Releasefesten i lördags blev verkligen lyckad. Trevligt folk i publiken och trevligt folk på scen. Trevlig efterfest. Och inte minst… ett nytt nummer av nollpunkt. Tack alla som kom och lyssnade. Tack Emil, Frida, Linnea, Claes som spelade. Tack Jessica, Carl, Mikael, Linnea och alla andra som hjälpte till. Vi ses snart igen.
Och nu går vi vidare till nästa fest; Way Out West i Slottsskogen i Göteborg. Favorit i repris. Nollpunkt var där även förra året och då lät det så här: http://blogg.noll.nu/?tag=way-out-west
Jag och Andreas kommer att fota och blogga i år också. Jag kommer inte att kolla på alla band, man måste ta det lite lugnt och njuta också, men här är några som jag definitivt inte kommer att missa.
Nu är det snart dags. Tecknen har visat sig. En ny logga lyser på blogghimlen och det är just i augusti då stjärnorna visar sig på nytt och havet är som varmast som det kommer ske; då släpper vi Nollpunkt nummer sex! Självklart ska detta firas, och det stort! Därför tar vi den 7 augusti in på Parken, några bollspark ner på avenyyyn från där Poseidon står och spänner sig. Vi bjuder in till en helkväll med magisk musik, berättande fotografi, poesi och annat vackert. Några akter är klara men fler tillkommer, så glöm inte att titta förbi här då och då!
Känn dig varmt välkommen den 7 augusti klockan 20.00 till Nollpunkts releasefest på Parken i Göteborg! Kom och bli glad med oss!
Det började med CD-R-skivor, studentrum och hemmastudio, tog vägen ut över kontinenterna och klubbarna, mottog hyllningarna och landar nu åter hos Nollpunkt där Emil en gång intervjuades. Men denna gång är trycksvärta utbytt mot instrument och publik framför scen. Emils musik är egensinnig pop och ingen har jobbat lika hårt för att etablera den som han, och han har lyckats väl.
Dr Sundemo beskriver på myspace sin musik som pop / pop / pop. Det är det också. Debutalbumet möter japansk publik i sommar och (hoppas vi!) svensk publik snart efter det. Lekfulla melodier och texter blåser liv i alla som lyssnar.
Efter flitigt turnerande på den europeiska kontinenten med IMMANU EL och EF och med två album i bagaget är kapten Claes Strängberg redo att sjösätta sitt soloprojekt. När Claes gör musik på egen hand är det i skarp kontrast till de storslagna och episka ljudlandskap som tidigare kännetecknat hans musik. Minimalistiskt arrangerade och innerligt framförda visor på gitarr välkomnar er den 7 augusti.
DJ: NOLLPUNKT CREW
FOTOUTSTÄLLNING: Eric Davidsson och Johan Stahre, båda medverkande i nya numret, visar bilder.
Jag läste en artikel i musiktidningen med världens jobbigast namn ”les inrockuptibles” om ”Sad songs”. I artikeln nämns det att skivförsäljare fått frågan, ”Vilken låt tycker du är den allra mest sorgliga?”* Artikelförfattaren berättar att försäljarna svarade så hårt ut att det på skivorna borde sättas ett klistermärke med, ”Attention, cette musique peut très sérieusement nuire à votre bonne humeur”** Kompositörerna som föreslogs var Arvo Pärt, Karol Szymanowski, Aphex Twin och Jóhann Jóhanson med ett isländskt namn förvillande likt Jonathan Johansson vars musik många också fällt tårar av. Man skulle kunna lägga till Kent, Loney dear och Nina Kinert för de blågula och populärmusikaliska tonerna. Sist i artikeln nämns Max Richter som bland annat gjort musik till filmen Waltz with Bashir. Ett av hans verk är det här,
Så nu återstår det för dig att svara på frågan (skriven på svenska högre upp),
* Quel est pour vous la pièce de musique la plus triste?
**”Varning, denna musik kan vara mycket skadlig för ert goda humör”
Hajen gled in vid flygeln och spelade tillsammans med Steinway. Annedalskyrkan med sitt djupa tak var fullsatt. Hennes röst lät som en rasp mot ett stycke fura och den unga Amanda Bergman från Dalarna sjöng in i oss. Beskrivningen i Way Out Wests fickbok placerar Amanda med sitt brun-lock-rufsiga hår som barnet till Tom Waits och Regina Spektor och så låter det.
Ibland lämnar hon pianot och tar upp ett dragspel eller en gitarr. Tillsammans är de flera och efter ett par låtar lämnas sången över till systern Ida Bergman iklädd långt ljust hår och hatt som gör musik etiketterat Devil in these guys. Sången är mer klar och melodierna når fler oktaver än Hajens.
Allt är stämning, mycket är fint, men något saknas. Det finns tomhet eller är de inte riktigt tighta? Hursomhelst, om Hajen fortsätter med sin unika profilering och fortsätter att turnera och släppa en första skiva lär vi om några år ha en fullkomlig popmusiker som fyller Annedalskyrkor eller andra festivalscener med mer än bara människor.
Loney Dear klev senare upp på scenen. Det var Airport surroundings och Everything turns to you och Annedalskyrkan som låg förtöjd i Göteborgs hamn stävar ut med torndörnsbasuner mot stormen. Det hörs att den här besättningen har jobbat ihop innan. Maestro Svanängen balanserar fram musiken och nyttjar alla instrument liksom publiken i The meter marks ok där den fullsatta kyrkan lovsjunger. Loney Dear är ett band som fyller kyrkan med musik och närvaro. Mannen bakom VJ:andet gör ett vackert jobb och konserten blir visuellt vacker med ljus som spelar i taket. Bakom bandet finns det upplysta koret och en korsfäst Gud skymtar bland pelarna.
När så brandalarmet går mitt i en låt börjar alla vrida på sig. Röken är tät och rökdetektorerna borde ha gett utslag. Emil börjar fingerplocka gitarren och efter tjugotalet sekunder stoppar det. De fortsätter och låten når crescendot men i nedtoningen går larmet igen. Båda gångerna ramar det in låten. Som om det var meningen. Ingen rök utan eld och den här kvällen var det det Jönköpingssonen och den hårdarbetande Emil Svanägens Loney dear som stod för elden.
En man längtar uppåt, hemåt. I skogarna utanför Boden har han med sitt norrländska filmteam och hunden Maja funnit sig ett träd, en Yggdrasil, ett kunskapens träd.
Förr i tiden byggde samerna kojor upp i träden. Lövverken och kronan sågades av och stugan stod meter upp i luften. Björnen skulle inte komma åt för mat fanns därinne. Jonas Selberg Augustsén har gjort några filmer innan den här vackra (Processen, Kalven och Friheten) som handlar om trädet, sin mormor och längtan. Emil Svanängen (noll # 4) är det som komponerat till de norrländska trädstammarna, de norrbottniska älvarna, myggen och laxen.
”I vår tid av urban rotlöshet blir Trädet en symbol för en plats som alltid finns där, en plats vi alltid kan återvända till”
På hemsidan står det att läsa om projektet och några ord av Martin Lönnebo. En biskop som själv kommer från Västerbotten och som alltid sökt sig mot skog för stillhet och avskildhet. Enligt honom behöver vi söka våra rötter och gå på djupet,
”Nu slungas vi ut till ytskiktet, expanderar med konstgjorda medel. Årsringarna måste få komma i sin egen rytm, eljest bryts vi i stormen”
Med inspiration hämtad från gammal hederlig svensk public service öppnar vi nu vårt arkiv för allmänt och digitalt beskådande. Efter fem utgivna nummer har vi samlat på oss en hel del godbitar som förtjänar att visas igen, eller för första gången för er som inte fått tag på våra limiterade pappersutgåvor.
Varje måndag framöver, så länge megabyten räcker, kommer vi att bjuda på en pdf ur vårt arkiv. Krönikor och intervjuer från tidigare nummer dammas av och visas upp igen. Fast egentligen har de aldrig hunnit bli särskilt dammiga, det är det som är det fina med Nollpunkt, den ovanligt långa hållbarheten. Eftersom det är den första vändan i arkivet idag slår vi på den stora trumman och bjuder er två pdf:er, Jonathan Johanssons text Konsten villkor och Andreas Hulds intervju med Emil Svanängen (Loney dear). Båda från Nollpunkt #4. Och båda just nu turné- och albumaktuella.
Nummer fyra landade. Till slut. Och det var värt allt besvär och all väntan. Det blev ett nummer fullt av konst och funderingar. Jennie Abrahamson, Emil Svanängen och Jonas Brun intervjuades. Maria Solheim, Ola Elmquist och Marie Tonkin Reda bland många andra skrev och fotograferade. Önskar du beställa lösnummer eller börja prenumerera så skicka ett mail till redaktion@noll.nu så fixar vi det.
TA VARA PÅ DET NYA ÅRET. DET ÄR DITT.
Ps. Glöm inte att kolla in Rikkard Häggboms fotoserie ”Before you go. Stay.” Du finner den här…
