För de allra flesta i detta landet, och för några i Tyskland, är Beck någon slags detektiv som löser mord på löpande band tillsammans med sin övertände kollega. För resten av världen är Beck en slags postmodernismens apostel och USA:s egen lille nationalslacker samt scientolog. Alltid med nya ess i skjortärmen. Senaste tiden har han bjudit på mixtapes av den digitala och spretigare sorten. Nedan är det senaste. Passa på att lyssna så länge det finns kvar.
LÅTLISTAN
Herz Chain- Yukulele
Hifana- Uchinan Champroo
Micachu- Calculator
Bumblebeez 81- I’ve Come With Water
Daniel Johnston- Sorry Entertainer
The Hollies- The Air That I Breathe
Human Egg- Onomatopaeia
Ice-T- Drama
Piero Umiliani- Gadget
The Human League- Seconds
Asha Boshle w/ R.D. Burman- Dum Maro Dum Live
Hogs- Loose Lips Sync Ships
The Idle Race- Imposters Of Life’s Magazine
Red Sovine- If Jesus Came To Your House
The Inmates- Let’s Go, Let’s Go, Let’s Go
Iggy & The Stooges – Shake Appeal
Hüsker Du- Beyond The Threshold
The Hong Kong- Mazerati
Hifana- Uchinan Champroo
Loscil- Ema
J_Davey- Dirty Love
Hungry Wives- It’s Over
The Howling Hex- Activity Risks
The Holy Modal Rounders- Hold On
The Human League- Hard Times
Kelley Polar- The Rooms in My House Have Many Parties
Caural- Auto Rickshaw
Micachu- Curly Teeth
Ratatat- Imperials
Honey Cone- Want Ads
Marijata- No Condition Is Permanent
Brigth Engelberts- Get Together
Irving Martin & Brian Dee- Deadline Destination
Michael Kelly Brewer–Lord, I Need A Drink
Jens Lekman mixar nya egna låtar med musik av bland andra Cat Stevens och The American Breed i ett mixtape som dök upp på hans webbsida igår; The summer never ends. Suveränt. Och sommaren har bara börjat.
LÅTLISTA:
(excerpt from) The Summer Never Ends
I Really Think That We Can Make It Girl
Nicolette Larsson – Lotta Love
The Embassy – State 08
(excerpt from) New Directions
Coke Escovedo – I Wouldn’t Change A Thing
Filippo Trecca – La Morte Dell’erminia
His name is Mikael Carlsson, her name is Alicia Keys
Lamont Dozier – Blue Sky and Silver Bird
Cat Stevens – If You Want To Sing Out, Sing Out
Jeff Perry – Love Don’t Come No Stronger
Good News – Australia
Baby’s Gang – America
American Breed – Always You
Förra sommaren dansade nollpunkts kärna med göteborgare och med tillresta musikälskare. På scenen stod Kayne West tillsammans A-Trak, en stråkorkester och under ett förvirrat ögonblick även Peter, Bjorn and John. Det var sommaren vi lyssnade oss mätta på Graduation. Ett nytt album släppte Kanye förra veckan; det jag har hört låter som en överdos på autotune – ett illasinnat virus som på något sätt har spridit sig från Cher till hip hop-svängen. Jag föredrar istället den remixade Kanye West som ljuder i mina högtalare sedan en tid tillbaka. Hip hop-puritaner lär kanske inte ta Sky High till sina hjärtan, mixtapeformatet till trots, men de har å andra sidan aldrig gillar Kanye särskilt mycket ändå. I ett av favoritspåren mixar kanadensiska turntable-underbarnet A-Trak The Knifes Heartbeats med Get Em High från College Dropout och plockar därmed hjärtat från göteborgsk electro och blandar med soulen från Kayne och Talib Kweli. Rekommenderas varmt.
Sky High Intro
Good Morning ft. Big Sean (The Kickdrums Remix)
Champion (Nick Catchdubs Remix)
Barry Bonds (Eli Escobar Remix)
Crack Musik (Cookin Soul Remix)
We Major (The Kickdrums Remix)
Get Em High (A-Trak Remix)
Throw Some (Cousin Cole Remix)
Electric Touch (Steve1der & Mighty Mi Remix)
Love Lockdown (Tom Wrecks Remix)
Flashing Lights (Diplo Remix)
Addiction (Kenny Dope & Terry Hunter Remix)
Stronger (A-Trak Remix)
Impatient Boy (Benzi Refix)
HomeComing (Discotech Remix)
I Wonder (Scottie B Remix)
Good Life (Strech Armstrong Remix)
Can’t Tell Me Nothing (Dj Godfather Remix)
The Very Best är svenskfranska electroduon Radioclit och malawiska sångaren och trummaren Esau Mwamwaya. Duon som blev en trio bildades i den gemensamma hemstaden London efter att Esau, som drev en second hand-butik, sålt en cykel till Radioclits Etienne Tron. Esau blev inbjuden till en fest i Radioclits studio som låg på samma gata som butiken och det blev vänskap och efter vänskap blev det musik. Musik som under 2009 blir ett album. Men innan dess bjuder de på ett suveränt mixtape för gratis nerladdning. Klubbhipsters och missionärsbarn unite (för första gången sedan Manu Dibango, Afrika Bambaataa och Damon Albarns Mali-resor)!!
Dags då för del tre i vår serie Nollpunkt och musiken. Denna gång är mixen signerad Kim Abelsson som är en av eldsjälarna bakom klubben Woody West. Klubben håller vanligtvis till på Pusterviksbaren i Göteborg men kan ibland dyka upp lite här och var. På Woody är det countryn, rutiga skjortan och bootsen som regerar sida vid sida med conversen och indie-rocken/popen. Igår stod Bon Iver från Wisconsin på scen. Folket visste om det och kom dit. Jag kom dit. För sent.
Berätta lite om musiken i mixen, vad är det vi får höra?
Vi hör framförallt musik som man på något sätt kunnat uppleva live hos Woody West tidigare, eller kommer kunna uppleva live hos oss i höst. Det är en blandning av nytt och gammalt, och flera olika stilar som man kan förvänta sig att kunna höra under en Woody West-kväll. Här finns allt från dansanta indiepophits, rumlande rockriff och stämsångsfylld country, till snygga ballader och skruvad folkpop. Några namn är välbekanta idag (My Morning Jacket, Band Of Horses & Fleet Foxes) andra är nya bekantskaper som kommer bli välkända (Chad VanGaalen, Blitzen Trapper & Grand Archives) och några är gamla bekanta (Jayhawks, Damien Jurado & Lambchop).
Jag gick till Pustervik med en vän igår kväll för att kolla in Bon Iver, men när vi kom dit var det redan slutsålt och fullsatt. Vad missade vi?
Ni missade den bästa spelningen på Pusterviksbaren efter att scenen flyttades. Tyvärr var det många fler än ni som inte kom in, men det är väldigt roligt att så många vill komma och se de band som vi älskar (i våras sålde Band Of Horses tokslut och snart är biljetterna till Okkervil River borta). Bon Iver live är tyngre och mer fysiskt än på skiva. Fantastiskt dynamiskt med många spännande och oväntade arrangemang som två trumset, två gitarrer och fyra stämsång ibland.
Vad händer annars på Woody framöver i höst?
Vi fortsätter att sätta ihop ett klubbprogram som vi själva bara blir mer och mer stolta över, vi får bättre band, hittar nya spännande namn snabbare och får bättre kontakter efter alla våra år (8 år nu). Vi utökade vårt fasta program från en Lördagsklubb i månaden på Pusterviksbaren, till att även ha en Vardagsklubb varannan onsdag när Pustervik satsade på att flytta sin livescen och sätta in ett grymt ljudsystem. Vi tyckte att detta måste vi ta vara på; en så här fin livescen måste utnyttjas. I höst kommer bland andra Okkervil River och Chad VanGaalen till Vardagsklubben och till Lördagsklubben kommer bland andra Damien Jurado och mina egna favoriter Blitzen Trapper. Samtidigt fortsätter vi självklart använda andra lokaler och dagar beroende på vilka artister som vi kan få boka; i höst kör vi till exempel Hold Steady och Lambchop på Sticky Fingers Top Floor.
WOODY-KIM GUIDAR OSS GENOM MIXEN:
Bon Iver – For Emma
Justin Vernon har under namnet Bon Iver kommit att stå för ett av senare års mest säregna genombrott. Debutskivan ”For Emma, Forever Ago” som mestadels är inspelad av honom själv, ensam i en liten stuga i ödemarken i Wisconsin, har sedan den först kom ut för något år sedan sakta men säkert vuxit till ett av de mest hyllade debutalbum från en lågmäld singer/songwriter på senare år och en framtida klassiker. Bon Iver spelar på Woody West Vardagsklubbspremiär på Pusterviksbaren den 24/9.
Grand Archives – Torn blue foam couch
Bandets ledare Matt Brooke var tidigare med i Band Of Horses. Deras debutskiva är helt sensationellt bra och en av året plattor. Lysande California-countrypop med lysande melodier och ljuvlig stämsång. Skulle spelat på Woody West under Way Out West-festivalens klubbprogram men fick tyvärr ställa in.
Chad VanGaalen – Bare feet on wet griptape
Den kanadensiske indie-konstnären Chad VanGaalen lyckas förena sin egen excentriska musikalitet med genialt tilltalande popmelodier och arrangemang. Likt många unga indiepop-singer/songwriters idag (Jens Lekman, Andrew Bird m fl) begränsar sig inte VanGaalen till enkla sånger med gitarr utan bygger ihop sina popsymfonier genom klipp & klistra-teknik på kammaren. Med hjälp av syntar, xylofoner, gitarrer, dragspel, trummaskiner och diverse hemgjorda instrument och förstärkare blir resultatet eget, intimt och genuint. Kommer få sitt stora genombrott under hösten och spelar på Pusterviksbaren 3/12.
She & Him – This is not a test
Skådespelerskan Zooey Deschanel slog sig ihop med Woodybekantingen M.Ward och har gjort en av de varmaste countrypopplattorna i år. M.Ward har spelat på Woody tidigare, tyvärr sätter fröken Deschanels Hollywoodkarriär käppar i hjulen för längre turneér.
Okkervil River – Lost coastlines
Idag ses bandets ledare, låtskrivare och sångare Will Sheff, som en av de stora amerikanska låtskrivartalangerna bredvid Conor Obersst, Colin Meloy och Jim James, han har storslagna litterära ambitioner, fantastiska melodier, vildsinta idéer och ett galet bra band. Senast gänget besökte Woody var i maj 2006 inför en alltför liten men totalt hänförd skara då bandets spelning krockade med Belle & Sebastian. 29/10 är säkerligen sista chansen att se dem på en så intim scen som Pusterviksbaren.
Band of Horses – Ode to LRC
Senaste Woodybandet som fått stort kommersiellt genombrott. Idag känner de flesta till dem, och deras spelning på Sticky Top Floor sålde ut långt i förväg.
Lambchop – Grumpus
Lambchop skulle kunna liknas vid fin whiskey eller konjak, ett krafullt rött vin eller en god cigarr, det är en smak som växer fram med åren. Kurt Wagners djupa berättarstämma, högst litterära texter och välarrangerade låtar är av absolut yttersta kvalitet när du lärt känna Lambchops musik. Bandet har gjort en egen liten Gbg-turne, vi har tidigare arrangerat dem på Storan, Draken, Trägårn, Nef och den 21/11 är det dags för Sticky Top Floor.
Jeff Hanson – This time it will
Att Jeff Hanson ligger på coola indie-etiketten KILL ROCK STARS (Decemberists, Gossip, Deerhoof m fl) vars tidigare indie-singer/songwriter var ingen mindre än Eliott Smith säger en hel del. Och visst svävar Eliott Smiths spöke över Jeff Hansons avskalade kammarpopsymfonier men där svävar också framförallt unge Hansons änglalika röst som hamnar nånstans mellan Antony och Cat Power. Dyker upp igen (han har tidigre vart support åt M.Ward på Woody) den 22/10 på Pusterviksbaren.
Jenny Lewis – See Fernando
Fröken Lewis är i mitt tycke den obestridda indie-drotningen idag, hon har rösten låtarna och utstrålningen. Lika bra solo som med bandet Rilo Kiley. Här har vi ingen annan Woodykoppling än att jag har fått äran att vara DJ när California-primadonnan spelar på Kägelbanan i Sthlm 13/10.
My Morning Jacket – Librarian
My Morning är idag ett av världens bästa band. Det här är en av flera fantastiska låtar på deras senaste mästerverk ”Evil Urges” som fått oförkänt kritik för att vara svår. Gänget gjorde en makalös spelning på vår Lördagsklubb precis innan deras stora genombrott för några år sedan.
The Hold Steady – Hot soft light
I höst (17/10) kommer Brooklyngänget Hold Steady till Woody West och Gbg för första gången. Hold Steady förenar energin från sina ungdomshjältar Replacements och Husker Du med Springsteen-serenader till romantiska förlorare på Brooklyns bakgator. Det är klassisk gitarrbaserad amerikansk rock med sprittande riffglädje, tokfest till bristningsgränsen och skrålande allsångsrefränger som höjts till skyarna av en enig kritikerkår de sista åren (När Rough Trade släppte nya albumet ”Stay Positive” i juli blev plattan utnämnd till veckans/månades album av NME, Uncut, MOJO och Q samtidigt).
Blitzen Trapper – Furr
När den alternativa countryn är som bäst lämnar den jorden i ett kosmiskt skimmer, i Blitzen Trappers tappning blir den bortrövad i rymden av cowboy-robotar. När de smått galna excentrikerna i sexmannabandet Blitzen Trapper fick 8.5 i betyg av PITCHFORK för sin självsläppta tredjeplatta ”WILD MOUNTAIN NATION” förstod man att något stort var på gång. En vansinnigt vildsint resa från start till mål, tänk dig att Pavement försökt göra country-rock tillsammans med en ung Beck så kommer du nära. Vår Lördagsklubb den 18/10 blir en klassiker.
War on drugs – Taking the farm
Indie-rockbandet The War On Drugs har stått för en av årets mest spännade debutplattor med sitt album ”Wagonwheel Blues” som kom ut på suveräna indie-etiketten SECRETLY CANADIAN i somras. Skivan vibrerar av inspiration och berättarglädje, Philadelphiagänget lyckas förena en klassisk rocktradition med förebilder som Dylan, Petty och Springsteen med den skeva exprimentaliteten du hittar hos band som Sonic Youth och Spacemen 3. Absolut ett stort framtidsnamn som kommer agera support åt Hold Steady i höst.
Damien Jurado – Gillian was a horses
Denne Seattlebaserade indie-singer/songwritern framstår mer och mer som en av sin generations starkaste låtskrivare och personligheter. Genom åren har han aldrig tvekat att gå sin egen väg, och även om Jurados musik är klart förankrad i folkmelodier, var han tidig med att exprimentera med elektroniska element och hämta inspiration från den samtida indiescenen för att förstärka sina personliga sånger. Den här låten från kommande plattan är en underbar poppärla med snygg stämsång. Den 15/11 spelar han på Pusterviksbaren.
The Jayhwaks – Blue
The Jayhawks tillhör alt.countryns allra största hörnstenar, som låg bakom de klassiska 90-tals albumen ”Hollywood Town Hall” och ”Tomorrow The Green Grass”. Tillsammans med Uncle Tupelo och sedemera Son Volt och Wilco lade de grunden för det som kom att kallas alt.country, vad det nu betyder. De revolutionerade 90-talet och lade grunden för senare tids alternativa indierockscountrysuccéer som Ryan Adams, My Morning Jacket, Bright Eyes, Fleet Foxes & Band Of Horses. När Gary Louris och Mark Olson spelar på Woody den 4/12 är det första gången bandets grundare står på scen samtidigt i Göteborg.
Fleet Foxes – White winter hymnal
Sedan vi såg dem första gången under årets SXSW-festival har mycket hänt. Fleet Foxes är årets band, de har gjort en fantastisk debutplatta och minst lika otrolig 5 spårs Ep. De var lika förtrollande bra under Way Out West och det band vi allra helst vill få jobba med så snart som möjligt.
Nollpunkt fortsätter att presentera skön musik och nu känns det verkligen som att vi är något bra på spåret. Vår andra Nollpunktmix är signerad Jonatan Bäckelie, som under namnet Ernesto missionerat Nu Jazz och Soul. Bland annat. Senaste skivan av tre heter Find the form och kom förra året till Sverige, efter att först släppts i Japan. Som vanligt när det gäller Jonatans elektroniska och själfulla musik hamnar vi på den varmare delen av termometern. Så även i Nollpunktmixen vi fick på mailen. Vi tackar och bockar och passar samtidigt på att ställa några frågor till Jonatan.
Berätta lite om musiken i mixen, vad är det vi får höra?
– Mixen är lite av en resa med mina låtar och features som milstolpar. Som artist är det kanske inte det mest fördelaktiga försäljningsmässigt att hela tiden hoppa mellan olika genrer och undvika att bli klassificerad, men å andra sidan visar det kanske på att huvudsyftet med mitt konstnärskap inte är att tjäna pengar, utan att ge människor någonting genuint och uppriktigt, att ha med i packningen på sin livsresa.
Du har jobbat med mycket fint folk från runt om i världen, Kyoto Jazz Massive som ett exempel. Känns Sverige för litet för musiken du gör?
– Sverige känns inte litet. Så länge man inte tror att världen kretsar runt Sverige, Stockholm eller Göteborg så är det ingen fara. Den vetskapen har bidragit oerhört till Sveriges transformation från fattigt bondesamhälle, men glöms lätt bort och gör att vi blir självtillräckliga och börjar rösta på Sverigedemokraterna så fort vi känner medvind i seglen. Fördelen nu är att på Gustav III:s tid kunde bara ett fåtal åka till exotiska platser och hämta inspiration. Nu kan för riket oansenliga personer – som jag – göra detsamma utan problem, det är ganska fantastiskt.
Vad händer med dig och din musik framöver?
– Just nu jobbar jag på två album. Ett som Jonatan Bäckelie och ett som Ernesto. Jag skriver egentligen mest musik som inte passar över housebeats, så det känns som tiden är mogen att göra debut i en kostym med lite mer svängrum. Det är såklart lite läskigt, eftersom mycket av min publik är inne på dansmusik. Men som Garry Shandling skulle sagt ”You can’t get caught up in the results of your work, that’s not you.” Jag tror det är ett ansvar man behöver ta som kreativ person om ens konst ska ha någon vikt för omvärlden, paradoxalt nog.
I din blogg får läsarna ta del av lika mycket mat som musik, har du något tips för sommarbjudningen om man tröttnat på engångsgrill, potatissallad och grillskivor?
– Om man ska grilla; grilla ett kött som bara behöver yta, grilla när det fortfarande är tokigt varmt – på så sätt kan du äta underbar tonfisk, nöt eller lamm som fortfarande är rosa inuti! Om man inte ska grilla, gör dumplings. Det finns färdiga wontonplattor, kostar typ 15 kronor för 60 stycken (hos din lokala asiat) och fyll med massa olika saker, ångkoka och hitta på roliga såser till. Det behövs bara en tesked fyllning i varje så man kan använda dyra råvaror också (anka är en favorit) utan att priset skenar iväg.
– Höstens gastronomiska projekt är att stoppa egen korv, kanske med älgfärs och ekologisk lammfärs blandat med massa färsk rosmarin och timjan.
Och till maten?
– Drick mer sällan och godare istället! Köp en flaska Sancerre (Les Baronnes är ett tips) istället för ett vin i pappkartong. Mat behöver man ju varje dag, men inte alkohol. Alltså kan man med lätthet göra valet att alltid dricka riktigt god alkohol.
Atjazz feat. Ernesto & C-Rok the fury – Underlined
Atjazz är en Derbybaserad producent som jag stötte på när jag bodde i Birmingham. Förutom att han är helskön så är han underbart musikalisk och en väldigt bra producent, som också var med och proddade “Held” på mitt senaste album.
Jamie Lidell – Green light
Killen som började med nästan olyssningsbara grejer på Warp – som är ett favoritelectronicabolag – och sedan gick alltmer mot soul. Helt plötsligt är det nästan puristiskt oldskol. Å andra sidan var det mycket så redan på förra skivan, så han är väl den enda som faktiskt får rida på Amy Winehouse-vågen, eftersom han faktiskt var före henne. Ibland säger folk att Jamie Lidell och jag låter lite som varandra, men sanningen är att vi låter lika varandra för att vi båda har lyssnat lite för mycket på engelska soulsångardoldisen Lewis Taylor.
Erykah Badu – Hip Hop / The Healer
Min relation till Erykah har gått lite i vågor. Det var till exempel helknasigt att hon pissade på neosoulen som hon och D’angelo är ansvariga för att ha skapat som genre – och därigenom också sina fans – på framsidan av World Wide Underground. Hon är dock för svängig för att man ska kunna vara långsint. Förutom att låten är sjukt svängig så glimrar hon till ibland i textsmörjan med textrader som “Scientists – come out with your scales up”. Sedan är det roligt att hon spelat in sången sjukt crappigt och att det fortfarande är en massa brus kvar på sångtagningarna.
Lewis Taylor – Bittersweet
Lewis är sjukt stor fast ingen vet vem han är; jag, Jamie Lidell, Aaliyah, Dilba, Anthony Hamilton och Robbie Williams och en sjukt brokig skara musiker är helt överens – han är bäst. Här har jag bara lånat första versens sång och lagt över Imagine. Ingen Jonatan-mix kunde vara komplett utan honom.
Snoop Dogg ft Dr Dre & D’Angelo – Imagine
Jag är inte sådär jätteinne på hip hop egentligen, jag gillar mer såna här Bill Evans-pianon och symfoniorkestrar. En av de absolut bästa proddar jag hört full stop. Och sedan går jag nästan sönder när D’angelo börjar yla i refrängen dessutom. Han är ju självklart en av de stora soulföredömmena som gjort karriär under min livstid.
Flying Lotus – Massage situation
Lite Jazzanova, lite triphop (som nu för tiden är helt legitimt att lyssna på, så länge man inte kallar det så) och lite Mr Oizo. Jag gillar melodiskt och jag gillar aggressiva distade (Oizo-)basar, så då går det ju inte att låta bli att gilla det här.
The-Dream – I luv your girl
Jag hittade The-Dream genom att jag kollade “Listeners also bought”-länken på mitt album “Find The Form” på iTunes. Det här är egentligen för slickt för att jag borde gilla det, men den helsyntetiska approachen med riktigt exakta “Remember The Time”-stämmor gör att jag faller pladask. Att göra en hook av att sjunga “Fuck, that niggah” i falsett är underbart, om än lite farligt att sjunga när man går hem genom förorten på kvällen.
Landslide feat. Ernesto – Solitary
Londonbon Tim Land ville göra en första vokal dubstep-låt, så då skickade han den här till mig. Känner att stämmorna har mycket gemensamt med “I luv your girl”, men jag har gjort en poäng av att sjunga leaden löst och släpigt. Min devis är; man får använda autotune om man visar att man kan sjunga utan.
Burial – Archangel
Om jag satt och rökte crack i en källare i London skulle jag nog också göra sån här musik. Upfuckade sångtagningar, electronicaplottriga twostep beats och misshandlade symfoniorkestrar dränkta i mörka reverb. Det finns så mycket känsla över alltihop, trots att det är så elektroniskt.
Nightcrawlers – Push the feeling on
Första versionen av den här låten, innan den blev housifierad, var en riktig gospelrökare. Den förtjänar egentligen mer utrymme, men här får den agera tonartsbrygga mellan Burials nya upphackade vokaler, via sin gamla variant av samma sak, till lite skön gammal euro från en svunnen era.
Capella – Move on baby
Det här introt är fantastiskt. Här har jag också klippt friskt, mest för att liksom signalera att euron har en plats i mitt hjärta och förklara hur nästa låt blev av.
Ernesto – I get so alone (The Infiltrators remix)
Här har vi de där saxofonerna som var så populärt på Nightcrawlers-talet, blandat med lite nya aggressiva technobeats. Och så slänger vi in ett litet sextiotalsbreak – varför inte?!
Chemical Brothers – Saturate
En ironiskt blinkning till all post-Booka Shadeelectro och sedan blir det emotionella indiebreakbeats. Underbart.
Squarepusher – I wish you could talk
När man följer Tom Jenkinsons karriär i skivsläpp förstår man varför han är så stor, han är utan tvekan ett lika stort musikaliskt geni som Aphex Twin. Den har många beröringspunkter med Saturate även om den befinner sig i en helt egen genre – orgel-drum n bass.
Ernesto – Where did you go?
När Find The Form släpptes recenserade nån Stockholmare den och tyckte att skivan överlag var bakåtsträvande och att bägaren till slut rann över när det kom till drum n bassen i Where Did You Go. Det säger egentligen bara nånting om hur recensenten bevisade sin tro på universum som Stockholmcentriskt. Det spelar ingen roll att drum n bass lever och har hälsan i resten av världen, nej, du ska gå på Neu, dansa surt till electro och hålla käft. Sedan brukar folk i och för sig kanske inte ösa ut sin skilsmässoångest över rullande drum n bass-beats, men om man nu har en sådan ångest – så varför inte, tänkte jag. Många har sagt att jag lätt skulle kunnat stannat vid det finstämda introt, men det var egentligen ett sistaminuten-tillägg. Egentligen skulle hela låten varit som en “Beat It” på speed. Nu fick den en Bill Evans-dyster dimension också, vilket känns fint.
Musiken tar plats på vår webbsida som ord och som ljud, och kommer att göra så även framöver. Först ut i vår musikserie, som härmed introduceras, bjuds det på en Nollpunktmix som tar oss med på resan upp för berget, ner under havsytan och upp längs med kusten. Det mer eller mindre tydliga temat som följer musiken är vattnet och väder och vind. Det blir krautrock, steelgitarrer och både amerikansk och svensk västkust. Och fler Nollpunktmixar är på ingång.
LÅTLISTA:
Air – Ce Matin La
Tortoise – I set my face to the hillside
Donovan – Atlantis
Arab Strap – Islands
CAN – Future days
Krantz – Polperro
Dennis Wilson – River song
Neu! – Seeland
Grandaddy – Underneath the weeping willow/Saddest vacant lot in all the world
Fleetwood Mac – Albatross
