Kan man bli beroende av nystarter? Tror att det går i perioder. Jag trodde jag hade tröttnat på att hoppa runt, men nu när jag bänkat mig ner för andra dagen på en fem-årig utbildning som jag valde just därför, så börjar jag redan, ändå, fundera på vad man kunde göra annars. Vad man kan göra istället.
Varför kan man inte bara nöja sig?
Men om man oroar sig för att man aldrig kommer växa upp så torde i vilket fall ett tecken på vuxendom vara det bristande tålamodet man verkar ha fått för nonsens. Jag har precis börjat på chalmers. Kom hit taggad och motiverad för att sätta tänderna i något men har hitintills bara sett spex och gyckel. Två veckor till väntar. Jag ser inte längre det roliga i det. I det avseendet har jag blivit en gubbe. En sur, trist, stelfotad stofil. Målmedveten men riktningslös. Glad men inte nöjd.

Haha.. vilken beskhet men den är inte poänglös utan kraftigt riktad. Men vad säger man, ”can’t live with it, can’t live without it”
Börjorna är viktiga men frågan är vad det är som gör dem viktiga. Sammanhanget? De första blickarna där de kollektiva är uthängda och individualisterna säkra? Eller, nöjet i att få vara ny och fri i att skapa sig själv? Jag gillar det senare.