Förra veckan var jag med och tog ut två tumörer. Den ena satt i en mans ryggmärg och den andra mitt i en kvinnas hjärna. Det var fantastiskt.

Städa golv på Sahlgrenska sjukhuset är det bästa sommarjobbet jag haft. Jag blir ögonvittne till mirakel varje dag. Under första veckan försökte jag gå förbi, moppade korridoren och koncentrerade mig på att inte titta in genom de runda fönstren till salarna där operationerna pågick. Blod, senor och pulserande hjärtan fladdrade förbi, uppförstorade bilder från kameror, händer i gummihandskar och skuggor från blänkande vassa föremål. Jag stirrade ner på min mopp när den svischade över det rena golvet.

Under sommaren är det inte mycket att göra för städarna. Det blir många timmar att vänta i korridoren under långa operationer. Efter en dag kunde jag inte låta bli längre. Jag kikade in, livrädd att få se något som jag skulle drömma mardrömmar om under resten av mitt liv. Blod, senor och pulserande hjärtan. På operationssalen gungade sköterskorna omkring som astronauter på den ljusblå plastmattan i ljuset från en skimrande lila lampa. Mumlande, hummande och kontrollerade signaler. Ett surr från diamantborren trängde sig fram mellan de gröna dukarna. En färglös fot med en nål i stack ut under ett täcke mellan små skålar med röda bitar i. Det bars omkring och bars iväg. Jag kunde inte sluta titta. Det såg äckligt ut, skräckinjagande, speciellt allt det röda som låg stänkt över golvet. Blodet.
– Står du där än?
En handkirurg på väg in i sal 1 stod bakom mig med armarna ut i luften. Han pumpade desinficeringsmedel över dem.
– Det ser inte klokt ut, sa jag uppriktigt.

Jag fick på mig en grön lång rock och gick efter honom in på operationssalen. Jag tittade ut en hylla att hugga tag i, om jag skulle svimma, när kirurgen la ett snitt över underarmen på patienten. Han visade mig var blodådran gick, drog i en sena som låg och såg ut som en kokt spagetti. Han förklarade hur skelettet satt, jag tittade och kände efter i min egen hand. Köttbitarna förvandlades till pusselbitar. Jag började förstå vad det var jag såg, mekaniken, en hand. Blod är blod, ben mot ben, som nyckeln i ett lås. En hand ser bara väldigt annorlunda ut från det här nya perspektivet. Inifrån.

Jag städar golv och upptäcker en ny värld. Jag får se människan i en ny vinkel, från insidan. Blod, senor och pulserande hjärtan. Den är inte äckligare än utsidan, bara annorlunda. Okänd mark.

”Carolina Gynning borde hålla sig till TV. Det gör henne mer rättvisa, tycker jag. Hennes utseende går liksom inte fram genom tryckt text”.

Varför får Carolina Gynning skriva en krönika? Det finns olika anledningar. I tisdagens Punkt Se skrev Carolina Gynning att hon kräver mer kärlek till folket. Hon undrar varför inte alla i Sverige bara kan få gå runt och känna den underbara känslan av att vara himlastormande förälskad. Gynning förklarar även att kärlek tyvärr inte är något man kan tvinga fram och tycker att det är synd att det bara är eländiga nyheter i tidningarna. Min lillasyster funderar på om det är hon som inte förstår poängen i att läsa vad Carolina Gynning skriver, eller om det kan vara så att det inte finns någon poäng.

En anledning till att Gynning får skriva en krönika skulle kunna vara att hon vann dokusåpan Big Brother år 2004. Det kunde vara intressant att läsa vad en person känner som klarat av att tillbringa 100 dagar i ett akvarium. Tyvärr framgår det inget om sådana erfarenheter eller insikter i hennes texter. Så vad har hon för andra kvaliteter? Hon är vacker som Marilyn Monroe. Det framgår tråkigt nog inte så bra genom tryckt text, inte i hennes fall. Hon är till och med utrustad med större bröst än Marilyn, vilket man kan undra hur det känns, men det framgår inte heller. Det är faktiskt inte mycket alls som framgår i Carolina Gynnings texter.

Förutom att krönikörerna ofta är före detta akvariefiskar eller frisörer med ett namn som börjar med Robinson, verkar krönikan i sig genomgå en förändring. Innehållsförteckningen går från kött till silikon, från erfarenheter till erövringar, från lärdomar till svordomar. Västerbotten-Kurirens krönikör inleder med: ”Fan, fan, fan, fan”. Det ger inte läsaren mycket för pengarna, men är i alla fall mer informativt än Gynnings förslag på hur man ska hålla sig ständigt lycklig: ”Antingen genom att våga älska eller bli älskad. Eller, om det inte funkar, injicera lite serotonin med spridda skurar”. Tack för tipset.

Varför får Carolina Gynning skriva en krönika?

Det finns olika anledningar. Det finns säkert en anledning till varför människor vill läsa dem. Det finns säkert anledningar till varför Linda Skugge ger allmänheten en inblick i vad hon torkar sig i rumpan med.

Jag torkar mig med krönikor.