Vad är värst; att börja tro på Gud eller komma fram till att man är psykiskt sjuk?

Vad får egentligen en människa att börja tro på Gud? Jag såg en debatt på UR om tro och vetenskap med bland annat Christer Sturmark och den kristne Oxfordprofessorn och matematikern John Lennox där frågan kom upp. Christer Sturmark svarade att ”Om du fick se en amputerad arm eller ben växa inför dina ögon… och om du tillät en vetenskaplig undersökning av den personen… Det skulle definitivt förändra min världsåskådning…” Jag tror dock att han har fel. Jag tror att det krävs mer än ett mirakel för att Christer Sturmark ska börja tro på Gud och förändra sin världsåskådning.

Gemma di Giorgi föddes utan iris, den muskel som drar ihop linsen och skapar pupillen. Dock fick hon synen tillbaka efter ett möte med den numera helgonförklarade Padre Pio. Hennes medicinska tillstånd var oförändrat och hon hade fortfarande ingen pupill. Hennes läkare var ateist och sa till henne vid varje besök att hon inte kunde se. Han behandlade henne som en blind, även om hon kunde berätta om sakerna hon såg i rummet och visa att hon faktiskt kunde se. Att en människa kan se utan pupill, borde inte det vara tecken nog för att få den mest skeptiske ateist att börja tro? Tydligen inte… Inte ens Jesus själv fick alla i hans omgivning att börja tro, även om han gjorde sådant som att uppväcka folk från det döda, vilket kan anses som ganska spektakulärt. Vad är det då som gör att folk inte vill tro, fast de får se övernaturliga saker?

Inom psykologin finns det ett fenomen som kallas för kognitiv dissonans. Det innebär att två tankar (kognitioner) står i konflikt med varandra, vilket väcker starkt obehag. Vi människor vill att det vi tänker ska hänga ihop och stämma överens med vår bild av oss själva och våra värderingar. När detta inte sker uppstår kognitiv dissonans, vilket för de flesta händer flera gånger per dag, även om vi inte alltid är så medvetna om det. Den kognitiva dissonansen vill vi få bort så fort som möjligt. Det gör vi genom att justera tankarna så att det vi tänker hänger ihop igen, vanligtvis genom att ändra den tanken som vi tycker sämst om. Ett vardagligt exempel på kognitiv dissonans är att jag har ambitionen att köpa kravmärkta ägg. Men i affären är det extrapris på vanliga ägg, så jag köper dem istället. Kognitiv dissonans uppstår och för att bli av med den så intalar jag mig att ”jag är en fattig student och jag brukar köpa kravmärkta ägg och det finns inga regler utan undantag…” och plötsligt känns det mycket bättre och jag kan äta upp mina ägg med gott samvete, med en bibehållen bild av mig själv som en god människa och hönsvän.

Om Christer Sturmark skulle se ett mirakel mitt framför ögonen skulle han troligtvis uppleva kognitiv dissonans. Frågan är dock hur han skulle hantera situationen och vilken tanke det är han skulle välja att förändra. Människor är för det mesta ganska bekväma och det ska mycket till innan vi ändrar våra grundläggande värderingar och åsikter. Christer Sturmark har dessutom byggt upp hela sin offentliga image på sina. Efter att han sett en kroppsdel växa ut skulle han kunna börja tro på att övernaturliga saker kan ske och att det finns en gud. Men han skulle också kunna intala sig själv att han måste sett fel eller att personen fejkade och utsatte honom för något slags trick. Han skulle också kunna tänka att det hela skulle gå att förklara vetenskapligt, om man bara forskade lite mer på området. Han skulle kunna fundera på om han blivit psykiskt sjuk och börjat hallucinera. Han skulle kunna göra sitt bästa för att glömma bort eländet.

Det finns människor som aldrig sett något övernaturligt, men som ändå tror och det finns de som sett de mest övernaturliga saker, men ändå inte tror. Vad är det då som får en människa att börja tro? För att ändra sina grundläggande värderingar och föreställningar, krävs det ofta att människan skakas om i grunden och börjar ifrågasätta sitt liv och det som hon tidigare har trott på. Det krävs att hon upplever så mycket kognitiv dissonans, att balansen inte går att återställa på något enkelt sätt. Människan hamnar i en kris, tills hon på nytt har byggt upp världen på ett förståeligt och sammanhängande sätt. Detta gäller både troende och ateister. Ett mirakel skulle kunna leda till att Christer Sturmark hamnade i en sådan existentiell kris, vilket sedan eventuellt skulle leda till en tro på Gud. Det skulle också kunna leda till ett kortvarigt kognitivt obehag, som försvann med lite förnuftigt resonerande. Frågan är vad som skulle vara värst för Christer Sturmark; att börja tro på Gud eller komma fram till att han var psykiskt sjuk?

Kristina Håkansson | 12 Mar 11 | Kommentarer (1) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , , , , , , , , , , , ,

Att veta sin plats

Kristina i bil

När jag var två år slutade jag att vara söt. I bästa fall blev jag smart, i värsta fall en tönt. På mellanstadiet reflekterade jag över det som skett och tänkte ”Om någon någonsin kommer att vilja ha mig, så vet jag att han vill ha mig för min insida och inte för min utsida”. Jag blev bollrädd. Jag blev försiktig. Jag fick till och med slåss med mina småsyskon med större aktsamhet. Jag var en mask och ingen människa, hånad och föraktad av envar. I alla fall var jag en glasögonorm. Jag kunde aldrig bli populär, från början var projektet dödsdömt. Det var jag, tjejtjusaren Emil och en kille i parallellklassen med hjälplärare som hade glasögon, men ingen cool person. Vem kunde komma på någon häftig person med glasögon? Solglasögon var coolt, men inte glasögon. Inte stora, runda, röda som mina. Även utan glasögon blev jag utsatt för diverse påhopp. ”Varför tittar ditt öga inåt?” Tjejen på simskolan kunde inte låta bli att peta på mig varenda lektion för att fråga. Jag kände mig onormal, utanför, utstött. Det var först när jag på mellanstadiet bytte till glasögon storleken ”lite mindre” som jag reflekterade över att jag hade ögonbryn. De hade aldrig riktigt synts innan…

När jag började på gymnasiet bestämde jag mig för att skaffa en ny identitet. Jag ville inte längre vara en tönt. Jag provade på endagslinser. Detta blev dock ett kortvarigt projekt eftersom mina föräldrar tyckte det var för dyrt. Så jag skaffade converse och försökte vara cool på andra sätt. Men töntstämpeln satt djupt rotad i min själs innersta. Vem kan älska och vilja ha en tjej med glasögon?

För lite mer än ett år sedan började jag inse att töntarnas glasögonormar gjort comeback. Att det helt plötsligt är inne med gigantiska markerade bågar, eller stålbågar a la 80-talets gubbideal. Med stilikoner som Grynet och Filippa Bark har nördarna återerövrat världen och självförtroendet. Men min värld som jag har socialiserats in i sen barnsben, vad hände med den? Ska jag nu revidera min töntiga glasögonidentitet?

Än idag när jag vill känna mig snygg och ska på fest, åker ofta glasögonen av och linserna på. Och djupt i mitt innersta finns en misstro till alla dagens coola och stilmedvetna personer med stora glasögon som glider runt på stan. Utan skam i kroppen. Utan att veta sin plats. Och i mitt bittra stilla sinne tänker jag; de vet inte hur det känns. De har säkert aldrig blivit kallade för glasögonormar som barn.

Kristina Håkansson läser psykologi i Uppsala.

Kristina Håkansson | 15 Nov 09 | Kommentarer (3) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: , ,

SENASTE KOMMENTARERNA

Adam: Åh äntligen!
Johan Stahre: Bromma Disco – Åkeshof Girls* – Lauren Marie, Broken Dreams Club,...
Andreas Huld: Här är den, här kommer den. Summeringen av året. Bättre än så här blir det...
Johan Berg: Beirut – Port of call Is Tropical – The Greeks (ej finanskris-relaterat)...
Fredrik Wilhelmsson: David Lynch – Good day today 120 days – Dahle disco AA Bondy – Down in...

SENASTE INLÄGGEN

17 maj
7 maj
Joie de vivre
29 april
25 april

TAGGAR