Precis som förra året har Sara Farhoudi gått på Stockholms filmfestival. Och precis som förra året bloggar hon om filmerna hon har sett. Först ut var Xavier Dolans Hjärtslag.
Filmfestivalen har börjat och först ut är den franska filmen Hjärtslag (Les amour imaginaires), gjord av 21-åriga underbarnet Xavier Dolan. Den franskkanadensiske regissören var med i Stockholms filmfestival redan förra året med den bittra familjeuppgörelsen I killed my mother (J’ai tué ma mère). Festivalens tema är extrempolitik, men har gjort sig kanske mer känd för sin profilering som stämningsförhöjare i novembermörkret. ”Hur påverkar våra filmer dig?” lyder deras reklamkampanj som skanderande på gator och torg i Stockholm stad. Under början av veckan har de testat människors reaktioner på filmerna som är med i årets festivalrepertoar. Gissar man rätt på vilken film det är har årskort och biljetter till festivalen lottats ut.
Xavier Dolans invigning av filmfestivalen lämnar ingen oberörd. Charmig, sade Fredrik Sahlén (Vi-tidningen och Kulturnyheterna) om den. Hjärtskärande, skriver Jeanette Gentle (SvD). Hjärtslag har jämförts med filmer av François Truffaut, Wong Kar Wai och Wes Anderson. Men Dolans stil och uttryck är genuint och personligt för den 80-talistiske filmaren. Dolan ser sig först och främst som skådespelare, och regisserar sina filmer för att få utveckla sitt skådespel i sin egen riktning, berättar han för pressen. Liksom i sin förra film har han en av huvudrollerna i Hjärtslag. Denna gång spelar han den romantiske homosexuelle Francis som är bästa vän med Marie (Monia Chokri). De båda förälskar sig i den vackre Nicolas (Niels Schneider) som uppskattar dem båda. Men snart leder leken till den oundvikliga frågan: Vem av dem ska han välja?
Det är en stark öppningsfilm för Stockholm filmfestival och ger hopp inför de kommande två veckornas pulserande filmrullar för den förfrusne stockholmaren. Frosten har lagt sig över den blöta hösten och invigt den magiska vintern. Stockholm filmfestival är som tillspetsad glögg för själen och puttar varsamt på för att du ska våga ta tag i handen du vill hålla om där i biomörkret.
Jag cyklade genom staden under neonskyltarna. Det lös på rådhusplatsen där människorna rörde sig. Jag kryssade dem emellan och mötte sedan ett vägarbete som bröt upp cykelvägen men i staden där alla cyklar är vägarbetarna fantastiska. När cykelvägen måste ledas om läggs asfalt så cyklarna enkelt kan rulla upp på trottoaren och den cykelburne behöver inte kliva av. Något annat som är fantastiskt med storstäder är detaljerna, detaljerna som människor frågar efter såsom gourmetlakrits och michelinstjärne-hamburgare, läder-överklass-hantverk och Chanel, biografer som konsumerar massor som Palads eller det kulturintellektuella Dagmar Teatret och Grand.
Jag var nyss på Grand. På Københavns mysbiograf äter man inte popcorn eller godis till föreställningen utan fikar kaffe och kaka. Så filmen då. Susanne Bier som nyss varit aktuell med sin Hollywood-filmatisering med Halle Berry och Benicio del Toro – Things we lost in the fire – är återigen aktuell med en film som bygger på en dansk kvinna och en svensk man i centrum (Efter bröllopet) men den här gången med Mikael Persbrandt istället för Rolf Lassgård. Haevnen – hämnden – tar upp den gamla testamentliga texten ”tand för tand…” och sätter den mot nya testamentets ”vänd andra kinden till”. Vi följer tre världar varav en är i Kenya där Persbrandt jobbar som läkare i ett flyktingläger med stamhövdingar som skär upp döttrars livmödrar, hans värld möter sedan den där han själv blir slagen av bilmekanikern hemma i Danmark vilket är en händelse som når in i barnens värld som på skolan är mobbing, hämnd och hjälplöshet. Det är ett vackert drama inspelat på Langeland med stort persongalleri bestående av Ulrich Thomsen (Festen), Trine Dyrholm (I Kina spiser de hunde), Bodil Jørgensen (Idioterna) m fl.
Hämnden är i fokus och vårt civiliserade sätt att förhålla oss till andras ondska blir ifrågasatt. När ska vi dra en gräns för hur långt en människa ska få gå? Ska gränsen sättas på samma ställe i Danmark som i Kenya? Jag ser det ur mitt statsvetenskapliga perspektiv att det naturligtvis inte fungerar eftersom de rättsliga systemen är så olika; det ena uppbyggt på FN:s deklaration om individuella mänskliga rättigheter och det andra på den kollektiva och osynliga handen. Men vi kanske har något att återta till vår civiliserade och nordiska kultur av diplomati och vända andra kinden till, kanske borde vi hämnas lite mera och bli lite stoltare och skaffa oss starkare integritet!?
I dagarna har Armadillo gått upp på svenska biografer såsom Hagabion i Göteborg. Filmen vann kritikerpriset, eller som det också heter Le grand prix de la semaine internationale de la critique i Cannes. Det var första gången på tjugo år som priset gick till en dokumentärfilm. En dokumentärfilm som kompletterats med fantastiskt foto, klipp och musik och mer känns som en spelfilm än en dokumentär. Janus Metz är regissören och de som skådespelar är soldater ”fra det danske HOLD 7 i Afghanistan”. Armadillo är namnet på NATO-fortet som ligger i Helmand i de södra delarna av landet.
Jag såg filmen igår. Sedan dess sitter den, som ett pansarskott i hjärtat. Någon skrev på FB, ”Se den så mobiliserar vi icke-våld sedan.” Ungefär så är det. Som publik följer du med, i skyttegravar och på nattspaning. Till sjukhus, sjukstugor och in i tältet där de ser på porrfilm. Det är manlig kamratskap bland tonåringar. Det är osäkra individer på jakt efter social gemenskap som rämnar i och med att de lämnar tjänstgöringen efter ett halvår eller då de reser hem i kista eller utan ben. Under filmen händer sådant som, tack och lov, inte sker för ofta i de norra delarna där den svenska ISAF-basen ligger.
Carl von Clausewitz skrev under tidigt artonhundratal om kriget;
”War is not merely a political act, but also a political instrument, a continuation of political relations, a carrying out of the same by other means.”
Visst. Men det är tufft att inse verkligheten och vad resultatet blir. I filmen heroiseras inte insatsen utan inledningsvis sägs det av befälen att orsaken till Danmarks deltagande i kriget är regeringens valda politiska linje. Men det är de som skickas ut som får betala priset, inget kritikerpris, utan kanske en arm. Jag förespråkar inte icke-våld i alla situationer men Armadillo gör att man inte blint förespråkar en politisk riktning som innebär att man lättvindigt skickar människor i krig. Den här striden syns på duken men känns inuti.
Okej, kvällen slutade inte i kyrkan utan den fortsatte i en liten stad av tegel tills det att gryningsljuset åter spreds över Majorna och 11:an började rulla ut från vagnhallen igen. Fibes Oh Fibes perspirerade (Axwell deodorants spelade för stockholmspublik lite längre bort längs älven) tillsammans med publiken och rev av sina hits.
Och idag är allt som vanligt igen i Göteborg. Kändisarna har åkt hem. IFK spelar på Ullevi. Flora och fauna i Slottsskogen kan börja återhämta sig. Telias plastflamingos kan ge plats åt flamingokvintetten som vanligtvis bor där.
Kemi har aldrig varit mitt starka ämne. Jag lämnar därför bröderna bakom mig i skogen och vandrar upp mot kyrkan på berget utan att vända mig om. Där på berget väntar Laura Marling.
I kön till toaletten i Annedalskyrkan är det Kafkastämning. Nationalsorg har sett muntrare ut. Jag vet inte varför, men jag tror folk är trötta. Själv är jag fortfarande uppfylld av ruset från Håkans nutidsnostalgi några timmar tidigare så jag låter mig inte bekommas.
Tydligen är det Axwell (säljer han schampo? deodorant?) man ska gå och lyssna på nu. Det är där Stockholmsveckan fortsätter och det ska tydligen va ”gaaalet bra”. Men i kyrkan avslutas kvällen. Jag lär återkomma till ämnet vid ett senare tillfälle.
När alla flickor går och kollar på Mumford and Sons går jag och kollar på flickor; girls spelar samtidigt på Linnéscenen. Det går trögt för dom men lagom till att jag ger upp spelar dom morning light och tänder till.
Efter det slår Radio Dept på den stora trummaskinen men skalar bort allt förutom musiken; ett skönt avbrott från alla tuffa posörer. Skön är också Anna Von Hausswolfs sprudlande glädje på scen. Musiken sprider bra vibrationer den också.
För övrigt är det Stockholmsvecka på Villa Belparc. Ankdammen i Slottsskogen är en ankdamm för bloggerskorna, skådisarna och artisterna som inte fick spela i år men som inte vill missa firmafesten och tycker det såå skönt att komma ut på landet ett tag. Inget ont med det. Det är trots allt en skön oas, ett eget litet Blue Hawaii när man inte orkar lyssna på mer musik.
Beach House, LCD Soundsystem och Local Natives var makalöst bra. The National gjorde jobbet dom också. En söt rök spred sig över området när M.I.A. intog scenen med våld och dansmusik. Hon bjöd på en färgglad show (epileptiker gör bäst i att stanna hemma). Men snacket på området handlade mest om Hollywoodskådisar på besök på landet. ”Såg du dom? Fick du dom på bild eller? Jag ska sälja mina bilder till Metrokillen vid Villa Belparc. Man ser att han tar henne på baken, fast man ser inte riktigt ansiktena på dom, hur mycket tror du man kan få för det?”
Just nu spelar The Drums; gulliga pojkar som spelar pop och som snart kommer att få sina första rakhyvlar och ett snack med sina farsor om tjejer och könssjukdomar.
Okej, man måste vara stor nog att erkänna sina misstag. Och igår gjorde jag en total missbedömning av klubbprogrammet, och drog dessutom med mig några vänner ner i skiten. Ras G blev av någon anledning flyttad till Röda Sten och istället bjöds det på en olyssningsbar sörja till konstmusik med stråkar och macbook. Jag vet inte vad bandet hette och jag vill inte veta. JJ, som avslutade kvällen, vill jag helst av allt bara glömma bort. De misslyckades på alla sätt man kan misslyckas med att överföra det som är bra med en skivinspelning till ett livesammanhang. Men… det fanns ljusglimtar. Världskulturmuseet är till exempel en fantastisk plats för konserter; den trevligaste scenen på festivalen. Och Tinie Tempah var riktigt bra. För en liten stund (han spelade inte så länge) kändes Lilla London som Lönndööön på riktigt. På ett bra sätt.
Idag börjar Way Out West på riktigt och mycket fint står på schemat. The National, Iggy and the Stooges, M.I.A., Local Natives, Beach House, Paul ”The Modfather” Weller, LCD Soundsystem. Today is gonna be a good day.
På återhörande.
Tinie Tempah på Världskulturmuseet. Foto: Fredrik Wilhelmsson
På Akvarellmuséet i Skärhamn (sk ska uttalas på samma sätt som i danskans skönt och i svenskans skapa) visas just nu akvareller av Andrew Wyeth. Med sin målning Christina’s World från 1948 slog han igenom och verket betraktas idag som ett utav de främsta från depressionstiden. Även om just den målningen saknas så är det Olsons hus och svenskättlingarna i Cushing, Maine, som utställningen handlar om. Det som förvånar mest är detaljrikedomen i tavlorna, svårfunnen inom akvarellmålning.
