
För en vecka sedan premiärvisades Andreas film Sion på den fria kortfilmsfestivalen Stockholm Shorts på Teater Pero. Festivalens grundtanke är att alla kan göra film och att man inte ska låta sig begränsas av något så tråkigt som bristande resurser, erfarenhet eller utrustning vilket festivalens filmkreatörer bevisade med de sammanlagt 21 bidragen.
Nu blir det en ny slags premiär då vi lägger upp Andreas film här på nollbloggen. Sion är Andreas första kortfilm och den spelades in på toppen av svenska fjäll tillsammans med Alexander Sandqvist. Filmen, som handlar om hur vi människor är fångade mellan enorma möjligheter och vår litenhet i förhållande till världen, har fått sitt namn från berget utanför Jerusalem. Men inom kyrkan har sion också kommit att bli en symbol för något långt mycket större än så.
Andreas, du har tidigare skrivit mycket. Vad fick dig att istället plocka upp kameran och spela in en film?
– Vissa har vuxit upp med sina barndomsminnen i rörliga bilder som tagits med pappas gamla 8 mm-kamera. Jag växte upp med diabilder så i mitt hem har film inte varit det självklara uttryckssättet. Les beaux art var istället fotografi, musik och litteratur. Film har dock alltid fascinerat mig och nu hade jag för första gången de tekniska möjligheterna att göra film.
Det blev en film som helt saknar dialog…
– Skriven fiktion och filmad fiktion är varandras motsatser. Filmen begränsas av verkligheten medan romanen begränsas av fantasin. I filmen kan du inte berätta mer än vad det finns reella förutsättningar för medan i romanen så kan du berätta om sådant som inte existerar i den visuella verkligheten. Riskerna är diametralt olika. Problemet med film är att kan det bli för lite berättelse och för lite kitt mellan de olika fönstren medan det i romanen kan berättas för mycket så att inget lämnas åt fantasin. Det de har gemensamt, och som jag gillar med de båda sagoinstrumenten, är berättandet över tid. De har en inre logik vars fundament bygger på tid och kronologi.
Allt är filmat med mobilen. Vad innebar de tekniska förutsättningarna för din berättelse? En frihet eller en begränsning?
– Att filma med telefonen innebär en ordentlig utmaning. Det går inte att leka med skärpedjup, hög upplösning, isotal eller ljusbalans. Istället har man 3 megapixel och autofokus. Men det innebär inte ofrihet, snarare tvärtom. Det är i begränsningen som friheten ligger; att destillera ner filmen till dess konstnärlig grundkänsla så att filmen vinner mer på att vara enkelt filmad än med mer avancerad utrustning. Det är lite som att strippa ner ett band och plocka bort blås, piano, sologitarr, bas, trummor så att enbart sången och kompgitarren blir kvar. Det är då det visar sig om den konstnärliga idén var av guld, om låten förmedlar den känsla som den avser att göra.
– Telefonen innebär också en praktisk frihet; den är enkel att ha med sig. Att åka skidor i en snöstorm med en stor kamera är klumpigt. Att åka skidor i en snöstorm med en dyr kamera gör man inte.