För ett par dagar sedan sneddade jag in på en liten handelsbod efter en löptur. Den gamla skolans handelsbod där man ber expediten bakom disken hämta varorna åt en. Tyvärr fanns inget bröstsocker i syne. Men jag hade knappt stigit innanför dörren förrän en av expediterna stod dubbelvikt av skratt och de andra fyra stämde snart in. Efter en stund, när jag stått vid disken en stund och stirrat mig omkring, delvis förvånad och delvis irriterad, och hunnit reflektera över om det faktiskt var mina shorts/ben de skrattade åt, så skärpte en av dem till sig en smula och lät mig beställa under det att hon hickade av skratt.

Jag gick ut och skrattsalvorna trängde genom skyltfönstrena medan jag skyndade över gatan och svor att aldrig sätta min for där igen om det inte var med en påse skit i handen som jag kunde kasta på dem. Jag blev nog rätt irriterad, tänker jag i efterhand. Det måste jag medge trots att jag inte vill ta mig själv på så stort allvar.

När jag lugnat mig lite bestämde jag mig för att ta fajten. Idag var jag ute igen med mina små shorts, ni vet, marathon-korta new line shorts, verkligt fina, härligt patinerade efter års användning. Jag var på väg hem efter en löptur och en tjej fick syn på mina bara ben. Hon vek sig dubbel och skrek och hennes tre vänner stämde in och snart även andra som stod i närheten. Det spred sig som en löpeld. Snart stod 20 personer och stirrade, skrattade och pekade. Jag var förvånad, överraskad och förlöjligad.

Stämningen i mig fick freudianska proportioner. Drömmen som säkert fler hade som liten där man kommer till skolan och där upptäckter, till sin bleka fasa, att man glömt ta på sig byxor. Då skrattade folk på det här viset. Det är en ganska spännande lektion i självdistans och självsäkerhet. Jag har nog en del kvar att lära för fortfarande stör det mig mycket att man ska mötas av så mycket uppmärksamhet bara för att man tycker om att vara snabb.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.