Jag blev inbjuden till universitetet i Sivas i östra Turkiet för att prata med studenterna. En tjugotal unga själar som undrande titta på mig när jag gjorde entré i ulltröja och flipp-flopps; kylan hade just slagit till och tog mig bar så jag hann aldrig leta efter säsongsriktiga skodon.

Professorn gjorde klart att hon skulle lägga på minnet vilka som frågade frågor. De, som i männen, ställde frågor om min resa, om länderna jag besökt och de insisterade på att jag skulle fråga dem saker vilket jag gjorde. Slutligen kom frågan som jag väntat på, frågan om varför jag med en ingenjörsexamen inte jobbade utan reste. I mina ögon en känslig fråga och framför mig sitter en klass studenter som när de studerat klart, med tur kommer bli placerade någonstans i landet för att undervisa.

Jag började en smärtsam förklaring om hur grillade sparvar serverats med silversked till oss svenska ungdomar och att detta var möjligt eftersom vi suger ut fattigare nationer. De tittade undrande på mig. Jag vet inte om det var för att de förstod, för att de höll med eller för att de inte tyckte det var en förklaring god nog för att lämna en möjlig karriär. En karriär jag själv har haft möjlighet att välja framför att kuska runt på den turkiska landsbygden.

Sanning är att jag känner mig kluven. Jag kan inte säga att det är intressant med politik i Turkiet, folk lider av korruptionen och laglösheten. Att välja bort något som gratis utbildning, valfrihet och jämlikhet, som de nog gärna skulle vilja ha, blir ett förakt för deras drömmar.

Som tur var avbröt en av männen med att fråga om huruvida mitt blonda lockiga hår var på riktigt. Jag nickade med en lättnad till frågan men återigen satte samtalet igång en tankeprocess som jag kommer att gräva ner mig i framöver. Frågan är om det finns ett bättre svar än att jag försöker se något romantiskt i det som andra upplever som en strävsam vardag.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.