Hanna Tegmyr I skuggan av Sverige

Ibland stannar livet upp,
men bara om det för oss är en personlig tragedi.

Det var svårt för mig att känna smärtan, förstå rädslan som han bar på.
Det är ingen nödvändighet att själv känna, men en nödvändighet att förstå.

Förbi landskap, genom kyla i ett alldeles för snabbt, men för sakta tåg i ett förvar,
där ses vi vår sista gång.

En absurd planering. Vad ska tas med, ska vi fika? Vad ska jag säga?
Nu, när det är på gränsen till liv för honom oroar jag mig för vad jag ska säga och göra.
Vi ses en sista gång och min kropp är matt. Mitt huvud är tomt. Han är inte min familj.
Jag kan inte känna familjers sorg, deras rädsla och längtan. Det jag känner är bara en obeskrivligt liten del av deras smärta.

Vi skakar hand en sista gång, på en omänsklig plats dit människor aldrig upphör att komma till. I skuggan av Sverige väntar de på att deras livs största rädsla skall tvingas på dem. In i en bil, på ett flyg och tillbaka till det land de lämnat för att aldrig mer återvända.

Hanna Tegmyr | 29 Jan 12 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , , , , ,

Frida Vingren Japanska papperslyktor


Foto: Frida Vingren

Viktigt.

Någonstans i närheten, ett dragspel, några människor och vemodiga folkvisor. Själv var jag på väg hem genom stan upptagen av mitt, mina planer, mina tankar. Men så, utmed vägen framför mig – ett hav av ljus. I vattnet, en kanot och två människor som knappt gick att skymta, i färd med att placera ut små små ljuslyktor. En, två, tolv, tjugonio, snart tappade jag räkningen. Satte mig på närmaste parkbänk och senare fick jag reda på att det var över trehundrasextio stycken. Trehundrasextio stycken varsamt vikta japanska papperslyktor med varsitt värmeljus i – tänt i solidaritet med alla dem som dog i Hiroshima för sextiosex år sedan. Som en protest, en tyst motaktion mot all världens ondska. Ett ljus ska lysa klart klart klart. Inget militärt angrepp kan slå det här.

Frida Vingren | 7 Sep 11 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , ,

Fredrik J Wängström En första dejt

Ja, det är nog bäst att vi inte träffas.
Då slipper vi både den jobbiga upptäckten att vi inte på något sätt lever upp till den idealbild vi trodde skulle rädda oss.
Då behöver vi inte vakna upp en dag och inse att allt inte är bra mellan oss… och du slipper förbanna dig själv över att du inte insåg att kungen var naken i ett tidigare skede.

Jag kommer på ett sätt tycka det är skönt att inte sträcka på mig hela tiden trots att vi är lika långa men du tänker på det – kanske var vi inte som gjutna trots att vi försökte och jag försökte intressera mig för ditt arbete trots att det var så tråkigt och vi läste aldrig samma böcker.
Och om vi inte ses så slipper vi skaffa en gemensam lägenhet i stan, vi slipper köpa en 50 tums tv och verkligen se fram emot myskvällen på fredag.
Samtidigt kommer du inte behöva störa dig på att jag jobbar, röker och tänker för mycket.
Du slipper drömma om en man med ordnade reaktionsmönster som alltid är så himla jobbig när han insisterar på att gå i kyrkan på söndagar.

Och jag, vad var det jag ville? Jag ville bara träffa en söt tjej och det var du men jag var kanske inte helt övertygad i början och lite dryg.
Men du var ytlig och bad mig leverera och jag gjorde det och du tyckte det var charmigt och skrev en smiley, utan att veta att jag inte gillar smileys..
Allt detta förskonas vi ifrån om vi inte ses imorgon.

Fredrik J Wängström | 30 Maj 11 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , , ,

Hanna Tegmyr Mellan mig och Allah

Bismi allah ar-rahman ar-rahiim

I Guds den nåderikes, den barmhärtiges namn.
Mellan mig och Allah. Sedan demonstrationerna i Tunisien började.

I min värld var allt ordnat, beslutat,
i det som min vän beskrev, ett bevis för att vi alla har fel.
En anledning till oliktänkande. En anledning till religioner, traditioner och individer.
Sedan slog en ungdomsgeneration mig i skallen med demonstrationer.
Som om jag haft en hemlig överenskommelse med alla diktatorer i världen och i mig var övertygad om att inget kan förändras.
Min egen rädsla naturligtvis, avspeglad i mina tankar om vad förtryckta människor kan starta.
En sorg lika snabbt som lycka över att jag, en bärare av feghetens baner, inte föddes i ett land där jag måste ta beslutet att gå ut på gatorna.
I min värld en förhoppning om att jag kan påverka en högre makt att jaga iväg diktatorer.
När det i den riktiga världen är folket som avgör.
Bland lagrangefunktioner och grafer är det nedklottrat.
Varje dag sedan det började.

I Guds den nåderikes, den barmhärtiges namn.
Det är min tysta revolution. Mellan mig och Allah.
Jag är liksom lite vilse sedan det började.
Om det för dig är haram? Låt gå, det straffas jag i så fall för efter min död.
Om Allah är villig att se mig.
Så jag fortsätter att skriva medan de i den riktiga världen med sitt liv kämpar för frihet.

Hanna Tegmyr | 19 Mar 11 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , , , , , , ,

Kristina Håkansson Vad är värst; att börja tro på Gud eller komma fram till att man är psykiskt sjuk?

Vad får egentligen en människa att börja tro på Gud? Jag såg en debatt på UR om tro och vetenskap med bland annat Christer Sturmark och den kristne Oxfordprofessorn och matematikern John Lennox där frågan kom upp. Christer Sturmark svarade att ”Om du fick se en amputerad arm eller ben växa inför dina ögon… och om du tillät en vetenskaplig undersökning av den personen… Det skulle definitivt förändra min världsåskådning…” Jag tror dock att han har fel. Jag tror att det krävs mer än ett mirakel för att Christer Sturmark ska börja tro på Gud och förändra sin världsåskådning.

Gemma di Giorgi föddes utan iris, den muskel som drar ihop linsen och skapar pupillen. Dock fick hon synen tillbaka efter ett möte med den numera helgonförklarade Padre Pio. Hennes medicinska tillstånd var oförändrat och hon hade fortfarande ingen pupill. Hennes läkare var ateist och sa till henne vid varje besök att hon inte kunde se. Han behandlade henne som en blind, även om hon kunde berätta om sakerna hon såg i rummet och visa att hon faktiskt kunde se. Att en människa kan se utan pupill, borde inte det vara tecken nog för att få den mest skeptiske ateist att börja tro? Tydligen inte… Inte ens Jesus själv fick alla i hans omgivning att börja tro, även om han gjorde sådant som att uppväcka folk från det döda, vilket kan anses som ganska spektakulärt. Vad är det då som gör att folk inte vill tro, fast de får se övernaturliga saker?

Inom psykologin finns det ett fenomen som kallas för kognitiv dissonans. Det innebär att två tankar (kognitioner) står i konflikt med varandra, vilket väcker starkt obehag. Vi människor vill att det vi tänker ska hänga ihop och stämma överens med vår bild av oss själva och våra värderingar. När detta inte sker uppstår kognitiv dissonans, vilket för de flesta händer flera gånger per dag, även om vi inte alltid är så medvetna om det. Den kognitiva dissonansen vill vi få bort så fort som möjligt. Det gör vi genom att justera tankarna så att det vi tänker hänger ihop igen, vanligtvis genom att ändra den tanken som vi tycker sämst om. Ett vardagligt exempel på kognitiv dissonans är att jag har ambitionen att köpa kravmärkta ägg. Men i affären är det extrapris på vanliga ägg, så jag köper dem istället. Kognitiv dissonans uppstår och för att bli av med den så intalar jag mig att ”jag är en fattig student och jag brukar köpa kravmärkta ägg och det finns inga regler utan undantag…” och plötsligt känns det mycket bättre och jag kan äta upp mina ägg med gott samvete, med en bibehållen bild av mig själv som en god människa och hönsvän.

Om Christer Sturmark skulle se ett mirakel mitt framför ögonen skulle han troligtvis uppleva kognitiv dissonans. Frågan är dock hur han skulle hantera situationen och vilken tanke det är han skulle välja att förändra. Människor är för det mesta ganska bekväma och det ska mycket till innan vi ändrar våra grundläggande värderingar och åsikter. Christer Sturmark har dessutom byggt upp hela sin offentliga image på sina. Efter att han sett en kroppsdel växa ut skulle han kunna börja tro på att övernaturliga saker kan ske och att det finns en gud. Men han skulle också kunna intala sig själv att han måste sett fel eller att personen fejkade och utsatte honom för något slags trick. Han skulle också kunna tänka att det hela skulle gå att förklara vetenskapligt, om man bara forskade lite mer på området. Han skulle kunna fundera på om han blivit psykiskt sjuk och börjat hallucinera. Han skulle kunna göra sitt bästa för att glömma bort eländet.

Det finns människor som aldrig sett något övernaturligt, men som ändå tror och det finns de som sett de mest övernaturliga saker, men ändå inte tror. Vad är det då som får en människa att börja tro? För att ändra sina grundläggande värderingar och föreställningar, krävs det ofta att människan skakas om i grunden och börjar ifrågasätta sitt liv och det som hon tidigare har trott på. Det krävs att hon upplever så mycket kognitiv dissonans, att balansen inte går att återställa på något enkelt sätt. Människan hamnar i en kris, tills hon på nytt har byggt upp världen på ett förståeligt och sammanhängande sätt. Detta gäller både troende och ateister. Ett mirakel skulle kunna leda till att Christer Sturmark hamnade i en sådan existentiell kris, vilket sedan eventuellt skulle leda till en tro på Gud. Det skulle också kunna leda till ett kortvarigt kognitivt obehag, som försvann med lite förnuftigt resonerande. Frågan är vad som skulle vara värst för Christer Sturmark; att börja tro på Gud eller komma fram till att han var psykiskt sjuk?

Kristina Håkansson | 12 Mar 11 | Kommentarer (1) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , , , , , , , , , , , ,

Frida Vingren Jag borde inte ha skyndat förbi (2/2)

Längtar ofta bort. Efter något annat och något nytt. Efter det okända och exotiska. Bort från alla måsten, all stress och press. Längtar efter att äta kryddstarka maträtter i Indien, gå i basarer i Marrakech, röka pipa i Kairo, bestiga berg och bada i ett turkosa hav.

Men samtidigt…

Vill jag välja gemenskap. Samtidigt vill jag stanna kvar. Längtar efter att slipas mot andra människor, fastän det skaver och kan göra ont ibland. Längtar efter att mötas, inte bara skynda förbi. Få saker är så skrämmande som att låta någon komma riktigt riktigt nära. Så där nära att det inte finns någon återvändo. Just det längtar jag efter mest av allt. Och för att det ska kunna hända, måste jag ha tid.

Tid att stanna kvar.

Frida Vingren | 5 Mar 11 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR:

Frida Vingren Jag borde ha skyndat förbi (1/2)

- Varför du går inte bara förbi?

Den gamle mannen i rulltrappan tittar frågande på mig. Han håller ett något ansträngt grepp om räcket och får hålla emot för att inte tappa balansen, när vi sakta rullar neråt. Han har flyttat in sina kassar för att jag ska kunna gå förbi.

- Du är ung och frisk och har raska ben, varför du inte gå förbi? frågar han igen med svag brytning och hes stämma.

Han har stora glasögon och luktar tobaksrök. Skjortan som en gång varit klarröd är nu blek och sliten. Håret står lite på sned, han ser trött ut men blicken är stadig.

Jag svarar.

- Det är bra ändå. Jag har inte bråttom och dessutom kan det vara skönt att stanna upp och vila benen lite.

- Jag är gammal, du är ung! Det borde vara jag som säga som du! svarar han och skakar lite på huvudet. Efter det förblir vi tysta, står på rad efter varandra och åker de sista metrarna ner tillsammans. Just här och nu är vi i samma sits men ändå når vi inte varann. Inom mig känner jag mig varken ung eller pigg. Och jag undrar varför han antar att jag att jag måste förbi? Undrar varför det är så självklart för honom att jag inte har tid att stå still? Men tydligen är det så. Jag borde inte ha stannat kvar, borde bara ha skyndat förbi.

Frida Vingren | 26 Feb 11 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR:

Linnea Sundemo Hon är inte den slags figur som glömmer

Hon är förkrossad i vårens rum.
Du krossade henne med stumma ord.
De bet sig fast likt en schäferhund.

Dina tankar borde snurra likt ett ekorrhjul.
Eller så har du kastat bort dina tankar,
så som pappersbollar kastas i papperskorgar.

Tiden går, och vad händer när minuterna inte längre räknas?
Då har hon troligtvis bytt ut dig från att vara hennes hjärta.
En annan har tagit din plats.
En levande figur, eller en fantastiskt påhittad.

Men eftersom du aldrig talade ut om hur du kände och tänkte,
har du satt dina spår i henne, för alla dagar.

Hon är inte den slags figur som glömmer.
Hon ställer sig mot sin aprikosfärgade vägg
och skänker golvet några guldfärgade tankar om dig.
Trots din dryga attityd, och din brottning,
vet hon att du är en vanlig, som har sina fel och brister.
Hon är över dig nu, jämt och ständigt.
Tack för det.

Linnea Sundemo | 13 Feb 11 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: ,

Fredrik J Wängström Återvänd – Omvänd


Foto Rikkard Häggbom

Varför återvände jag igen? Kanske var det något som drog, någon som drog så hårt i mig att jag inte kunde stå emot. Det som står kvar. Eller kanske var det för att försöka ta upp tråden som jag släppte när jag tvingades fly, när gatorna och jag hade gjort varandra en otjänst. När jag inte längre orkade gå och asfaltens gråa nyans påminde mig om november. Om det gråa och hur jag inte kunde tackla det. Eller var det för att jag trodde mig höra en röst som sa, gå! Och när inget annat gick, då gick jag. Men nu när jag står inför samma vatten, samma väggar och tänker att jag har återvänt så tror jag inte mig själv, vad har jag här att göra och varför är min längtan så annorlunda? Samma röst som sa gå, sa kom. Rösten som fick mig att försvinna och rösten som fick mig att närvara. Och i vilken mån räknas min närvaro, räcker det med att jag tänker på dig så är jag hos dig? Är du nära mig i bönen, tänker du på mig där? Är allt som vi räknar med som ett släkte i exil, där vi tvingas hålla oss till folken, det milda varma tvånget, och varför är staden som vi bor i för tillfället ens viktig. Det är samma hus, samma Ica, samma drömmar i små lägenheter där jag inte vill vara, där väggarna känns alltför trånga och fönsterna alltför tunna.

I den stad jag föddes är inget kvar, jo, i den stad jag flyttade till finns inget kvar, jo, jag sopar igen spåren och går vidare, jag tror inte att gatorna i Lyon som jag vandrade så ihärdigt ens minns mig, att jag som grät, skrattade, längtade i Parc tête d’or, att jag som spottade i gräset och tittade på Ben-utställningen, att jag som försökte älska den staden, ens är ett minne. Jag borde ha ristat in mitt namn på trädet som jag tänkte. Jag är glömd i Lyon, kanske till och med av henne som jag mötte och fick min första kindpuss av.

Men jag sörjer inte, jag återvänder, och därmed fastnar jag också i gamla mönster, ringer människor jag knappt bryr mig om. Och alltid återvänder jag in i kyrkans rum, där Jesus står mitt framför mig och jag bockar artigt och gör mitt korstecken och bockar och ber och jag återvänder gång på gång för det är här jag är hemma och där det finns ett tabernakel är jag hemma. Oavsett Lund, Paris, Bagdad eller Rättvik. I den som är, är jag. Där är jag hemma, återvänd.

Fredrik J Wängström

Fredrik J Wängström | 25 Nov 10 | Kommentarer (1) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , , , , , ,

Clara Lindgren Så blir du mer gruppharmonisk – tio enkla knep! Nollpunkt har listan

Ö-mentalitet på skärgårdska. Lagspel i Sportbilagan. Socialism på politiska och medmänsklighet enligt de blödiga. Wa på japanska och gruppharmoni på svenska. När man bor på en ö i havet finns det inget ”a man is an island”, och bokstavligen inte utrymme att tänka på individualism, istället tänker man på andra. Mycket.

Av alla saker som under åtta månader fascinerat mig med Japan så är det just detta koncept, denna livsstil som gjort överlägset störst intryck. Då snackar vi ändå J-a-p-a-n. Landet där allt blinkar och låter, man kör bilen på vänster sida och får röka inne men inte ute. Där vuxna män i kostym har mobilsmycken och läser tecknat på tunnelbanan och där man kan tappa kontokort, pass och pengar på en sprängfylld nattklubb utan att någon snor dem (av egen erfarenhet). Detta är landet för den överbereste som slutat hänföras. Sekunden man kliver av planet förvandlas man till en analfabetisk jätte utan sunt förnuft eller hyfs och resan därifrån är som en kamp i yttre rymden, på syra.

Men som sagt, allt detta är coolt och så men gruppharmoni, där har ni något att hänga i bonsaien. Vad det handlar om är egentligen ett uråldrigt koncept om att man som person har skyldigheter och att dess utförande kan gynna hela gruppen. Antagligen har detta överlevt till nutid av främst två orsaker, dels för att det japanska samhället är sekulariserat och att man ersatt religion med värderingar och traditioner, och dels därför att man helt enkelt måste ta hänsyn till andra när man är 130 miljoner på en liten ö. I västvärlden har vi sedan lång tid tillbaka förlorat oss i självförverkligande och egentid men jag tror att vi har något att lära utav landet bakochfram. Människan är ett flockdjur och det är dags och hitta tillbaka till lägerelden.

Varför Wa? Jo, alltså Japan är helt klart långt ifrån en utopi. Tusentals fjortisar begår självmord varje ord (så segt är det att inte få vara med och leka Sailor Moon) och det finns sköna ordspråk som ”den spik som sticker upp, ska bankas ner” så vi i Sverige kanske ska chilla lite med importen. Fast jag tror inte att det är något problem i landet där man orkar lipa i Aftonbladet över smaklös flygplansmat och twittra om hur länge man svettades på stepmaskinen. Nej, börja redan idag. Ta en paus från dig själv och lev lite för andras skull. Då menar jag inte bara dina vänner eller din familj utan för vilken svenne som helst. Det handlar inte om altruism, för om gruppen mår bra så mår du bra. Ok, låt oss plocka russinen ur Japan, här är listan:

1. Reser du dig upp för de halta eller lytta på bussen? Det är king men tänk lite längre. Tjejen där borta ser ut att ha haft en sliten dag, upp och stå!

2. Både svenskar och japaner är bra på att sopsortera, men jag skulle nog påstå att de gula vinner. Nästa gång du tar en promenad, ta med en plastpåse och plocka upp skräp längs med vägen.

3. Jobbar dina kollegor övertid, sitt kvar du också! (kanske inte helt klockrent men testa)

4. Ska jobbet ut och after-worka men du är seg och osugen, häng med i alla fall! Bra för lagandan.

5. Like:a alla dina vänners statusar.

6. Om du är sugen på något sött till fikat, slå på stort så att alla kan smaka.

7. Det är okej att spurta före någon till bankomaten men när du väl vunnit låter du den andre gå före, oavsett.

8. Snacka inte skit. Helt ärligt, vi gör det mer än vad vi vill erkänna och även om det skapar små, informella grupper så skadar det storgruppen.

9. Inte stjäla, det är seriöst gruppharmonimord. Trots att det bara var en bit La vache que rit ur korrekylen.

10. Till sist, ha hyfs. Använd ditt förnuft och var alltid trevlig. Om du inte vet hur, lär av kronprinsessan Viktoria, hon är väldigt Wa.

Clara Lindgren | 29 Maj 10 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , ,

SENASTE KOMMENTARERNA

Johan Stahre: Bromma Disco – Åkeshof Girls* – Lauren Marie, Broken Dreams Club,...
Andreas Huld: Här är den, här kommer den. Summeringen av året. Bättre än så här blir det...
Johan Berg: Beirut – Port of call Is Tropical – The Greeks (ej finanskris-relaterat)...
Fredrik Wilhelmsson: David Lynch – Good day today 120 days – Dahle disco AA Bondy – Down in...
Andreas Huld: Milano Sun – Already Gone

SENASTE INLÄGGEN

Hjälten
PLAY teaterkonst gör The famous Swedish project – Premiär 6 februari
Var inte rädd för mörkret
I skuggan av Sverige
Kort om shorts

TAGGAR