Ja, det är nog bäst att vi inte träffas.
Då slipper vi både den jobbiga upptäckten att vi inte på något sätt lever upp till den idealbild vi trodde skulle rädda oss.
Då behöver vi inte vakna upp en dag och inse att allt inte är bra mellan oss… och du slipper förbanna dig själv över att du inte insåg att kungen var naken i ett tidigare skede.
Jag kommer på ett sätt tycka det är skönt att inte sträcka på mig hela tiden trots att vi är lika långa men du tänker på det – kanske var vi inte som gjutna trots att vi försökte och jag försökte intressera mig för ditt arbete trots att det var så tråkigt och vi läste aldrig samma böcker.
Och om vi inte ses så slipper vi skaffa en gemensam lägenhet i stan, vi slipper köpa en 50 tums tv och verkligen se fram emot myskvällen på fredag.
Samtidigt kommer du inte behöva störa dig på att jag jobbar, röker och tänker för mycket.
Du slipper drömma om en man med ordnade reaktionsmönster som alltid är så himla jobbig när han insisterar på att gå i kyrkan på söndagar.
Och jag, vad var det jag ville? Jag ville bara träffa en söt tjej och det var du men jag var kanske inte helt övertygad i början och lite dryg.
Men du var ytlig och bad mig leverera och jag gjorde det och du tyckte det var charmigt och skrev en smiley, utan att veta att jag inte gillar smileys..
Allt detta förskonas vi ifrån om vi inte ses imorgon.
Foto Rikkard Häggbom
Varför återvände jag igen? Kanske var det något som drog, någon som drog så hårt i mig att jag inte kunde stå emot. Det som står kvar. Eller kanske var det för att försöka ta upp tråden som jag släppte när jag tvingades fly, när gatorna och jag hade gjort varandra en otjänst. När jag inte längre orkade gå och asfaltens gråa nyans påminde mig om november. Om det gråa och hur jag inte kunde tackla det. Eller var det för att jag trodde mig höra en röst som sa, gå! Och när inget annat gick, då gick jag. Men nu när jag står inför samma vatten, samma väggar och tänker att jag har återvänt så tror jag inte mig själv, vad har jag här att göra och varför är min längtan så annorlunda? Samma röst som sa gå, sa kom. Rösten som fick mig att försvinna och rösten som fick mig att närvara. Och i vilken mån räknas min närvaro, räcker det med att jag tänker på dig så är jag hos dig? Är du nära mig i bönen, tänker du på mig där? Är allt som vi räknar med som ett släkte i exil, där vi tvingas hålla oss till folken, det milda varma tvånget, och varför är staden som vi bor i för tillfället ens viktig. Det är samma hus, samma Ica, samma drömmar i små lägenheter där jag inte vill vara, där väggarna känns alltför trånga och fönsterna alltför tunna.
I den stad jag föddes är inget kvar, jo, i den stad jag flyttade till finns inget kvar, jo, jag sopar igen spåren och går vidare, jag tror inte att gatorna i Lyon som jag vandrade så ihärdigt ens minns mig, att jag som grät, skrattade, längtade i Parc tête d’or, att jag som spottade i gräset och tittade på Ben-utställningen, att jag som försökte älska den staden, ens är ett minne. Jag borde ha ristat in mitt namn på trädet som jag tänkte. Jag är glömd i Lyon, kanske till och med av henne som jag mötte och fick min första kindpuss av.
Men jag sörjer inte, jag återvänder, och därmed fastnar jag också i gamla mönster, ringer människor jag knappt bryr mig om. Och alltid återvänder jag in i kyrkans rum, där Jesus står mitt framför mig och jag bockar artigt och gör mitt korstecken och bockar och ber och jag återvänder gång på gång för det är här jag är hemma och där det finns ett tabernakel är jag hemma. Oavsett Lund, Paris, Bagdad eller Rättvik. I den som är, är jag. Där är jag hemma, återvänd.
Fredrik J Wängström
