Det här är inte en spellista med fransk musik. Det här är en autentisk lista över vad fransoserna lyssnar på. Det är franska band, franska etiketter, artister publicerade i franska tidningar, texter på franska, sångare från Frankrike och naturligtvis musik som handlar om Frankrike. Det är dragspels-slick-jazz, hård elektro, dansant klädbytarpop och sköna stråkar.
Angus & Julia Stone – All The Colours
Ella Fitzgerald – April In Paris
Memory Tapes – Bicycle
Rodrigo Leão – Cathy
Andy Milne – Free Man in Paris
Rodrigo Leão – Histórias
Daniel Mille – Je Voudrais Pas Crever
M83 – Kim & Jessie
Daniel Mille – L’Attente
Grand Corps Malade – L’Ombre Et La Lumière
Daniel Mille – La Butte Sainte-Anne
The Drums – Let’s Go Surfing
Angus & Julia Stone – Lonely Hands
Camélia Jordana – Moi c’est
M83 – Skin Of The Night
Two Door Cinema Club – Something Good Can Work
Rodrigo Leão – The Light Holds So Many Colours
Delphic – This Momentary
James Yuill – This Sweet Love – Prins Thomas Sneaky Edit
French Horn Rebellion – Up All Night
M83 – We Own The Sky
Kravallerna var i Paris för några år sedan. Sarkozy ville rensa gatorna med en högtryckspruta. I maj släppte electroduon Justice från Paris sin nya video och låt, Stress. Pojkarna bär där kors på sina svarta gängjackor, symbolen som det manliga paret ofta använder vid konserter. Diskussionen pågick i frankrike, videon polisanmäldes och i de stora svenska medierna gick det att läsa om ”diskussionen som just nu pågår i Frankrike”.
En månad efter att de släppte videon gick Justice ut med ett pressmeddelande där de skrev att de ville ”bidra till debatt och diskussion”. Vad tycker du?
Det firades. Köttbullar, potatis och lingonsylt på IKEA. Jag köpte med mig en blåbärstårta och en äppelkaka till min franska familj som frågade varför vi firade den sjätte juni. Jag sa att det var nåt med Gustav Vasa och på grund av andra ”intressanta och viktiga händelser”. Det lät lika patetiskt som det är. Antingen borde vi leta fram den svarta bombarjackan som hänger längst in i allas våra garderober för att hälsa militären när den marscherar pansarklätt och muskelspänt i innerstaden à la Paris den 14 juli till presidentens/statsministerns/kungens jubel. Eller så gör vi som DN och firar utrikesdagen den 11 juni. Ett bra initiativ av DN även om både deras bildspel ”En värld nära dig” och deras fyra kvinnliga utrikeskorrespondenter av fjorton visar på hur mansdominerad en värld nära mig är. Men hellre en utrikesdag än en nationaldag, hellre firar jag världen och färgerna än den sjätte juni på grund av ”intressanta och viktiga händelser” och en kung som gillade att åka längdskidor.
24 sekunder tog det för Karim Benzema. Sedan blev nollan ett som blev två och tre. Kim Källström gjorde det sista målet och var med om att ta Olympique Lyonnaise sjunde franska mästerskapstitel i rad. Med fyra poäng färre tog Bordeaux ligans andraplats. På torget Bellcour spelades matchen på storskärm och i Auxerre spelades matchen på gräs. Auxerre gjorde ett mål när Lyonarna tillät det genom passivitet, men mer tilläts inte. Och med Lyons seger tutar bilarna utanför mitt fönster och soptunnor har tömts på storgatan medan gendarmeriet avvaktande står vid sina vita piketbilar. De är beredda. De är många. Det är ju sjunde gången natten, staden och vinsten ska festas in i morgonen!
Huttrandes av feber, halsont som stillas lätt av iskall glass och trötthet. För fjärde gången sedan jag kom hit är jag nu sjuk. Det verkar som om jag tillsammans med alla franska småbarn ska behöva bygga antikroppar mot varenda skitvirus som går runt i det här landet. Ständigt finns det hoper av bakterier hos de små som små djävlar hopar sig för att anfalla mig så snart de ser en svacka blottas. Det enda svar jag har är paracetamol, säng och sömn och ibland antibiotika. Men det bästa är att jag inte kommer vara lika mycket sjuk när jag kommer tillbaka till frankrike för att jobba som au-pair med fyra barn nästa gång, och det är ju bra.
Jag sitter på MacDo. Enda platsen där jag kommer åt gratis nät. Det är varmt, luktar som det luktar på varenda M-Do i hela världen, härligt osigt. Jag är varm som vid feber och tröttheten är som bly i form av ballast i huvudet, för att hålla det upprätt men med risk för att det tar hela skeppet till botten.
Lyon är storstaden på kontinenten med en del värme och mycket trafik. Mitt fönster vetter vackert mot paradgatan. Lägenheten är full på människor. Två mammor, fyra barn, en katt och två sådana där gnagare som är större än hamstrar och har mycket päls och heter Rex och Sloopie. Men jag har boende ordnat och lite till. Franska kursen pågår jämt så när är fritiden fritid? Vem vet, existerar den ens såsom friheten existerar eller inte existerar? Jag vet inte, men vet att jag är här högst frivilligt vilket naturligtvis innebär att man sätter sig den mest omöjliga situation man kan tänka sig.
Innan fartyget ”säcker” och världen fortsätter att snurra, mentalt hos mig och fysiskt i övrigt så ska jag ta mig uppför trapporna för att säga hej till ”baby-sittern” Caroline. Det är ändå fyra trappor och studier imorn samt cock-tail.
À mardi hade jag diagnostiskt prov i franska. Och alla förstår vilken glädje det är att få göra ett sådant!
Lequel, lesquels,
laquelle, lesquelles
Idag fick jag reda på att jag hade alla tankar och ord på plats, jag blev inte rekommenderad att byta kurs och tillsammans med aderton kvinnor och en annan karl ska jag nu fortsätta att leva och studera den francofana kulturen. Med ett träningsläger i oregelbundna verb, personliga pronomen, en och y så leder nu dess diagnostiska avslut inpå ”heavy stuff” med kursboksförfattaren som värdinna. Grammatiken en français förgyller imorgon min förmiddag medan framtid lockar och bjuder på fotbollslag, slott och vin. Lyon om en månad! Men ”untill” dess tänker jag gôtta mig i konditionalis, pluskvamperfekt och passé composé medan jag övar mina franska poser.
