Inför nollpunkt nummer fyra eller fem diskuterade vi temat Förlåt och förlåtelse. I vårt samhälle är inte förlåtelsen av särskilt stor dignitet. Istället handlar det om att ta största kakan, inte blinka sig ur rondellen och uppmanas till att ha sex på alla möjliga och konstiga sätt samtidigt som man ignorerar faktumet att man behöver vara en till.. Det är som när man var liten och blundade och alla andra slutade finnas, desto mer man blundar desto mindre finns de andra, desto mer jag desto mindre du desto mer rätt. Annat var det som barn då man tvingades eller tvingade sig att i den chimära förödmjukelsen forma ordet ”Förlåt”, och Gud vad skönt det var efteråt..
Temat blev aldrig verklighet i tidningen, även om tanken var god. Men jag hann ta några bilder.
- Vi har lyckats skapa oss en helt unik position i svenskt musikliv, säger han.
Så är det. Bandet är unikt och gör musik liksom fenomen. På Way Out West, den första sommaren, så var det The Ark som stod för den bästa konserten. Bandmedlemmarna är blommorna av slag, ovanliga, inte fridlysta. De sitter kring bordet, var och en som om de hade en egen personlig kläddesigner som väntat dem nyuppstigna från natten. Ola driver företaget, verkställande direktör och konstnärlig ledare. Ingen ark utan Gud. Och denna dokumentär handlar om just det. Om hur Gud blir människa.
- Jag är en djupt religiös människa. Men jag tror inte det finns någon med exakt samma religion som jag.
Men även gudar behöver kärlek och i de post-moderna tiderne också körkort. Kärlek är däremot svårt. Särskilt för den skapande som sätter sig själv i centrum. För att vara kär och i ett förhållande innebär icke-självständighet och ett beroende av andra, det innebär att låta sig influeras och förlora kontrollen och för Jesus måste det ha varit svårast. Kärlek betyder också intimitet och sexualitet och i det ryms frågorna om vem jag är och vad jag blir när hjärtan slår fort och samtidigt. När intellekt och hjärta sammanförs skapas universum eller helveten. För det behöver man förstå sexualitetens möjligheter och gränser och hur den sammanflätar tankar och känslor till ett.
Den här dokumentären av Stefan Bergh är naturligtvis välregisserad såsom komponerad. I bakgrunden finns Mästaren som håller i trådarna och som satt lagarna. Trots det grät jag. Det är som Per Sinding Larsen skriver,
- Det är en film om livet. Den skulle lika gärna kunnat ha handlat om dig.
Den kristna tron är till för den troende människan.
En liten tjej önskade mig Herrens frid. Hon hade en lång ljusblå tröja ner över låren. Små öron, håret nyduschat i en tofs. Hennes hy var lite ojämn. Hon hade gröna yllesockar över jeansen, det bruna håret gick mot rött.
Är det någon gång Herrens frid verkar även på mig, så är det väl då. Jag ville säga: du kommer att gå långt! Vet inte om hon förstod det, bara genom en blick.
Det var ingen skillnad mellan oss där. Inte heller mellan mig och hon som gav mig av Jesu blod.
Den kristna tron är till för den orimliga människan. Hon som måste ha det som hon behöver, det som inte finns. Den kristna tron är tron på en mänsklig gemenskap över alla gränser, en tro på det omöjliga.
I två lysande tonårsögon ser du den, inte så grumlad.
Magnus Norberg bor i Öjebyn, Piteå. Han har jobbat som bibliotekarie, nu studerar han vid Luleå tekniska universitet.
Som en svart och skadeskjuten fågel landar han på scen. Han fäller sedan bak sina vingar. Bara som han är känns skörheten, genom sången känner vi med honom. Jag tänker att det är lätt för någon som honom att bli en produkt av sig själv, att spela på det unikum han är i den heterohomogena submusikkulturen som även den odlar fram stereotyper på efterfrågan, men han har lyckats bevara det äkta. Det är dessutom sista konserten på den sex månader långa turnén där det viktigaste han gjort har varit att tala om att ”Jesus will be born as a girl next time”. Det är också det han berättar om denna kväll, ibland med ord. Han sjunger i For Today I Am a Boy om att när han växer upp ska han bli en kvinna då han ännu är ett barn, en pojke. Det är en vacker människa som vittnar ärligt om hur förvånad han blir när småflickor och äldre damer ropat ”Antony, Antony” och säger ”– How do they know me?” Han är en människa som med darrande stämma får mitt hjärta.
Bakom Antony & the Johnsons sjöng violiner, oboer och fagotter då konserten framfördes tillsammans med Sveriges Nationalorkester Göteborgs Symfoniker och Gustavo Dudamel. Arrangemangen är vackert komponerade och en konstnär till ljudkille har lyckats med svårigheten att fånga upp orkesterns breda ljudspektrum. Tillsammans ger orkestern och Antony en konsert som blir till en juvel, en svart ädelsten som skimrande fångas i våra bröst. Så kom skymningen.
- It’s getting darker now. That’s good! Everyone gets more beautiful when it’s dark. A bit of shadow is never bad.
Han säger att det är historiskt. Och de äldre kvinnorna, de som varit med länge, nickar, vänder sig mot varandra, ler, skrattar, håller ”African American Heritage Hymnal” hårt i sina händer. Vibrerande orgeltoner. Sorlet från människorna. Dräkterna, finkostymen, klackarna. De djupa rösterna som formar hymnerna. Den röda heltäckningsmattan och alla blänkande räcken. Kvinnan framme vid podiet, den andra pastorn, ser glansig ut i ögonen. Hon vänder sig bort och torkar sina tårar.
Han höjer sin röst igen, för att göra sig hörd. Pastorn vänder sig mot församlingen och säger med eftertryck att den 4 november 2008 kommer gå till historien. I USA och i världen. För att en afroamerikan valts till USA:s president. Han höjer rösten, han lyfter sin hand för att markera och lägga mer tyngd till orden. Han upprepar: ”Att Barack Hussein Obama valts till USA:s president är något vi bara kunnat drömma om.” De gamla damerna i kyrkbänkarna med svart glansigt hår bländar honom med sina vida leenden. De släpper sina handväskor och masar sig upp, stödjer sig mot varandra och skrattar, klappar i händerna, applåderar seger. Obama-seger, Obama-hopp, Obama-tro.
I Harlem och Union Baptist Church på 145:e gatan är årets presidentval inte bara en folkets omröstning och ett kryss för en kandidat. Här blir ”amazing grace” sjungen, en explosiv kraft som skulle kunna blåsa ut alla fönster. För det handlar inte bara om dåtid och slaveriets plågor, det handlar om nutid och respekt och upprättelse. Valdagen fogas in i församlingens 90-åriga historia. Bredvid medborgarrättsrörelsen, Martin Luther King, Rosa Parks, Malcolm X, och The black panters. Drömmen om allas lika värde. Allt destilleras ner till tisdagens valdag och det amerikanska folkets röstning. Det är blod, svett och tårar. Det är en glömska av gamla sorger och Ku Klux Klan-kors som bränts på kyrkans bakgata. Det är en massiv bekräftelse på att allting är möjligt och på att alla människors lika värde är en verklighet i dagens USA.
Barack Obama är deras hopp, deras tro, deras kärlek – nästan en messiasgestalt – och den tidigare presidenten ett kapitel de vill glömma.
Med rösträtten från 1964 har de varit med och förändrat historien.
Några meter ovanför podiet lyser solen in genom glasfönstret ovanför korset. Där syns bilden av Kristus i en vinröd mantel och med ett brinnande hjärta i bröstet. Hans hudfärg är inte söndagsskoleljus och han är inte blond, han är färgad.
”Do you know what your looking for? Will you know it when you see it?”
I den brittiske regissören Andrew Douglas dokumentärfilm, Searching for the wrong-eyed Jesus, är vi medresenärer på en resa genom den amerikanska södern. Södern som ligger en bra bit ifrån huvudvägen. Där tiden stått stilla de senaste femtio åren. Det är långt ifrån enbart en geografisk resa som vi, med en vilsam distans, får följa. Snarare ligger fokus på södern som ett sätt att leva eller södern som en atmosfär. Det vi möter är en värld långt ifrån vår värld som är präglad av postmodern och svårdefinierad ångest. I filmens gudsförgätna men fortfarande gudsfruktande hålor är orsakerna till ångest högst påtagliga och handgripliga. Död, olycka, fattigdom och familjetragedier verkar tillhöra vardagen. Och allt övervakas av en allsmäktig. Samtidigt får jag intrycket av att tristessen i småstaden är det som verkar allra mest dödligt med dess långsamma förruttning av sinnet. Det var tristessen som fick internerna i filmen att slutligen hamna där de hamnade. Inspirerade av outlaws före dem stod valet mellan kyrkan och fängelset. Och i kyrkan i småstaden fanns inte den spänning de sökte.
”Armed robbery… I was bored, yeah, nothing to do but to get into trouble. That’s it.”
Guide på resan är musikern och mångsysslaren Jim White som återupptäckt det vackra med södern som han inte kunde se som ung. ”Until you’ve walked away from it you can’t see it.” I en lånad och rostig Chevy Impala, och med Jesus i bagaget (bildligt och bokstavligt), tar Jim oss med på en sällsam tur. Vi möter religiös fanatism, white trash i sina mobile homes och bilar med Alabama chrome. Tragiska livsöden radas upp som ett pärlhalsband med nötta kanter. Sheffield’s All You Can Eat Truckstop Diner (Where Jesus Is Lord) stoltserar med skyltar med det glada och samtidigt dödligt allvarliga evangeliet som skriker ut omvändelse och bättring. Rättframheten ser med mina referenser något bisarr ut. Min värld är inte svart och vit. Kanske har jag tillgång till ett bredare spektrum av färger. Kanske finns det inte plats för fler färger än två. Jag vill, och kan, inte ta bort det som betyder mest av allt för dessa människor. Men jag kan inte heller ställa mig bredvid de devota och sjunga med i deras lovsång. Kanske är det lättare att tro om man redan varit i helvetet. Många har varit där och några har lyckats ta sig krypande tillbaka på blodiga knän och fått ta del av himmelsk nåd. De som överlevt vittnar om sin kamp.
Musiken får stort utrymme i filmen. Längs med vägen stöter vi på makarna Brett och Rennie Sparks från The Handsome Family som sjunger med harpa och tvättbräda, och David Eugene Edwards som i en mörk skog sjunger sin själ ur kroppen och spelar på sin banjo. Gemensamt för dem alla är historieberättandet. Morbida historier som fängslar och berör. Historieberättandet som sådant är nog det viktigaste i filmen, i musiken, för människorna hos barberaren och i fängelset, och för författaren Harry Crews som går längs grusvägen. En amerikansk storytelling-tradition för att förhålla sig till det som händer runt omkring. Historieberättandet som ett sätt att förhålla sig till omvärlden, bygden och sig själv. Kanske finner man något längs med vägen. Något man inte visste att man letade efter.
Som ett komplement till filmen fungerar Jim Whites senaste skiva Transnormal Skiperoo alldeles utmärkt.
Stamfädren och stammödrarna sammankallar. Det är konferens. Likt beduiner med sina kameler kommer alla Svenssons som ”älskar Jesus” farande med bil och husvagn eller båt för att släcka törst. Det har varit öken fram tills nu men under den första hela veckan i juli nås oasens grönska och vatten. Detta firas i ett stort tält med möte med vän och Gud från morgon till kväll.
På Nimbus tar sedan minglandet vid. Om detta kan man tycka och tänka mycket, är det en enda stor köttmarknad där jag endast söker livslång relation i nöd och lust med betoning på lust? En plats där jag speglar mig i andras ögon och osäkra blickar och vinner ytligt självförtroende? En plats där kläder, vax och makeup lamslår det djup som jag timman tidigare under gudstjänst förnam? Åsikten pendlar i och med självförtroende och livsfas. Denna gång trivdes jag där. Jag trivdes med att byta några enkla ord med en enkel vän, att få glida runt ensam utan att det är konstigt, att känna sig hemma och inte borta, inte behöva dricka öl för att accepteras, bara vara bland människor och få nya vänner genom gamla vänner. Jag tycker det är skönt, i år tyckte jag det var skönt, kanske inte nästa år.
Idag är det söndag och beduinkaravanerna har tagit sig över sundet med färja. Karavanlederna är lika många som karavanerna, ”Honk if you know Jesus”
