Jag trivs i Bosnien. Jag känner starkt för landet med dess gröna kullar och djupa dalar och jag värmer mig i skenet från bosniernas leenden. Det är en kulturchock att komma hit. Många av husen längs vägen är demolerade sedan krigets granater och i de hus som fortfarande står ser man spår av kulor.
Det är maten i Bosnien som öppnar mina sinnens alla väderstreck. Jag känner lukten av honung, grillat och nybakt bröd. Om jag slår mig ner vid en rutig duk beställer jag gärna cevapi, ett slags grillat kött med bröd och lök. Det är alltid stora portioner, tacksamt för en hungrig cyklist och priserna är verkligen anständiga.
Jag är på sätt och vis förvånad över hur öppna och glada de jag träffar är med tanke på vad många gått igenom. Visst, det var länge sedan nu men krisen ligger kvar; Bosnien är inte samma plats som innan. Sarajevo brukade vara en kulturell högborg, nu ett mish-mash av nytt och gammalt och arbetslösheten ger inte utrymme för samma kulturella intresse. De människor jag möter, som jag frågar om hjälp eller råd är alla vänligt leende redo att visa vägen eller förklara, på engelska eller med händerna.
Vägen mellan Bihac i västra Bosnien till Sarajevo går genom ett bergigt landskap. Precis när jag lämnat Bihac stoppar polisen mig enbart för att fråga om min resa och bjuda mig en sovplats. Jag blir bjuden på kaffe och folk står och sitter utanför sina hus och vinkar med hatten i hand när jag passerar. Jag klättrar upp i bergen till en känd skidort för att träffa en man som i Zagreb bjöd mig att besöka honom. Det är stunder då hemlängtan känns betungande men ofta bara kort. Förtrollningen släpper när någon ler ett tandlöst leende eller bjuder mig på kaffe. Om det inte vore för alla minor som fortfarande ligger och dräller i skogspartierna och varje år invalidiserar flertalet människor skulle detta var en mycket fin plats att bo på.
Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.