Nu minns jag knappt att jag faktiskt gått genom spärrar och åkt den långa rulltrappan ner till spåren, väntat in tåget och stigit på. Tunnelbanetåget skramlar och skakar. En ung kille i stentvättade jeans och mörk huvtröja mittemot sneglar på kameran som dinglar runt min hals; jag sitter framåtlutad och trött.

Tåget lämnar en tunnel och far plötsligt ut i dagen, vi passerar fabriksområden som till viss del ser ut att fortfarande vara i bruk, samtidigt sakta förfalla. Någon sopar lite håglöst, någon annan reparerar en lastbil. Taniga träd växer nära spåret, lite vårgröna, lite smutsiga.

Det regnar när jag följer strömmen av människor ut på en liten trång plats utanför stationen. Klockan är ungefär nio. En man tänder en cigarett och plockar fram lite böcker med ryska och georgiska titlar. Jag ser en om sex och orgasmer på engelska, ler för mig själv och tänker att han förmodligen inte vet vad han säljer, eller så är det bara mina fördomar. Jag har ju sett att folk säljer porr. Det är svårt att greppa riktigt hur mycket makt den ortodoxa kyrkan har här och över vad…

Jag gav mig av ut till förorten och till sista hållplatsen på den ena metrolinjen, Teatr Akhameteli i Gldani för att möta flyktingar från Abchazien. Jag jobbar med ett fotoprojekt i Kutaisi och Tskaltubo, västra Georgien, där jag dokumenterar kvinnor som tar initiativ och startar små projekt eller skolor. Jag har haft turen att få följa med insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna i en del av deras arbete i regionen och dessutom lärt känna den före detta hälsoministern i Abchaziens exilregering.

Jag promenerar bort från kasinon och marknadsstånden med frukt som ligger vid tunnelbanan, bort till husen i grått med 16 våningar och färgglad tvätt utanför fönstren. Jag blir nedstänkt av en bil, halkar i leran i en slänt, tröttnar på äventyr och tar en kopp kaffe och säger de få ryska ord jag kan för att motionera munnen lite.

Strax är jag ute, sockerstinn och halvgalen från koffein. Jag söker mig till utkanten av bostadsområdet, blickar ut över ängar och leriga vägar som tillsammans med färggranna gasledningar i rött och gult siktar mot husen i en slänt i fjärran. Närmare, kanske 300 meter bort ligger en märklig rund byggnad i tre våningar, en gammal skola tänker jag. Det ser ut som folk bor där och jag genar ned för en slänt, plöjer leran upp på skorna och svär och skrattar för mig själv.

En gammal kvinna på väg till jobbet stannar och samtalar, vänder om, bjuder med mig in en lägenhet i det runda huset – tidigare en typ av folkhögskola tydligen. Vi dricker kaffe, äter kaka och tittar på videoklipp på en liten flicka som sjunger medan vi väntar på att en granne som talar engelska ska vakna. Klockan är elva.

Grannen Tea snubblar in och jag ursäktar mig igen för att jag sitter med leriga skor. Vardagsrumsmattan gråter. Ingen fara säger hon. Hon vill ge sig av, det blir ett kort besök men hon föreslår att jag kommer tillbaka till helgen när folk är lediga. Vi slår följe till tunnelbanan, men jag tappar bort henne på vägen när hon vill göra ett bankärende och jag köpa ost. Snopet. Jag överväger att köpa ett kilo valnötter för att kompensera min förlust eller kanske bara för att jag är sugen, avstår och tar tåget tillbaka istället.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Just nu befinner han sig i Georgiens huvudstad Tbilisi. Då och då kommer han fota och skriva i nollpunktbloggen om det intellektuella äventyret och ensamheten. Se mer här.

För ett par dagar sedan sneddade jag in på en liten handelsbod efter en löptur. Den gamla skolans handelsbod där man ber expediten bakom disken hämta varorna åt en. Tyvärr fanns inget bröstsocker i syne. Men jag hade knappt stigit innanför dörren förrän en av expediterna stod dubbelvikt av skratt och de andra fyra stämde snart in. Efter en stund, när jag stått vid disken en stund och stirrat mig omkring, delvis förvånad och delvis irriterad, och hunnit reflektera över om det faktiskt var mina shorts/ben de skrattade åt, så skärpte en av dem till sig en smula och lät mig beställa under det att hon hickade av skratt.

Jag gick ut och skrattsalvorna trängde genom skyltfönstrena medan jag skyndade över gatan och svor att aldrig sätta min for där igen om det inte var med en påse skit i handen som jag kunde kasta på dem. Jag blev nog rätt irriterad, tänker jag i efterhand. Det måste jag medge trots att jag inte vill ta mig själv på så stort allvar.

När jag lugnat mig lite bestämde jag mig för att ta fajten. Idag var jag ute igen med mina små shorts, ni vet, marathon-korta new line shorts, verkligt fina, härligt patinerade efter års användning. Jag var på väg hem efter en löptur och en tjej fick syn på mina bara ben. Hon vek sig dubbel och skrek och hennes tre vänner stämde in och snart även andra som stod i närheten. Det spred sig som en löpeld. Snart stod 20 personer och stirrade, skrattade och pekade. Jag var förvånad, överraskad och förlöjligad.

Stämningen i mig fick freudianska proportioner. Drömmen som säkert fler hade som liten där man kommer till skolan och där upptäckter, till sin bleka fasa, att man glömt ta på sig byxor. Då skrattade folk på det här viset. Det är en ganska spännande lektion i självdistans och självsäkerhet. Jag har nog en del kvar att lära för fortfarande stör det mig mycket att man ska mötas av så mycket uppmärksamhet bara för att man tycker om att vara snabb.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.