Jag vaknade tidigt i morse, solen i ögonen och värmen kladdar mig fast i madrassen. Tusan! Det slår mig att jag har varit på samma plats i över en vecka nu. Längre har jag inte stannat någonstans under resan och jag känner att det gör mig nervös. Jag vill komma vidare, jag måste röra på mig. Undrar om det kommer att kännas så när jag kommer hem? Skrämmande som tanke, jag slår bort den för tillfället och spar den till jag sitter på cykeln. Tankar känns mer hanterbara i rörelse.

Förmodligen har jag det lite för lätt här och en del av mig trivs väldigt bra med det. Det är lätt att bara slå sig till ro och sjunka in. Istanbul är en stad där det är lätt att slå ner på tempot, långsamt upptäcka nya saker medan staden sköter rörelsen. Det är varmt och helst tar man tillflykt till en lugn bakgata med ett kafe eller en bänk i skuggan.

Jag ville smälta min resa hittills och förbereda för fortsättningen vilket inte visat sig vara särskilt lätt. Om något har jag hamnat i en intryckskoma, ett tillstånd där nya upplevelser bara forsätter skölja över mig men det rinner bara av. Jag söker sig till invanda mönster som kaffe, internet och promenader. Kanske inte fel, men i kontrast till ständig rörelse blir det nästan ångestfyllt.

Det bär av österut härnäst, mot vad vet jag knappt. Mina planer är väldigt vaga och jag skjuter på beslutet om hur jag ska vidare från Istanbul. Något som jag känner mig nästan naivt säker på är att jag kommer att träffa väldigt många fina människor på vägen. Jag har varit tvungen att intala mig det och nog är det en viktig del i processen. Processen jag måste gå genom för att förstå och acceptera att jag kommer att vara på resande fot bland främmande människor i ytterligare fyra år.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.