Hur tar vi hand om och fördelar jordens resurser? Och är vi beredda att ändra våra levnads- och konsumtionsvanor? Detta är några av frågorna som Jens Assur ställer i sitt senaste, och hittills största, fotoprojekt – Hunger.
Syftet med projektet är att skapa en debatt om hur vi ska få miljön och ekonomin att fungera tillsammans. Assur vänder blicken utåt mot några av världens största städer men också inåt mot hjärtat av det svenskaste svenska; våra bondgårdar.
Under våren har han lanserat fem fotoböcker under samlingsnamnet Hunger. Böckerna har skickats till Sveriges 1 000 viktigaste opinionsbildare med syfte att få igång en diskussion om hur vi ska skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Den 29 maj, alltså nu på lördag, kan alla ta del av Hungerprojektet då utställningen öppnar på Galleri 3 på Kulturhuset i Stockholm.
Jag ville vända på begreppet hunger. Hunger är inte nödvändigtvis att människor svälter. Hunger kan också vara begäret efter mer; att vilja äta mer, konsumera mer, säger Jens Assur.
I Sverige kastas en tredjedel av all mat som konsumeras. Det motsvarar hela Sveriges inhemska matproduktion.
”Runt om i världen lever människor i ständig och plågsam hunger. Den hunger som härskar i det industriella överflödssamhället är en annan typ av hunger, bulimikerns hunger. Vi äter för att spy och spyr för att kunna äta ännu mer. Vi producerar för att kasta och kastar för att kunna producera ännu mer. I stället borde vi släppa fram kunskapshungern, upplevelsehungern, livshungern”.
Utställningen pågår 29 maj till 26 september på Kulturhuset.
I varuhuset Bon Marché* som på 1800-talet började sälja billigare kläder och inte Chanel eller Marc Jacobs som idag, hänger utställningen Cinema. Utställningen består av fotografier tagna av den tidigare modellen Ellen von Unwerth från Frankfurt am Main som sedan tidigt nittiotal valt att istället ställa sig bakom kameran. Hennes utställning är plåtad under filminspelningar men också arrangerade. På en bild grinar George Clooney, på en annan sitter Brad Pitt i barberarsalongen. Charlotte Gainsbourg är fångad i den mer autentiska bilden medan Audrey Tautou är klädd i tajt tigermönstrad helkroppsdräkt med djupt dekolletage. Några bilder lyfter fram drömmen medan de flesta är överarrangerade och plastiga, som tagna för modedockhus eller modetidningar (vilket de också är).
På kvällen glider dagen bort och vi till Théâtre de la Madeleine som ligger ett stenkast från både Madeleinekyrkan och Sarkozys palats på Champs-Élysées. Teatern byggdes 1924 med flera våningar och i rött och guld. Teatern fick sin första succé med Marcel Pagnols Les Marchands de gloire men ikväll spelas Henrik Ibsens Et Dukkehjem/La maison des poupées med mademoiselle Tautou i huvudrollen som Nora. Dramat är skrivet i tre akter och hade premiär 1879, nittio år efter medborgarens revolution men inte kvinnans, och skapade enorm polemik. I centrum står Nora som gått från faderns hand till sin nuvarande makes. Hon lever ett borgerligt liv i hemmet utan egen inkomst eller ekonomisk självständighet. Hela tiden är hon beroende av mannen och hans inkomst som också betalar barnpigan. I slutet av sista akten går så småningom sanningen uppför henne, att hon är en docka i ett dockhem och radikalt lämnar hon man och barn för att bli människa. Att hon lämnar barnen var det mest provokativa i pjäsen eftersom det inte ansågs ”stämma överens med den kvinnliga naturen” vilket tyvärr fortfarande är påtagligt om man i Sverige tittar på hur ofta vårdnaden om barnen tillfaller modern och inte fadern efter en skilsmässa (syftande på våra manliga och kvinnliga normer, se även SCB).
I den franska versionen gör sig Audrey Tautou bra som Nora eftersom hon ofta spelar den söta och drömmande dockan. Det har hon gjort som sidekick till Tom Hanks i Da Vinci-koden eller som Amelie Poulain i Amelie från ett Montmartre utan spår av de nordafrikaner och immigranter som bor där idag. När sedan vändningen kommer i en nyckelscen och sanningen går uppför henne, att hon lever i en livslögn, så övertyger hon inte som en kvinna som kommit till insikt utan känns fortfarande upptagen av den förljugna och dockspelande Nora. En tydligare markering av Noras förändrade karaktär hade behövts för att få fransoserna att ställa sig upp på jämställdhetsbarrikaderna. För Frankrike har en usel jämställdhet med en 51:a plats på WEF:s Global Gender Gap Index från 2007 (Sverige ligger på första plats, så du kan klappa dig själv på ryggen). Kanske är 2010 året för den franska kvinnans revolution mot dockstrukturerna?
* Bon Marché är av Émile Zola kallad en handelskatedral för ett folk av kunder/une cathédrale de commerce pour un peuple de clients i romanen Damernas Paradis/Au Bonheur des Dames
Andreas Huld | 18 Maj 10 | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: À la mode, Amelie från Montmartre, Audrey Tautou, Bon Marché, Chanel, Damernas Paradis, Ellen von Unwerth, Émile Zola, Fotografi, Henrik Ibsen, Jämställdhet, Marc Jacobs, Paris, Teater, Theatre de la Madeleine
La SAPE kommer från ordet ”se saper” som betyder ”att svida sig” men har också en annan innebörd, som förkortning för La Société des Ambianceurs et des Personnes Élégantes eller Sällskapet för stämningsskapare och eleganta personer. La SAPE föddes strax efter de kongolesiska staternas självständighet i huvudstäderna Kinshasa och Brazzaville och är nära besläktat med andra rörelser såsom Boucantier och Farot från Elfenbenskusten. Stilen är dotter till dandyismen som kom till i slutet av 1700-talets Paris och London (Oscar Wilde var en av anhängarna) och en sapeur klär sig gärna i Cerruti, Enrico Coveri, Marithé och François Girbaud och skor från Weston.
Men la SAPE återfinns inte bara på den afrikanska kontinenten. Från arrondissemanget Bacongo som är bland de äldsta i Kinshasa har les sapeurs rört sig mot arrondissemangen i Paris där elektriker, hantverkare och arbetare om helgerna visar sina färger. Då är det på barerna och på gatorna som teatern utspelar sig. Idag finns det dessutom särskilda butiker där hängivna sapeurs ger ut sina egna kläder såsom J. Armel, eller Le Bachelor som han också kallas, mannen bakom märket och butiken Connivences på 12 Rue Panama i Paris 18:e arrondissemang.
Musiken de lyssnar på är Papa Wemba eller Koffi Olomidé som du finner här:
http://open.spotify.com/user/flyv/playlist/0ZQ554AVra5rgLzjMX9geD
Fotografierna är tagna av Héctor Mediavilla och Baudouin Mouanda och är hämtade från utställningen L’Univers de la SAPE som just nu pågår på Musée Dapper i Paris.
Andreas Huld | | Kommentarer (0) | Dela på Facebook | Dela på Twitter
TAGGAR: À la mode, Baudouin Mouanda, Boucantier, Brazzaville, Cerruti, Connivences, Dandy, Det stora utlandet, Elfenbenskusten, Enrico Coveri, Farot, Fotografi, François Girbaud, Héctor Mediavilla, J. Armel, Kinshasa, Koffi Olomidé, Kongo, La SAPE, London, Marithé, Papa Wemba, Paris, Weston
Sakta, du sänks. Du är stark, men i muskelkramp du fastnar.
Du vill inte vara med. Du vill inte tyna bort eller stanna hemma. Ett spel har satt dig i lek. Du är fångad, och så ägd.
Som i ett, två, tre rött ljus. Du sprang men fastnade i någons hamn. En hamn där tiden aldrig rörde sig. Du trodde du stod stilla. Men i självaste verket tinades du bort. Du kände dig stilla. Du var i ett smältande tillstånd. Biten av is. Som sakta tar emot solens drag. Som i övermakt låter dig tyna bort. Du är isbiten som ögat snart inte når. Du är fångad, och så ägd.
Förlåt mig
Förlåt dig
Förlåt någon
Inför nollpunkt nummer fyra eller fem diskuterade vi temat Förlåt och förlåtelse. I vårt samhälle är inte förlåtelsen av särskilt stor dignitet. Istället handlar det om att ta största kakan, inte blinka sig ur rondellen och uppmanas till att ha sex på alla möjliga och konstiga sätt samtidigt som man ignorerar faktumet att man behöver vara en till.. Det är som när man var liten och blundade och alla andra slutade finnas, desto mer man blundar desto mindre finns de andra, desto mer jag desto mindre du desto mer rätt. Annat var det som barn då man tvingades eller tvingade sig att i den chimära förödmjukelsen forma ordet ”Förlåt”, och Gud vad skönt det var efteråt..
Temat blev aldrig verklighet i tidningen, även om tanken var god. Men jag hann ta några bilder.
Men vad är det mest, är det identiteten och rollen (rebellen, jungfrun, fadern) eller saken (konsten, musiken, politiken) som människan står för som gör den cool? Eller är det enbart fotografiet? Skulle Thatcher rökandes en cigarr göra sig lika bra på ett svartvitt fotografi som Churchill? Skulle Jimi Hendrix fotograferad i blå burka vara lika intressant som när han poserar med cigarett, afrofrilla och gitarr?
Ellen Johnson-Sirleaf
Che Guevara
Eva Perón
Enligt bloggen http://theimpossiblecool.tumblr.com finns det inget coolare än att vara svartvit och röka cigarett. Och jag är nästan beredd att hålla med.
Väldigt få nutida coolingar kvalar in till the impossible cool. Ett resultat av färgfilmen (läs digitalkameran) eller av antiröklobbyn?
Leonard Cohen
Sophia Loren
Serge Gainsbourg & Jane Birkin
Mia Farrow
Edie Sedgewick
Lou Reed behöver inte röka för att se cool ut
Anthony Quinn
Marlon Brando
Mick & Bianca Jagger
Errol Flynn
James Dean
Johnny Cash
Nollpunktkollegorna David Dsilna och Andreas Huld
Högskolan för Fotografi presenterar en grupputställning med studenter från sommarkurserna i digital och analog fotografi, under rubriken, ”En möjlig utsaga av verkligheten”.
Under kursen har tongivande samtidskonstnärer som Annika von Hausswolff och irländaren Mark Curran gett eleverna inspiration till sitt skapande, genom föredrag och workshops. Vår redaktör tillika grafiska formgivare Fredrik Wilhelmsson medverkar med sina fotografiska alster.
Vernissage på utställningen äger rum mellan kl 12:00 – 16:00 lördag den 15 augusti och utställningen kommer sedan att vara öppen 17 – 21 augusti kl 12.00 – 16.00.
Galleri Monitor
Storgatan 43, Göteborg
