Längtar ofta bort. Efter något annat och något nytt. Efter det okända och exotiska. Bort från alla måsten, all stress och press. Längtar efter att äta kryddstarka maträtter i Indien, gå i basarer i Marrakech, röka pipa i Kairo, bestiga berg och bada i ett turkosa hav.

Men samtidigt…

Vill jag välja gemenskap. Samtidigt vill jag stanna kvar. Längtar efter att slipas mot andra människor, fastän det skaver och kan göra ont ibland. Längtar efter att mötas, inte bara skynda förbi. Få saker är så skrämmande som att låta någon komma riktigt riktigt nära. Så där nära att det inte finns någon återvändo. Just det längtar jag efter mest av allt. Och för att det ska kunna hända, måste jag ha tid.

Tid att stanna kvar.

Är nyss hemkommen därifrån och så full av intryck att jag nästan skulle kunna slå knut på mig själv.

– Hej! Är du hemma? Hur har ni haft det?
– Eh, jo vi har haft det bra… Det var spännande… annorlunda… intressant… fascinerande… kallt… vackert… kaotiskt… fantastiskt… varmt… och ibland ganska jobbigt…

Jag har besökt ett organiserat kaos. Har i två och en halv veckas tid blivit väckt varje morgon klockan fem av böneutroparens hesa stämma. Har delat tunnelbanesäte med kvinnor i slöja och heltäckande burka. Handlat av män som fem gånger om dagen rullar ut sina bönemattor vart de än befinner sig, hemma, på jobbet eller mitt i bilkön. Har träffat kristna som stolt visat upp sina små intatuerade kors på insidan av handleden, och sedan försökt lura mig på pengar. Blivit eskorterad av polis genom stadsdelar där människor försörjer sig på att sortera sopor. Prutat och blivit lurad av ett antal försäljare och taxichaufförer. Fått höra en hel del kommentar om mitt blonda hår – både av män och kvinnor. Och ätit enligt magen både, god och mindre god mat från lokala gatukök.

Skrev en text om religionens roll i Egypten när jag kom hem. Det var mitt uppdrag. Tänkte att det skulle blir lättare att förstå och greppa, om jag skrev ner mina intryck och upplevelser på ett papper – svart på vitt. Och att jag på så vis skulle klura ut lite fler svar än frågor. Men det enda jag kom fram till, var att det inte finns några enkla svar. Lika motsägelsefullt som landet jag besökt är – känner jag mig i mitt svar om hur det var att vara där.

På pappret kallar man sig en demokrati, men verkligheten säger något helt annat. Undantagstillståndet sedan 1981, gäller fortfarande. I de demokratiska valen finns bara ett parti att rösta på. Och grupper som kvinnor, kristna, och homosexuella förtrycks dagligen. Där, liksom i Sverige fast på ett helt olika vis, är religion att väldigt laddat ämne. Den som både förenar, förvirrar och förtycker. Religionen är en sådan naturlig del av vardagen, att du nästan anses konstigt om du inte tror på något alls. Tvärtemot hur det kan vara i många sammanhang i Sverige. Har förvirrats av kombinationen tradition och religion men också imponerats av respekten och vördnaden muslimerna har för sin gud.

Men framför allt, har jag mött ett oerhört generöst och vänligt folk. Som liksom oss i Sverige, varje dag kämpar med att få vardagen att gå ihop. För trots att omständigheterna och förutsättningarna är olika, tror jag att sökandet och längtan efter något större än oss själva, är den samma oavsett vilken gud man än bekänner sig till.

Önskar jag hade kunnat ta med mig alla i min närhet så att de skulle förstå vad jag menar med mitt något diffusa svar. Spännande, annorlunda, intressant, fascinerande, kallt, vackert, kaotiskt, fantastiskt, varmt och ibland ganska jobbigt… allt på samma gång.