I dagarna har Armadillo gått upp på svenska biografer såsom Hagabion i Göteborg. Filmen vann kritikerpriset, eller som det också heter Le grand prix de la semaine internationale de la critique i Cannes. Det var första gången på tjugo år som priset gick till en dokumentärfilm. En dokumentärfilm som kompletterats med fantastiskt foto, klipp och musik och mer känns som en spelfilm än en dokumentär. Janus Metz är regissören och de som skådespelar är soldater ”fra det danske HOLD 7 i Afghanistan”. Armadillo är namnet på NATO-fortet som ligger i Helmand i de södra delarna av landet.
Jag såg filmen igår. Sedan dess sitter den, som ett pansarskott i hjärtat. Någon skrev på FB, ”Se den så mobiliserar vi icke-våld sedan.” Ungefär så är det. Som publik följer du med, i skyttegravar och på nattspaning. Till sjukhus, sjukstugor och in i tältet där de ser på porrfilm. Det är manlig kamratskap bland tonåringar. Det är osäkra individer på jakt efter social gemenskap som rämnar i och med att de lämnar tjänstgöringen efter ett halvår eller då de reser hem i kista eller utan ben. Under filmen händer sådant som, tack och lov, inte sker för ofta i de norra delarna där den svenska ISAF-basen ligger.
Carl von Clausewitz skrev under tidigt artonhundratal om kriget;
”War is not merely a political act, but also a political instrument, a continuation of political relations, a carrying out of the same by other means.”
Visst. Men det är tufft att inse verkligheten och vad resultatet blir. I filmen heroiseras inte insatsen utan inledningsvis sägs det av befälen att orsaken till Danmarks deltagande i kriget är regeringens valda politiska linje. Men det är de som skickas ut som får betala priset, inget kritikerpris, utan kanske en arm. Jag förespråkar inte icke-våld i alla situationer men Armadillo gör att man inte blint förespråkar en politisk riktning som innebär att man lättvindigt skickar människor i krig. Den här striden syns på duken men känns inuti.
Hemma hade vi en fiskebåt som hette Bristol. Men staden som fått fiskebåtens namn och ligger med sina 400 000 invånare i sydvästra England har producerat ett och annat namn och genre. Två är först street art och Banksy och sist trip-hop och Massive attack, men också Portishead och Tricky.
När Thierry, the frenchman, filmar allt och börjar med att filma sin street-art-kusin träffar han också Banksy. Det blir en dokumentär. För några dagar sedan släpptes den i amerikatet på banksyfilm.com och detta är trailern till filmen Exit Through The Gift Shop:
Happy End,
Les derniers jours du monde,
Jordens sista dagar,
av Arnaud och Jean-Marie Larrieu
Som titeln utlovar handlar filmen om slutet men börjar i en intet ont anande sommar i Biarritz. Där möter vi Robinson, en medelålders fransman som börjar berätta historien bakom sin handprotes, om sitt uppbrott från en lycklig familj och sin besatthet av den långa skönheten i vitt. Samtidigt som Robinson långsamt börjar hämta sig från sitt livs största och mest meningslösa misstag så närmar sig jordens undergång med kaos och död överallt. Men Robinson närmar sig befrielsen från sin historias våndor och välkomnar slutat med en öppen och naken famn.
Till skillnad från de flesta filmer som går under kategorin ”katastroffilm” så är det ovanligt lite spänning, dramatik och sug i magen i den här filmen trots att det regnar aska från himlen och sprängs atombomber. Men att påminnas om att jordens undergång skulle kunna stå och vänta alldeles runt knuten känns nyttigt, särskilt under sådana underhållande och opretentiösa premisser.
När publiken får möta den ena av de båda regissörerna och bröderna berättar han hur vi för två år sedan inte kunnat drömma om en pandemi som skulle väcka ett sådant utbrett kaos i världen liknande det som filmen beskriver. Denna gång är det svininfluensa, nästa gång kanske det är kärnvapen som utlöser panik!? Oförmågan att rädda mänskligheten trots rikedomar, tekniskt utvecklade kunskaper och sjukvård verkar vara stor. Och i kaos gäller inte längre några lagar, inte ens i fästingen Europa.
Happy End orsakar flera skratt över människornas triviala beteende när inga konsekvenser längre följer deras agerande. Det står klart ganska tidigt i filmen att det viktigaste för människan är längtan efter kärlek, närhet, fest och alkohol även under jordens sista dagar.
Regissörerna hoppas att vi förhoppningsvis ska minnas filmen om några år, då vi eventuellt står inför helt nya former av kaos. Men jag kan inte minnas vad filmen skulle ha lärt mig för en sådan dyster framtid. Jag minns knappt vad de lika overbala som burleska kvinnliga karaktärerna, slickade och högljutt kyssta av Robinson, hette och jag minns ännu sämre varför de ville springa runt nakna på Paris gator innan de dör.
”Enter the Void” visas bara en gång under hela festivalen och presenteras av sin filmregissör, Gaspar Noé. Fransmannen Noé är känd för att vara en okonventionell filmskapare där våld och explicita sexscener dragits ut i långa sekvenser och provocerar om och om igen. Enter the Void är en nyhet i filmskaparhistorien med ett filmgrepp ur själens perspektiv. Storyn bygger på teman som reinkarnation, syskonkärlek, föräldralöshet, droger, prostitution och det mänskliga lidandet under minnenas fängelse. Jag skrattar lite nervöst över det kompromisslösa våldet som utspelar sig framför mig där jag sitter med utsikt från själens kikare. Själen befinner sig till en början någonstans i ögonhålan och kan se ögonlocken blinka framför sig, men slutar med att gå vilse mellan den levande världen och den dödes väg till pånyttfödelse. Jag omhuldas av neonfärger och drogrus i Tokyos hallucinogena kalejdoskåp. Jag tvingas följa med till de plågsamma minnen som traumatiserat själen jag lär känna. Själen tillhör Oscar, en amerikan i Tokyo som börjar sälja droger för att ha råd att flyga sin syster till sig. Syskonkärleken, sveken och döden som präglat Oscars liv spökar under själens vandring fram och tillbaka i tidens spiral. När sex och droger beblandar sig i minnesdimman tycks gränserna för handlingen ha suddats ut. Sexet är till slut överallt. Hela tiden. Kameran visar det framifrån, bakifrån, inifrån. Jag får se allt och ändå tycker jag det inte bli pornografiskt, utan kvarstår som provocerande dramatik. Jag lämnar biosalongen med obehagskänslor över att kanske aldrig mer våga älska någon som faktiskt är dödlig, för tänk om det slutar med så mycket lidande att man till slut blir drogmissbrukare i Tokyo. Men filmen är inte mer provocerande än den är ett visuellt mästerverk. Våga. Se. Den.
”Det är nattmörkt efter klockan halvfem om dagarna och i Stockholms stad tycks duggregnet evigt.
Stan känns trist och deppig. Går man längs Kungsgatan, Drottninggatan eller Birger Jarlsgatan går det dock att finna nylonlampor som slingrar sig upp mot biosalongsentréerna där filmfestivalen har sitt hem. Innanför de tunga portarna omfamnas jag av yllekoftbeklädda unga kulturarbetare, hippa mediefolk, mödrar med döttrar, en och annan vardagsstockholmare som letat efter var filmen ”2012″ går och, icke att förglömma, alla par. Glödlampor lyser upp i taket. Röda mattor har rullats upp längs med gången till biosalongen och popcorn värms upp bakom glasburar i kassorna. Det är som ett litet paradis för den novemberdränkta stockholmaren. Bio är i klassisk bemärkelse oftast en önskan om eskapism. Vi går dit för att ta till flykten från verkligheten, underhållas en stund. Kanske vill vi få drömma oss bort med en kärlekshistoria eller gripas av en thriller så att morgondagen helt glöms bort. Årets filmfestival bjuder emellertid inte bara på eskapism, utan är kanske framför allt ett fönster som visar lite av världen du inte visste fanns.”
En del brukar säga: ”Säg mig vilka böcker du läser och jag ska säga dig vem du är.” Andra säger: ”Säg mig vilken musik du lyssnar på och jag ska…” Du kan säga vad du vill om film, men identifikationsfaktorn är inte lika självklar. Ibland räcker det att se en film för att faktiskt ha fått se den, med egna ögon. En timmes film om något du kanske varken gillar eller någonsin brytt dig särskilt mycket om behöver inte definiera dig, men det kan komma att rädda dig en smula i stunden. För mig är film en tredimensionell näringskälla till ett emotionellt varande. Fönstrena som film öppnar är för mig som stora faktaböcker som jag plötsligt slukar som vore det en snabbläst deckare. Stockholms Filmfestival 2009 visade i höstas ett rikt material ifrån Sydkorea, Kina, Taiwan, Chile, Brasilien, Iran, Turkiet och Israel, mfl. Jag kommer att berätta om några av dem.
I retrospektivet får vi följa med Sara Farhoudi på korrespondens från filmens egna land. Det var filmfestival i Stockholms november. Välkommen in till fliken ”Die Kunst” för värme och tips som hjälper dig infria nyårslöftet ”Jag ska se mer icke hollywoodianska filmer och utmana mig lite granna”.
För några helger sedan hölls kortfilmsfestival av Stockholms Fria Filmklubb. ”Do It Yourself”, DIY-kulturen, som slår ut de stora bolagen med sitt virus och ger dem fingret fick ännu en konsekvens (utöver alla små som stora musikers F-skatte-firmor) och blev film och festival. Bakom står Artial Marts med Andreas Takanen, Love Krok Attling, Karl Lindgren och Joakim Högström. Bidragen var arton och de bestod av allt från Felix Melins Homage Peter Fonda till Sara Farhoudis Le Premier Court-Métrage. Homagen till Fonda bygger på 1969 års Easy Rider. Men istället för en chopper som korsar Amerika så är det en cykel som susar genom Uppsala. Le Premier Court-Métrage är en kärlekshistoria och en liten kärleksförklaring på parisiska. Den är ett drömspel, ”det handlar om att drömma i verkligheten och att vara i det parallella skådespelet.”
För Joakim Högström är målet med filmklubben och festivalen att inspirera folk att börja pyssla med film, en pretention god som någon. I inledningstalet jämförde Joakim festivalen med moderna legender om tidpunkter och platser ”där Alla var, där Allt hände och där Allt blev till”,
– Jag önskar att den här festivalen blir som Velvet Underground & Nico-skivan, eller den där Sex Pistols-spelningen på Saint Martin’s College, att den liksom får besökarna att tänka, ”Fan det där kan jag göra själv!”
Att uppmana kreativitet och inte hämma den är något som leder till verklig frihet och frigörelse. Hur många är inte de fäder eller mödrar som stoppar sina söners och döttrars drömmar och kreativitet med ”Men har du även tänkt på att …?” Men vänner är inte bättre. När någon vill pröva något nytt uttryck är det lätt för andra att skeptiskt se på och ”kritiskt” ifrågasätta än att uppmana. Skapandet som är skört är lätt att stoppa. Gärna med försvarsprincipen ”Jag är ju bara realistisk!” För tydligen är man mer realistisk genom att peka på problem och brister än att skapa visioner, lösningar och möjligheter. Kortfilmsfestivalen är en ostoppad möjlighet. Joakim har god tilltro till den,
– Grejen är att jag menar att det sker ett paradigmskifte i Stockholm, bland annat i och med den här festivalen. Vi är en del av en ny våg i kulturlivet, men inte bara inom film. Det kommer att bli öppnare, mer inkluderande och mer sprudlande istället för stängt, tråkigt och elitistiskt.
Det behövs reaktionära krafter för att göra upp med det institutionaliserande och exkluderande. Alla intentioner med det målet behövs och vi får hoppas att det blir så, för frihetens skull. Men för att återknyta till festivalen så valde publiken ”En klen tröst” till 2009 års vinnare av Stockholms Fria Kortfilmsfestival. En film om en mans desperata försök att trösta sin vän med brustet hjärta producerad av Kalle Lindgren, Love Attling och Andreas Takanen. Denna film kan du se nedan. Flera av de övriga bidragen kan du nå här!
