Martin som jag fick bo hos hade inget internet. Så jag summerar lite om Peace and Love-festivalen här och nu. Jag hörde med mina 25 år till en av de äldsta personerna på festivalen. Vilket sa nog en del om vilka som var dragplåstrerna The Ark, Timbuktu, Marit Bergman och Lars Winnerbäck. Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det men kanske att jag fann mig stående mellan Iggy och Lasse och det kändes inte som jag ville gå på någon av dem, och under tiden bli nästan nersprungen av 15-åringar i konstiga frisyrer och överdrivna makeupper, jag kände mig smått menlös, eller bara gammal. Bottenmärken: Kristian Anttila det mest förvirrade jag sett på scen, Weeping Willows tråkigare kan det inte bli, sorry Fredrik, Iggy Pop var ingen höjdare, senig gubbe och bara gitarrmangel. Ljusglimtar: Shout Out Louds äger indiescenen i Sverige, Damien Rice – vackert, proffsigt, Elias & The Wizzkids, väldigt bra up and coming, buskigt och snyggt, grym version av Wonderwall! The Ark, vad kan jag säga jag kapitulerar för dig Ola. Men konserten jag kommer minnas bäst är The Waterboys, Mike Scotts raspigt hesa nästan flerstämmiga röst tillsammans med en fiol, hammondorgel (en riktig spökkista) med en fantastisk närvarande organist, samt en äckligt tajt trummis. Det hela resulterade i en proffsig spelning som aldrig blev tråkig som behöll live-nerven, och att få höra ”The whole of the moon, Red Army blues, Fishermans Blues” live och sista låten i regn då var jag en Waterboy och sket i om det regnade eller inte.

Jag spelade själv på öppna scenen precis efter en 19 årig stand up poetry ultrafeminist hade avlagt en fattva mot alla killar med gitarren, det hela blev ganska ironiskt.

Helgens citat var ”Det löser sig!” Som blev ganska motsägelsefullt när jag kom hem men då var det ju slut på helgen. Over and out.