Sju år efter Henrik Schyffert nådde jag hipsternirvana. Att se sin egen avkomma växa och sedan skydda sin deg under sina vingar gör mig stoltare än en sjuåring över sin tamagotchi. Nu är det bara vildsvinskorven kvar.
Tips! Lägg isbitar istället för vatten på en plåt under brödet så blir skorpan ännu frasigare. Och täck inte brödet med duk när det gräddats klart för då förlorar du isbitarnas effekt. Allt enligt Pain de Martin som är en blogg driven av en frilansande formgivare (såklart) som bor i Stockholm (såklart) och som älskar att baka bröd (såklart).
Väl hemkommen från New York, när jetlagen och bakfyllan gått över, och man är tillbaka i vardagstristessen igen. Då passar det sig rätt bra att börja rota bland minneskorten och kolla igenom alla fullständigt osammanhängande filmklipp man fick med sig hem. Tanken är att det ska bli något någorlunda sammanhängande av det hela någon gång i framtiden. Men tills dess kommer jag att lägga upp lite korta klipp sådär lite när jag känner för det.
Och när vi ändå är på ämnet. Vem är din favourite singer/drummer? Levon Helm, Lasse Stefanz-Olle eller kanske Don Henley?
Varje morgon reser jag genom hösten. Nästa dag upprepar det sig igen. Förbi stilla sjöar, björkträd, röda hus med vita fönsterfoder och blå dörrar och med solen i orange bortom molnen. Vindrutorna är stora och pastorala idyller står stilla. Ladugårdar, får och nötkreatur ser ner i markerna. Jag lyssnar ofta på musiken varje morgon klockan sju när jag läser SVD, äter frukostmacka och dricker minute maid. Med musiken somnar jag. Men nu börjar den göra smaken fadd. Jag somnar inte lika lätt. Därför vill jag fylla på min höst med ny tågmusik. Sprid din musik till mina öron!
Något ska man ju göra en sommar när man är ledig. Jag väljer att fixa upp en gammal Crescentracer med bockstyre och hela kittet. Om jag får ihop alla delarna igen så kommer det fler bilder framöver. Och när den är klar är det jag som cyklar ut till havet och badar. Konstigare än så behöver det väl inte vara?!
Detta är bland det finaste som någonsin har fångats på film.
Att lyssna på Townes van Zandt kan få vilken roughneck som helst att brista ut i gråt. Att se Townes van Zandt spela Waiting around to die hemma hos Uncle Seymore, 79-årig smed från Austin, Texas… ja, då finns det inte någon som kan hålla tårarna tillbaka.
Klippet är hämtat från James Szalapskis fantastiska dokumentär Heartworn Highways från 1976. Första gången jag såg den var en kväll för fem-sex år sedan hemma hos David Dsilna (Nollpunkt-David, Country-David, Springfield-David). Vi drack öl, spelade skivor och han visade bilder från sin road trip genom väl valda delar av USA (vykortet skickade han från Grand Ole Opry). Male bonding kallas det väl.
