När George W. Bushs tid som leader of the free world (om vi talar kalla kriget-språk) oundvikligen närmar sig sitt slut känns det passande att blicka tillbaka på tiden som gått. Blicka tillbaka på det vi (från tryggt avstånd) förmodligen kommer att minnas presidenten bäst för. Hånandet av honom. Häcklandet. Kritiken. Demonstrationerna (vart han än åkte – jag minns dem från Australien). Hatet. Och en hel del bra grejer. Aldrig förr har väl en president framkallat så mycket kreativitet över hela jorden som under de senaste åtta åren. Vi har fått musik, konst, film, böcker och humorprogram i överflöd vars gemensamma nämnare är missnöjet med presidenten och politiken. I The home of the brave and the land of the free blir det snart en ny president. Frågan är om han (det blev ju ingen kvinna den här gången) gör sig lika bra på kaffemuggar, t-shirtar, nyckelknippor eller sprayad på väggen som ”W”?! Vad tror du?

Min favorit bland kritikerna är Stephen Colbert. Han får av någon ofattbar anledning förmånen att uttrycka allt sitt missnöje med nämnda president när denne sitter vid samma bord som honom. Rakt i ansiktet på självaste Mr President – dryga 20 minuters oavbrutet häcklande inför 2500 inbjudna fingäster vid den årliga middagen för journalister som rapporterar från Vita huset. Och inför miljoner på internet. Om det är något amerikanerna är världsbäst på så är det underhållning. Och underhållningsvärdet är fantastiskt, speciellt när kameran visar Bushs måttligt roade ansikte och den brydda publikens försiktiga reaktioner – ”vågar vi skratta åt det här?”. Den otrygga och obekväma stämningen är underbar. Här nedan uppdelat i tre delar. Väl värt tiden.

Del ett, del två och del tre.

”Now, I know there are some polls out there saying this man has a 32 percent approval rating. But guys like us, we don’t pay attention to the polls. We know that polls are just a collection of statistics that reflect what people are thinking in ”reality”. And reality has a well-known liberal bias. … Sir, pay no attention to the people who say the glass is half empty, because 32% means it’s two-thirds empty. There’s still some liquid in that glass, is my point. But I wouldn’t drink it. The last third is usually backwash.”

/Stephen Colbert till presidenten

Den mest minnesvärda och kanske mest uppseendeväckande populärkulturella behandlingen av presidenten är förmodligen filmen Death of a President. Där tar Gabriel Range bokstavligen död på George. Brutalt kan tyckas. Men effektivt. För en stund tänker jag att det är på riktigt. I nästa ögonblick tänker jag ”det kanske inte vore så farligt om det vore på riktigt”. I nästa ögonblick är jag tillbaka i verkligheten igen. Och där vet jag att det knappast skulle göra saker bättre.

Oliver Stones film om W. (även titeln på filmen) har premiär i höst. Den har jag inte sett än. Men jag kommer sannolikt att se den. Kanske framför allt för att ämnet amerikanska presidenter engagerar mig. I verkligheten men framför allt på film. Av någon anledning. Jag vet inte riktigt varför.

Andra bra filmer om presidenter (eller dramat kring dem) är JFK (även den Oliver Stone) och Wag the dog. Vilka är dina favoriter bland presidentfilmerna?

Slutligen. När Kobra klipper och klistrar är det så här roligt det låter när Bush talar sanning.

I den brittiske regissören Andrew Douglas dokumentärfilm, Searching for the wrong-eyed Jesus, är vi medresenärer på en resa genom den amerikanska södern. Södern som ligger en bra bit ifrån huvudvägen. Där tiden stått stilla de senaste femtio åren. Det är långt ifrån enbart en geografisk resa som vi, med en vilsam distans, får följa. Snarare ligger fokus på södern som ett sätt att leva eller södern som en atmosfär. Det vi möter är en värld långt ifrån vår värld som är präglad av postmodern och svårdefinierad ångest. I filmens gudsförgätna men fortfarande gudsfruktande hålor är orsakerna till ångest högst påtagliga och handgripliga. Död, olycka, fattigdom och familjetragedier verkar tillhöra vardagen. Och allt övervakas av en allsmäktig. Samtidigt får jag intrycket av att tristessen i småstaden är det som verkar allra mest dödligt med dess långsamma förruttning av sinnet. Det var tristessen som fick internerna i filmen att slutligen hamna där de hamnade. Inspirerade av outlaws före dem stod valet mellan kyrkan och fängelset. Och i kyrkan i småstaden fanns inte den spänning de sökte.

Guide på resan är musikern och mångsysslaren Jim White som återupptäckt det vackra med södern som han inte kunde se som ung. ”Until you’ve walked away from it you can’t see it.” I en lånad och rostig Chevy Impala, och med Jesus i bagaget (bildligt och bokstavligt), tar Jim oss med på en sällsam tur. Vi möter religiös fanatism, white trash i sina mobile homes och bilar med Alabama chrome. Tragiska livsöden radas upp som ett pärlhalsband med nötta kanter. Sheffield’s All You Can Eat Truckstop Diner (Where Jesus Is Lord) stoltserar med skyltar med det glada och samtidigt dödligt allvarliga evangeliet som skriker ut omvändelse och bättring. Rättframheten ser med mina referenser något bisarr ut. Min värld är inte svart och vit. Kanske har jag tillgång till ett bredare spektrum av färger. Kanske finns det inte plats för fler färger än två. Jag vill, och kan, inte ta bort det som betyder mest av allt för dessa människor. Men jag kan inte heller ställa mig bredvid de devota och sjunga med i deras lovsång. Kanske är det lättare att tro om man redan varit i helvetet. Många har varit där och några har lyckats ta sig krypande tillbaka på blodiga knän och fått ta del av himmelsk nåd. De som överlevt vittnar om sin kamp.

Musiken får stort utrymme i filmen. Längs med vägen stöter vi på makarna Brett och Rennie Sparks från The Handsome Family som sjunger med harpa och tvättbräda, och David Eugene Edwards som i en mörk skog sjunger sin själ ur kroppen och spelar på sin banjo. Gemensamt för dem alla är historieberättandet. Morbida historier som fängslar och berör. Historieberättandet som sådant är nog det viktigaste i filmen, i musiken, för människorna hos barberaren och i fängelset, och för författaren Harry Crews som går längs grusvägen. En amerikansk storytelling-tradition för att förhålla sig till det som händer runt omkring. Historieberättandet som ett sätt att förhålla sig till omvärlden, bygden och sig själv. Kanske finner man något längs med vägen. Något man inte visste att man letade efter.

Som ett komplement till filmen fungerar Jim Whites senaste skiva Transnormal Skiperoo alldeles utmärkt.

MER JIM WHITE PÅ YOUTUBE:
A perfect day to chase tornadoes (live utanför Masthuggskyrkan)
If Jesus Drove A Motor Home
10 Miles To Go On A 9 Mile Road
A Bar is Just a Church Where They Serve Beer
Ghost Town of my Brain
Jim om jobbet som taxiförare i NYC
Jim om ”The Count”