Vad får egentligen en människa att börja tro på Gud? Jag såg en debatt på UR om tro och vetenskap med bland annat Christer Sturmark och den kristne Oxfordprofessorn och matematikern John Lennox där frågan kom upp. Christer Sturmark svarade att ”Om du fick se en amputerad arm eller ben växa inför dina ögon… och om du tillät en vetenskaplig undersökning av den personen… Det skulle definitivt förändra min världsåskådning…” Jag tror dock att han har fel. Jag tror att det krävs mer än ett mirakel för att Christer Sturmark ska börja tro på Gud och förändra sin världsåskådning.
Gemma di Giorgi föddes utan iris, den muskel som drar ihop linsen och skapar pupillen. Dock fick hon synen tillbaka efter ett möte med den numera helgonförklarade Padre Pio. Hennes medicinska tillstånd var oförändrat och hon hade fortfarande ingen pupill. Hennes läkare var ateist och sa till henne vid varje besök att hon inte kunde se. Han behandlade henne som en blind, även om hon kunde berätta om sakerna hon såg i rummet och visa att hon faktiskt kunde se. Att en människa kan se utan pupill, borde inte det vara tecken nog för att få den mest skeptiske ateist att börja tro? Tydligen inte… Inte ens Jesus själv fick alla i hans omgivning att börja tro, även om han gjorde sådant som att uppväcka folk från det döda, vilket kan anses som ganska spektakulärt. Vad är det då som gör att folk inte vill tro, fast de får se övernaturliga saker?
Inom psykologin finns det ett fenomen som kallas för kognitiv dissonans. Det innebär att två tankar (kognitioner) står i konflikt med varandra, vilket väcker starkt obehag. Vi människor vill att det vi tänker ska hänga ihop och stämma överens med vår bild av oss själva och våra värderingar. När detta inte sker uppstår kognitiv dissonans, vilket för de flesta händer flera gånger per dag, även om vi inte alltid är så medvetna om det. Den kognitiva dissonansen vill vi få bort så fort som möjligt. Det gör vi genom att justera tankarna så att det vi tänker hänger ihop igen, vanligtvis genom att ändra den tanken som vi tycker sämst om. Ett vardagligt exempel på kognitiv dissonans är att jag har ambitionen att köpa kravmärkta ägg. Men i affären är det extrapris på vanliga ägg, så jag köper dem istället. Kognitiv dissonans uppstår och för att bli av med den så intalar jag mig att ”jag är en fattig student och jag brukar köpa kravmärkta ägg och det finns inga regler utan undantag…” och plötsligt känns det mycket bättre och jag kan äta upp mina ägg med gott samvete, med en bibehållen bild av mig själv som en god människa och hönsvän.
Om Christer Sturmark skulle se ett mirakel mitt framför ögonen skulle han troligtvis uppleva kognitiv dissonans. Frågan är dock hur han skulle hantera situationen och vilken tanke det är han skulle välja att förändra. Människor är för det mesta ganska bekväma och det ska mycket till innan vi ändrar våra grundläggande värderingar och åsikter. Christer Sturmark har dessutom byggt upp hela sin offentliga image på sina. Efter att han sett en kroppsdel växa ut skulle han kunna börja tro på att övernaturliga saker kan ske och att det finns en gud. Men han skulle också kunna intala sig själv att han måste sett fel eller att personen fejkade och utsatte honom för något slags trick. Han skulle också kunna tänka att det hela skulle gå att förklara vetenskapligt, om man bara forskade lite mer på området. Han skulle kunna fundera på om han blivit psykiskt sjuk och börjat hallucinera. Han skulle kunna göra sitt bästa för att glömma bort eländet.
Det finns människor som aldrig sett något övernaturligt, men som ändå tror och det finns de som sett de mest övernaturliga saker, men ändå inte tror. Vad är det då som får en människa att börja tro? För att ändra sina grundläggande värderingar och föreställningar, krävs det ofta att människan skakas om i grunden och börjar ifrågasätta sitt liv och det som hon tidigare har trott på. Det krävs att hon upplever så mycket kognitiv dissonans, att balansen inte går att återställa på något enkelt sätt. Människan hamnar i en kris, tills hon på nytt har byggt upp världen på ett förståeligt och sammanhängande sätt. Detta gäller både troende och ateister. Ett mirakel skulle kunna leda till att Christer Sturmark hamnade i en sådan existentiell kris, vilket sedan eventuellt skulle leda till en tro på Gud. Det skulle också kunna leda till ett kortvarigt kognitivt obehag, som försvann med lite förnuftigt resonerande. Frågan är vad som skulle vara värst för Christer Sturmark; att börja tro på Gud eller komma fram till att han var psykiskt sjuk?
