För mig finns det få saker som är så vackert som kreativitet. Kreativitet som i sin råaste form blivit översatt till en slutprodukt. Själva produkten i sig är inte viktig för mig, utan huvudsaken är att ursprungsidén lyser igenom. Produkten, vare det är film, musik, text eller teckning, fungerar som en sorts kanal för att få utlopp för denna kreativitet. Med andra ord är det viktigt att produkten finns. Men dess innehåll och utseende är totalt oviktigt så länge den finns.
Samtidigt som jag älskar rå kreativitet finns det inget så frustrerande som bra idéer som aldrig blir realiserade. Lathet, rädsla och prestationsångest är det värsta som finns. Det är dock allt för ofta som dessa egenskaper kväver idéernas förverkligande i dess vagga.
På så vis ligger kreativiteten inte långt från produktiviteten. Det är egentligen inte själva idén som spelar roll utan överförandet av den till en produkt, det är förverkligandet som är det finaste. Vem bryr sig om en person med många bra idéer som det aldrig blir något av? Inte jag i alla fall. Kreativitet är alltså produktivitet.
Med utgång från denna insikt startade jag och några vänner en kortfilmsfestival där publiken själva visar sina kortfilmer. Det finns inga krav på filmernas kvalitet, men för att komma ska man ha gjort en film. Det kan vara med mobilen eller kompaktkameran eller vad som helst. Huvudsaken är att den blir gjord. Filmerna visas på en anrik biograf i centrala Stockholm under festliga förhållanden med röd matta. Upplevelsen är otrolig när man känner den råa kreativiteten direkt överförd på pixlig film. Man kan även känna nervositeten hos de som har gjort film och visar den på en biograf inför 100 gäster. Men alla är i samma båt och alla vet exakt vad som krävs för att bidra med en film.
Jag har verkligen studerat den kreativa processen och kommit på några saker. För att få till en produkt gäller följande:
- Säg aldrig nej. Det finns dåliga idéer men inget hämmar de bra så mycket som ett nej på idéstadiet.
- Slutför alla projekt som påbörjats. Det spelar ingen roll om du tänker använda produkten till något. Man får en mystisk energiboost varje gång något blir klart. Och varje gång något lämnas halvfärdigt dör en liten del av dig inombords.
- Tänk inte så mycket på slutprodukten. Vem som ska se den och hur den kommer uppfattas är fåfängt att bekymra sig om innan den är färdig.
Följ dessa steg och kom till Stockholms Fria kortfilmsfestival 2010. Kom ihåg: det finns inga mer dynamiska, explosiva och intressanta filmer än de som går från idé till färdig produkt (till publicering på Youtube) på trettio minuter.
1974 traverserade Philippe Petit luften mellan tvillingtornen på Manhattan i New York. Det hela skedde olagligt, fyrahundra meter upp från asfalten och tidigt en augustimorgon. Förberedelserna tog åtta månader och själva installationen av vajern tog en natt där Robin Hood och en pilbåge spelade roll. Men det var inte första gången linan spändes. Året innan balanserade han över stillat hav och vitt höganäskakel och tjugo år senare gick han på spänd lina från Place Trocadéro till andra våningen på la tour Eiffel.
”Min kriminalitet är rent konstnärlig. Om jag hade frågat om lov och de hade vägrat mig så skulle jag ha gjort det ändå. Men att fråga funderade jag inte ens på att göra. För mig är det en självklarhet, man behöver inte några godkännanden för att göra vackra saker. Man måste bara göra dem, så är det bara.”
”Ma criminalité est purement artistique. Si j’avais demandé l’autorisation et qu’on me l’avait refusée, j’aurais fait cette traversée quand même. Mais je n’y ai même pas songé. Pour moi, c’est une évidence : il n’y a pas besoin de permission quand on a envie de faire des choses belles. Il faut les faire, c’est tout”
Det som kom att kallas ”århundradets konstärliga kupp” blev sedan ”Man on Wire” av James Marsch och belönades med 2009 års Oscar för bästa dokumentär. Om fyrtio år så är det kanske så vi kommer att minnas Anna Odell?
”Petit gjorde något mycket vackert. Om man inte genast förstår varför detta är vackert så borde man inte ställa frågan, säger James Marsch”
Här är trailern till filmen som bland annat visas på Hagabion i Göteborg:
Isabella Kubitsky Torninger är autodidakt i teckning, illustration och målning. Det är kvinnor, någon pojke och något landskap. Influenserna kommer från filmen liksom modet, från kända liksom okända människor. Här följer några smaker.
Angående den Store konstnärens biografi (se inlägget Bakom ljuset finns mörkret) erhålls en definition. Hans far var präst och därtill tjänstgjorde han en tid som sjukhuspräst. Ingemars barndom kom att präglas av uppväxten i de sjukas, dödas och de uppväcktas närvaro. Han själv opererades en gång men blev sjuk med dubbelsidig lunginflammation.
”Då jag kom hem från Örebro hade jag fyrtioen graders feber och var närmast medvetslös. Tillkallad läkare konstaterade dubbelsidig lunginflammation. Jag proppades med antibiotika, låg till sängs och läste pjäser.
Så småningom kom jag på benen men var inte återställd utan drabbades ideligen av feber som varade några dagar. Till slut placerades jag på Sophiahemmet för utredning. Mitt rum vette mot parken, den gula prästgården på kullen och gravkapellet, där svartklädda personer tågade ut och in, med eller utan kistor. Jag var tillbaka vid nollpunkten.”
Narcissist, grandios, manschauvinist, Strindberg-wanna-be, egocentrisk, hypokondriker. Beskrivningarna har samma moder, genljuder av samma ton. Orden slår som spikar mellan raderna i hans självbiografiska verk Laterna Magica. Det är den ”Store” konstnären som för sina fingrar över bladets hud. Det är inte varsamt, det är inte tillvänt. Som att endast en eller två av de bieffekter hans lust orsakar nämns vid namn. Andra förekommer som barn 1, barn 2, barn … Promiskuösiteten definieras i dramer; endera verkliga, endera iscensatta som Pelikaner, Shakespeareverser eller Viskningar och rop. Nej, han är ingen författare. Men ack, en sådan konstnär!
Sedan, ständigt detta arbete. Han talar om dämoner [sic] som driver honom till vanvett och skapande. Det är onda andar som för svinahjorden ner i vattnet eller störtar trollkarlar ner i djupen. Eller är det Hans sätt att bekvämt skyla ett trasligt liv och de höga, högst aktivt valda, ambitionerna som slukade kropp och själ och som gjorde att de arma barnen aldrig fick någon fader? En fader vår som blir andra mödrars älskare? Men tack vare samhälleliga förändringar är denna typ av fader en utrotningshotad art; få kvinnor av idag stannar självklart och dedikerat i hemmet och tillåter sig att försörjas och få män väljer bort pappaledighet och barnens första stapplande steg. Frigörelsen är möjligare.
Det är lätt att bli duperad av författaren. Som att ett ”sådant” liv är den Store konstnärens dygd; konst ska skapas ur kaos och därför måste man ordna kaos för att skapa. Men jag vägrar. Jag tror att god konst och ikonifierade personligheter kan uppstå utan att de ska lämna ett kalhygge av relationer där vissa träd är helt uppdragna ur jorden och andra står halva kvar utan krona. Sedan är frågan, behöver Vi verkligen denna typ av konstnärliga titaner?
Men så till vilken persona som framställs. Är det kanske så att han lurar oss med sin självupptagenhet? Vill han skydda sitt privatliv från sitt professionella och skvallrar om intima barndomsminnen och sina tidigare vänners dåliga sidor för att det är vad han har fullmakt över? Svaret finns nog endast hos dem som kände honom eller var del av den intrikata familjen. För genom Laterna Magica kommer jag endast åt de scener Ingemar Bergman själv regisserat. Det är en skapad och fullt kontrollerad framställning av honom själv som framträder. Det är åter en iscensättning i samlag med de verkliga dramerna. I sitt offentliga skiljde han aldrig sanningen från drömmen, som så många andra, utan återgav sig själv helt utan sympatiska drag som i verkligheten skulle innebära social destruktion och totalt utanförskap.
Han är duktig på iscensättandet. Det är lätt att tro på honom som den mytologiska och provokativa man han målar upp. Men jag är övertygad om att det gör sig bättre på scen än som halvdan litterär gestaltning. Jag skulle ha velat ha se någon av Hans uppsättningar för att avgöra. Det är synd att han är död. Nu finns bara skuggan kvar, och filmerna, såklart.
