Jag brukar nästan alltid ha ett guilty pleasure som jag lyssnar på hemma. Alltså någonting som man gillar men inte vågar stå för. Mitt guilty pleasure den här veckan har varit Magnus Ugglas LP från 1977 – Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Jag älskar den, men jag vet att jag inte borde.

Det kan verka konstigt att jag snackar om att inte våga stå för mitt guilty pleasure och sen skriver om det på internet. Men jag tänkte att vi skulle gå till botten med det här med smak, varför är det bättre att tycka om vissa saker men inte andra? Varför vågar man inte stå för något som man tycker är bra? Musik är ju konst, någonting vackert. Och är det inte i betraktarens ögon som skönheten sitter, eller hur är det nu?

Faktum är att begreppet konst i själva verket är väldigt komplicerat. Ponera att en polare har målat en tavla och jag tycker att den är ful. Då skulle jag kunna säga: ”Kallaru det där för konst?” Min polare skulle givetvis lacka och svara: ”Ja, va fan ska man annars kalla det?” Jag och min kamrat har alltså helt olika åsikter om vad konst är.

Trots att folk i allmänhet är lite oklara över begreppets innebörd, verkar alla ha en åsikt om konst. Om vad konst är för något och vad som borde kallas för konst eller inte. Särskilt inom disciplinen musik.

Ordet konst motsvarar på grekiska techne, som betyder kunnande eller teknik. Man kan tycka att de som är bäst på konst, på tekniken, borde vara de bästa konstnärerna som alltså producerar den bästa konsten och följaktligen får det bästa omdömet. Men så är det ju inte idag. Då skulle vi alla lyssna på samma musik – den som är gjord av de tekniskt mest begåvade. Typ Yngwie Malmsteen. Det är ju bara japaner som lyssnar på honom.

Det finns en fransk sociolog som heter Pierre Bourdieu som säger att individuell smak är en social konstruktion. Han menar att människor stretar efter och vill uppnå högre stående kulturella kretsar och rättar sin identitet därefter. De vill bli associerade med folk som anses mer intellektuellt och artistiskt utvecklade och därför konsumerar de samma kultur som de gör.

Idag är det mer en identitet, ett paket eller ett varumärke som man tar till sig när man lyssnar på en viss typ av musik. Indiekidsen lyssnar på svårtillgänglig, japansk, skev stråkmusik inspelad i en gammal nedlagd kyrka och menar att det ska representera deras unika personlighet. Morbida misfits låter kommunicera sin genom skränig metal och deras svarta kläder med nitar. Hipsters lyssnar (just nu) på ett gammalt nittiotalsband med referenser till grekland som självklart är remixat av en aktuell tysk organisk technoproducent. Ja, alla har en grupp som de kan identifiera sig med och anamma dess musiksmak, klädstil och sinnesstämning.

Vid det här laget har ni börjat undra – Vilken grupp tillhör Kniven? Varför kan han inte stå för att han lyssnar på Magnus Uggla? Och hur bör man egentligen urskilja mellan all musik som produceras? Bra fråga! Man ska försöka definiera sin smak efter förordet till Dorian Grays porträtt av den eminente Oscar Wilde. I vilket han proklamerar:

”All konst är absolut onyttig /…/ det finns ingen moralisk eller omoralisk konst. Konst bra eller dåligt gjord /…/ att uppenbara konsten och dölja konstnären det är konstens mål /…/ de som finner en skön innebörd i det sköna, de är kultiverade. För dem finns det hopp.”

Kontentan är ungefär att konsten inte får vara till någon nytta, bortsett från den att vara konst. Konsten ska inte bedömas utifrån någon annan grund eller utifrån någon annan kontext annan än just utifrån den att det är konst.

Man måste alltså försöka ignorera sin omgivning och bedöma allt man upplever, just bara som konst. Man måste avgöra om ett objekt är fint i sig självt eller inte. Det är en väldigt vacker tanke och den tycker jag att man ska försöka leva efter.

Att bedöma något utan kontext kan vara väldigt provocerande för många. Ofta blir ett verk, en tavla eller en låt mycket bättre om man känner till bakgrunden. Betänk dock vad mycket fin musik, vad många fina föremål och upplevelser man har chans att upptäcka som man inte visste fanns tidigare, eller som man annars aldrig skulle vilja befatta sig med om man utgår från denna princip.

Försök leva efter Oscar Wildes visdomsord och i utväxling garanterar jag ett mer innehållsrikt leverne. Poängen med allt det här är att man inte vill vara som de andra. De andra är losers.

/Kniven – Joakim Högström