Jag trivs i Bosnien. Jag känner starkt för landet med dess gröna kullar och djupa dalar och jag värmer mig i skenet från bosniernas leenden. Det är en kulturchock att komma hit. Många av husen längs vägen är demolerade sedan krigets granater och i de hus som fortfarande står ser man spår av kulor.

Det är maten i Bosnien som öppnar mina sinnens alla väderstreck. Jag känner lukten av honung, grillat och nybakt bröd. Om jag slår mig ner vid en rutig duk beställer jag gärna cevapi, ett slags grillat kött med bröd och lök. Det är alltid stora portioner, tacksamt för en hungrig cyklist och priserna är verkligen anständiga.

Jag är på sätt och vis förvånad över hur öppna och glada de jag träffar är med tanke på vad många gått igenom. Visst, det var länge sedan nu men krisen ligger kvar; Bosnien är inte samma plats som innan. Sarajevo brukade vara en kulturell högborg, nu ett mish-mash av nytt och gammalt och arbetslösheten ger inte utrymme för samma kulturella intresse. De människor jag möter, som jag frågar om hjälp eller råd är alla vänligt leende redo att visa vägen eller förklara, på engelska eller med händerna.

Vägen mellan Bihac i västra Bosnien till Sarajevo går genom ett bergigt landskap. Precis när jag lämnat Bihac stoppar polisen mig enbart för att fråga om min resa och bjuda mig en sovplats. Jag blir bjuden på kaffe och folk står och sitter utanför sina hus och vinkar med hatten i hand när jag passerar. Jag klättrar upp i bergen till en känd skidort för att träffa en man som i Zagreb bjöd mig att besöka honom. Det är stunder då hemlängtan känns betungande men ofta bara kort. Förtrollningen släpper när någon ler ett tandlöst leende eller bjuder mig på kaffe. Om det inte vore för alla minor som fortfarande ligger och dräller i skogspartierna och varje år invalidiserar flertalet människor skulle detta var en mycket fin plats att bo på.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.

Foto: Erik Ekedahl

Jag trodde knappt mina öron. Det var alltför bra för att vara sant. Genom det livliga samtalet i köket hörde jag den äldre damen fråga om jag ville stanna på middag. I samma stund jag svarade ja, vände sig en av döttrarna till mig och frågade om jag inte ville ta en dusch också. Jag sköt upp ur den avgrund jag befunnit mig i. Energin var åter funnen.

När jag lämnade Paris ett par dagar tidigare hade jag redan halkat ner. Kvällen innan avfärd ledde jag mig själv in på tvivelaktiga tankespår som bröt ner min motivation. Jag ville stanna i Paris och som botemedel mot den känslan beslöt jag mig, trots regnväder, för att bryta upp snarast.

Eftersom jag gav mig av vid 15-tiden hann jag inte långt och jag fick slå upp mitt tält strax utanför de södra förorterna. Det regnade men jag hade min radio, en bok och jag försökte förgäves övertyga mig själv om att inte känna förtvivlan. Jag upptäckte snart att jag inte var ensam på min improviserade campingplats och jag somnade halvt skräckslagen lyssnande efter fotsteg. När jag vaknade var himlen grå, molnen lättade strax innan jag for och solen tittade fram. Ändå kände jag mig väldigt ensam och funderade allvarligt på att vända tillbaka till Paris, funderade allvarligt på att lämna hela skeppet och åka hem.

Jag minns väldigt lite av den dagen. Jag tror mycket tid gick åt till att samtala med mig själv. Jag tog mig fram, på sakta rullande och av trötta ben trampade hjul. Det var solvarmt framåt kvällen och jag hittade en betalcamping med dusch och bestämde mig för att lyxa och unna mig säkerheten på en campingplats.

Jag hade hoppats på att kanske träffa någon och prata lite och kikade runt bland husvagnarna som stod utspritt parkerade på campingen. Ingen verkade vilja sticka ut näsan den kvällen, jag hörde slammer från kastruller och en och annan tv men inget mer. Jag mådde dåligt, kände mig väldigt svag och febrig på kvällen. Om det var min ensamhet jag led av eller något annat kan jag inte uttala mig om. Mina ögon slöts tio och jag vaknade igen av min klocka vid sjutiden.

Solen sken, vädret var underbart, himlen hög i skyarna men klumpen i mitt bröst sträckte sig från naveln ända upp i halsen. Jag talade till mig själv, förklarade för mig själv att jag borde ta mig samman. Det hjälpte tillräckligt för att komma iväg.

Foto: Erik Ekedahl

Jag trodde jag skulle nå Dijon samma kväll men jag förstod vid 17-tiden med 110 km kvar att jag inte hade en chans och jag började leta tältplats. Landskapet utgjordes av åkermark i alla riktningar och det var till synes omöjligt att hitta en bra plats utan att fråga eller betala. Jag frågar, tänkte jag och när jag nådde en by med namnet VILLEDIEU kände jag mig säker på att jag skulle hitta tältplats. Jag såg kyrkan torna upp sig högst upp på en kulle och jag mindes hur jag i min barndom ofta bett prästen om lov till att låna dennes kanot. ”Jag knackar på huset bakom kyrkan”, resonerade jag när jag trampat upp för backen och stod utanför en liten stenkyrka.

Grinden var öppen, ingen hund alltså och dörren stod öppen, det verkade hoppfullt. Jag knackade på dörrkarmen. Jag stod framför ett stort vitputsat hus och en liten dam kom strax fram till dörröppningen. Jag presenterade mig och frågade om hon visste någonstans jag kunde slå upp mitt tält för natten. Hon hänvisade mig till en gräsplätt utanför kyrkan och visade mig var jag kunde hämta vatten på hennes gård. Hon var mycket vänlig och jag satte upp mitt tält och hämtade vatten för att koka ris. Jag insåg också att jag skulle behöva ladda min telefon och jag återvände till huset för att fråga om jag kunde koppla in ledaren i ett uttag jag sett på gården. Hon bjöd in mig, bad mig koppla in laddaren i ett uttag i köket och frågade sedan var jag kom ifrån. Hennes ena dotter kom in i köket, vi hälsade och vi hade inte samtalat länge innan ännu en dotter med två små barn anlände. Ett till äldre par dök upp och snart var alla engagerade i att hitta den bästa cykelvägen till Dijon.

Jag befann mig lutad över ett bord och en karta tillsammans med den äldre man som nyss anlänt när den äldre damen frågade om jag ville stanna och äta.

Jag lättade från marken och när jag gick från huset till mitt tält för att hämta min handduk så slog det mig hur bra jag mådde och hur lätta mina ben var. Jag log hela den kvällen och efter min dusch och efter husesyn och middag, när barnen lagt sig och jag satt vid bordet med damen och hennes två döttrar insåg jag hur bra jag mådde. Jag sov gott den natten och jag blev inbjuden på frukost och eftersom det var 1:a maj och de flesta affärer höll stängt packade damen ner en liten picknick åt mig i en påse.

Jag cyklade på lätta moln de sista 100 km till Dijon och det var som en förtrollning brutits, jag kände mig fri istället för fängslad i ett omöjligt projekt. Väldigt bra. Min motivation och inte minst mitt hopp på mänskligheten hade återvänt.

/Erik Ekedahl

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.