Ibland stannar livet upp,
men bara om det för oss är en personlig tragedi.
Det var svårt för mig att känna smärtan, förstå rädslan som han bar på.
Det är ingen nödvändighet att själv känna, men en nödvändighet att förstå.
Förbi landskap, genom kyla i ett alldeles för snabbt, men för sakta tåg i ett förvar,
där ses vi vår sista gång.
En absurd planering. Vad ska tas med, ska vi fika? Vad ska jag säga?
Nu, när det är på gränsen till liv för honom oroar jag mig för vad jag ska säga och göra.
Vi ses en sista gång och min kropp är matt. Mitt huvud är tomt. Han är inte min familj.
Jag kan inte känna familjers sorg, deras rädsla och längtan. Det jag känner är bara en obeskrivligt liten del av deras smärta.
Vi skakar hand en sista gång, på en omänsklig plats dit människor aldrig upphör att komma till. I skuggan av Sverige väntar de på att deras livs största rädsla skall tvingas på dem. In i en bil, på ett flyg och tillbaka till det land de lämnat för att aldrig mer återvända.
Bismi allah ar-rahman ar-rahiim
I Guds den nåderikes, den barmhärtiges namn.
Mellan mig och Allah. Sedan demonstrationerna i Tunisien började.
I min värld var allt ordnat, beslutat,
i det som min vän beskrev, ett bevis för att vi alla har fel.
En anledning till oliktänkande. En anledning till religioner, traditioner och individer.
Sedan slog en ungdomsgeneration mig i skallen med demonstrationer.
Som om jag haft en hemlig överenskommelse med alla diktatorer i världen och i mig var övertygad om att inget kan förändras.
Min egen rädsla naturligtvis, avspeglad i mina tankar om vad förtryckta människor kan starta.
En sorg lika snabbt som lycka över att jag, en bärare av feghetens baner, inte föddes i ett land där jag måste ta beslutet att gå ut på gatorna.
I min värld en förhoppning om att jag kan påverka en högre makt att jaga iväg diktatorer.
När det i den riktiga världen är folket som avgör.
Bland lagrangefunktioner och grafer är det nedklottrat.
Varje dag sedan det började.
I Guds den nåderikes, den barmhärtiges namn.
Det är min tysta revolution. Mellan mig och Allah.
Jag är liksom lite vilse sedan det började.
Om det för dig är haram? Låt gå, det straffas jag i så fall för efter min död.
Om Allah är villig att se mig.
Så jag fortsätter att skriva medan de i den riktiga världen med sitt liv kämpar för frihet.
Illustration: Isabella Kubitsky Torninger
Och sedan vill jag att hela världen skall se oss
vi och våra flinande ansikten
vi bor vid jordens avgrund, ty jorden är platt
och du tänker som jag, för vi satt på balkongen under ditt täcke och tittade ut mot evigheten
när solen återvänder, när värmen hittat tillbaka från avgrunden och den eviga ensamheten
sitter vi fortfarande där, tysta och ler mot stjärnorna och
vi ser tiden i varandras ögon, vi vet att varje stund, varje stund är värd att gråta för
så vi talar om basister, om dofter av jasmin
vi talar om sådant som gör ont men smärtan försvinner för
vi ser hela tiden avgrunden
vi vet att jorden är platt
så vi drömmer om framtiden som består av stunder vi just är i
Text: Hanna Tegmyr
ibland gör jag saker som får himlen att förlora all sin färg
min kropp säger ifrån genom att
skrika ut saker som jag aldrig menat skrika.
okontrollerat
så är hela mitt liv okontrollerat
jag läser majakovskijs tankar
om hans och solens samarbete
”låt oss gå och sprida ljus över detta grå
Universum. jag har mina strålar att lysa med och du
poet, kan lysa med dina verser”
jag kan inte fly härifrån, som jag så många andra gånger flytt, jag kan inte lysa
jag är fast för första gången
jag måste möta det jag själv fördärvat,
sätta mig högst upp på klocktornet där alla kan se mig
och höra deras skratt, deras suckar och se deras blickar
jag måste be om ursäkt, uppriktigt den här gången
för nu menar jag det
och det enda som får mig att göra det, är hans ord
”människotanken, sa han, mäktar till sist så oändligt lite, dess vingar
är starka, men ödet som gav oss dem är starkare än vi.
det är min visdom att jag är medveten om mysteriet men också att
det inte kan förstås
inte heller lösas”
människotanken mäktar så oändligt lite
därför klättrar jag frivilligt upp på klocktornet och låter all himlens färg regna över mig.
