eller när varje kotte är en IT-expert. Det är dags att sadla om, byta väg, cykla långt.
Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.
I morse gav han sig iväg på sin cykel, Erik Ekedahl. Det var tidigt på morgonen med mörker ute och blaskig snö. Siktet var inställt på Uppsala och Stockholm. Avreseorten var Grycksbo utanför Falun. Denna sträcka är liten, väldigt liten, någon promille av den han har för avsikt att avverka. Erik ska nämligen cykla runt jorden. 3 år ska han sitta på en cykelsadel.
Erik kommer skriva här på nollpunktbloggen.
Om det intellektuella äventyret,
– Jag kommer att komma till ensamheten. Till platser där människorna jag ser och passerar inte förstår mig. Till platser där det inte finns några människor alls. Jag ska skriva om vad jag kommer att tänka då.
För att se hans rutt kan du trycka här.
För att läsa mer om projektet kan du trycka här.
