Jag vägrar tro på att könsroller skulle ha något som helst med gener eller med slump att göra. Machomannen imponerar inte på mig ett endaste dugg, och snacket om att skatteavdrag för så kallade hushållsnära tjänster skulle göra samhället mer jämlikt gör mig bara trött.

Idag är det helt i sin ordning att en konsertupplevelse innebär att se på hur någon leker fram slingor på sin laptop. Det mixas och trixas och ut kommer toner som inte påminner det minsta om gitarr, trummor och bas. Kompositören släpper inte sitt tangentbord med blicken för en sekund. Och det enda som lyser upp scenen är ett svagt ljusblått sken, i form av ett äpple.

Mitt i den här nya tiden sätter moderna museet i Stockholm upp en utställning av Andy Warhol. Han som avbildade och glorifierade det sena 70-talets verklighetsfrånvända konstnärs- och celebritetlivsstil. I en knökfull bar i utkanten av centrala Göteborg spelar ett gäng musiker från trakten med det nystartade bandet Fox Machine. De har en sångare som är makalöst lik Mick Jagger anno 1968. De där putande läpparna, håret, och inte minst uppsynen, utstrålar samma pondus som Mick gjorde under sina år på topp. Musiken de spelar befinner sig ljusår ifrån dagens elektropop. De bleka ynglingarna som mixar och trixar är inte riktigt välkomna i denna lokal. Istället är det som bandets image skvallrar om de testosteronstinna ynglingarna med gitarr från 60- och 70-talen som inspirerat till valet av uttryck.

Jag är förälskad i tiden de ger sken av att komma ifrån. Myten, musiken, och inte minst männen, gör mig knäsvag. Och det irriterar mig. Mick Jagger look-a-like med uppknäppt skjorta och testosteron upp över öronen som synar mig uppifrån och ned stämmer fruktansvärt dåligt överens med min tro på jämlikhet och feminism. Men han får mitt hjärta att pumpa på minst dubbelt så fort som det vanligtvis gör. Jag vill leva och andas deras tid.

Jag skulle kunna sänka mig till den allra lägsta nivån bara för att få trippa efter Mick J, tillsammans med den allra innersta kretsen, på de allra hetaste ställena. Om så bara för en kväll. Han kan få plocka upp mig och slänga tillbaka mig i rännstenen hur och när han vill. Bara jag fick uppleva det där livet, den där pulsen och känslan av att befinna mig i den absoluta hetluften för ett ögonblick. Fifteen minutes of fame. Det var Andy Warhol som myntade uttrycket. Hans New York, och Micks London representerar olika sidor av samma mynt. Och jag kommer aldrig att få uppleva dem. Hur jag än försöker.

Jag tror inte på att det skulle varit bättre förr. Jag vet att det går framåt på jämställdhetsfronten. Men när jag fantiserar om Rolling Stones i Hyde Park eller Andy Warhol på Manhattan fylls min kropp av en känsla av upprymdhet. Alla mina principer är plötsligt som bortblåsta och jag skulle ta till nästan vilka medel som helst för att snärja den mesta machomannen av alla.

Jag kan inte förstå det. Är det någonting naturen har sett till? Att schablonbilden av manlighet lockar fram detsamma hos kvinnan. Hur kan jag vara så fullkomligt falsk mot mig själv och det jag tror på? När testosteronet fullkomligen skvätter omkring i lokalen så förvandlas jag till den där schablonbilden av kvinnan som jag bestämt mig för att förakta. Jag vill ha de längsta benen och de längsta ögonfransarna – allt för att mannen bakom myten ska se just mig.

Vem gör det mig till egentligen? Jag förstår ingenting och tvivlar starkt på att jag själv har någonting överhuvudtaget att säga till om ifråga om vem jag själv är. Som jag nämnde inledningsvis så tror jag inte på att det ligger några genetiska faktorer bakom könsrollerna. Och jag är fortfarande övertygad. Däremot fylls jag av en känsla av hopplöshet när jag inser hur otroligt svårt det är att gömma sig för ideal och samhällsnormer. Jag trodde att det räckte att tänka, att medvetenheten skyddade mig från att falla i fällan. Det är nog inte riktigt så, men inga normer är huggna i sten – ännu.