FREDAG 17 JULI

Med kritikerrosade artister, som redan innan festivalen dragit igång uppmärksammades i media, står denna tredje dag som den mest intressanta dagen för mina jazzhungriga öron. Jag vill särskilt presentera fyra stycken utav de yngre, våldsamt ambitiösa och iögonfallande blänkande stjärnorna som i min mening lyste allra klarast på Skeppsholmen denna dag.

Först ut på scen var Sofia Jannok, en musikalisk talang ifrån Gällivare som blivit hyllad som ett av de nya stjärnskotten inom svensk jazz. Hon syntes nyligen på invigningen av Sveriges EU-ordförandeskap på Skansen och var även bland debutanterna på Sommar i P1 i år. Hon känns igen på sin jojkliknande sång som hon framför i personliga jazzarrangemang fyllda med uttrycksfull passion. På hennes senaste album ’Ássogáttis’ är alla hennes låtar framförda på norrsamiska, liksom de flesta av låtarna hon framför på Nya Scenen. Ändå tycks hon lyckas kommunicera med hela sin publik. Att samiska inte tagit större plats i den svenska jazzen ter sig märkligt när jag för första gången fick höra Jannoks jazz. Sofia Jannok är som en upphittat skatt och bör förvaltas som en sådan. Jojken framför hon sitt praktfulla signum. Förutom att det är ett för många öron vackert och mystiskt språk, gör det hennes musik intressant och uttrycksfullt på ett unikt sätt. Hennes musik går närmast att klassas som nyklassisk inom svensk jazz. Men kanske är det hennes självsäkerhet som imponerar mest? Samtidigt utstrålar hon en ödmjukhet som reflekterar en uppriktig vördnad för det hon framför. Jag tänker att det är precis sådana här fynd man vill göra när man går på jazzfestival.

Nästa stjärna jag får äran att se tändas på Skeppsholmen är den unga gotlänningen Theresa Andersson. Bosatt i New Orleans sedan 18 års ålder har hon en tydlig prägel från den klassiska musiktradition som gjort staden känd. Med rytmik och ljudbilder som hon säger sig ha hittat i former, strukturer, dofter och färger skapar hon sin mångfacetterade musik. Trots hennes unga år har hon mycket erfarenhet i bagaget, såsom uppföranden tillsammans med Dr John, The Neville Brothers, Betty Brothers, Allen Toussaint och Ane Brun. På Stockholm jazzfestival står hon ensam med två pedaler med vilka hon loopar, samplar och sjunger i stämmor med sig själv. Uppspelade tillsammans bjuder hennes ljudexperiment på en kittlande konsertupplevelse. Uppfinningsrikedomen och ambitionsnivån i hennes musik är hög, och det är en show som verkligen är värd att upplevas live, ännu en gång! (Theresa Andersson spelade både på Torsdagen och Fredagen. Hon uppträder även på Mosebacke i Stockholm i slutet på juli). På youtube går att se exempel på hur hon bär sig åt:

En annan kvinnlig talang med ett vasst sinne för teknik, är Kira Kira. Hennes riktiga namn är Kristin Bjork Kristjansdottír vilket avslöjar hennes isländska börd. Bland förekommande landsmän i samma bransch och likartad genre finns bland andra Sigur Rós, Mugison och Hjaltalín som alla har ett alldeles eget unikt sound, men som alla på något sätt går att relatera varandra till med bekanta vindpustar ifrån ett slags isländskt musiklandskap. De har ett fantastiskt målande musikaliskt språk gemensamt. Denna genre flyter mellan folk, elektro, experimentell jazz i en salig blandning tillsammans med samplade ljud. Kira Kira tycks vara en intressant artist för flera generationer, av konsertauditoriets publik att döma. Jag träffar Kira Kira efter hennes konsert och frågar henne vad hon önskar förmedla med hennes nyckfulla och oförutsägbara musikaliska lek. Hon berättar om hur hon fått tampas med och bearbetat rädsla mot scenskräcken och självbilden genom åren hon varit musikaliskt verksam. Inte förrän för tre år sedan lyckades hon nå till insikt om att rädslor inte går att gömma, utan måste upplysas med ljus. Nu vill hon fortsätta få lysa med det, och sprida till andra. Idag har hon bearbetat bort alla rädslor som hindrat henne att uppleva glädjen i att få framträda med sin egen musik, med bilder och budskap ur hennes imaginära universum. Med hjälp av prylar och instrument från hemmet, eller vänners garage samlar hon på sig de ljud hon inte har instrumenten till.

-Alla mina låtar bygger på en liten historia, en egen värld som jag skapar som utgångspunkt. Sedan bjuder jag in mina vänner till mitt universum, berättar hon.

Ser man Kira Kira på scenen är hon minst sagt i sitt eget universum. Vännerna står bredvid och backar upp med trumpet, trummor, xylofon och en laptop. Kira är den som flitigast byter instrument/prylar och samtidigt vrider på rattarna på hennes plottriga teknikbord. Hon står i yllesockar och spelar på bjällror, tomma konservburkar, hennes barndoms nylongitarr och ljuskänsliga elektronplattor som hon trixar fram ljudeffekter på med hjälp av en enkel ficklampa. Det är fascinerande att se henne mecka i sin verkstad som hon byggt upp runt om sig på scenen, bakom hennes microfonstativ. Men blundar man så låter det som en sympfoni som orkestrar i ett stort konserthus.

- Jag är otroligt tacksam över att få spela med så duktiga musiker, säger Kira Kira om bandet hon har med sig. De gör vad de vill, inom ramberättelsen, eller landskapet jag lägger fram som utgångspunkt.

När jag frågar henne om hur hon kom över scenskräcken lyfter hon blicken i taket, och använder båda händerna för att betona sitt svar med ett engagerat kroppsspråk.

- Jag klev rakt in i den. Jag mötte min rädsla genom att verkligen se till vad det var. Våra rädslor måste belysas med ljus. Allt vi behöver göra är oftast att tända lampan. Jag tror verkligen att vi skulle leva så mycket färggrannare liv om vi inte lät rädslorna ta makten över våra liv. Skulle vi släppa in mer spirituellt ljus skulle det hjälpa oss till ett flera dimensioner rikare liv. Vi skulle kunna få så mycket mer av det vi har.

Innan kvällen fallit över Skeppsholmen fastnar jag vid ännu en ung dam som står i rödprickig klänning inför en enorm publik framför Nya Scenen. Det visslas, och ropas bravo högt. Applåderna tycks hejdlöst hängivna och publiken fullständigt förälskade. Jag undrar om det är vinet i festivalbesökarnas plastglas som orsakat tumultet, eller sången från scenen. Rösten är Josefin Lindstrands. I våras släppte hon skivan ’There will be Stars’ på vilken hon själv skapat alla låtar och arrangemang. Hon är dessutom redan utnämnd till Jazz i Sverige-artist 2009, och har bland annat samarbeten med brittiske kompositören och pianisten Django Bates och svenska popartisten Maia Kirasawa med sig i bagaget. Hennes energi och sångklang påminner om fransk 60-tals cabaret i svensk granskog, där hon säger sig ha skapat det mesta av hennes musik. Hon låter klänningen svajja i takt med hennes lustfyllda musik och huvudet vagga våra hjärtslag till betryggande lugn när hon sjunger. Hon förför sin publik med så enkla medel som ett leende och utsträckta armar, ut och upp i skyn, som för att få växa. Men Mademoiselle Lindstrand har redan vuxit sig stor bland jazzfestivalens besökare på hennes knappa timme som hon uppträder för oss. Hennes klara sångröst som oavsett meningarnas ord tycks sjunga för oss om hopp. Hennes musik är fullt med kontrastrika överraskningar som hon framför med en estetisk elegans. Med djupa nigningar och ödmjukt knäppta händer tackar hon för all kärlek vi i publiken ger henne. Vi jublar i kör om att det är vi som ska tacka!

Efter de två första dagarnas långa bläckblås- och bassolon på jazzfestivalen har dagens stjärnfall uppfyllt flera omedvetna önskningar i uppfyllelse. Till och med det mest saxofonkänsliga öra har idag fått vila och återuppväckas av skandinavisk jazzmosaik.

Sara Farhoudi, krönikör på Nollpunkt, har de lyssnande öronen på jazzfestivalen i Stockholm. Hon skriver om musiken som hon önskar ingen skulle behöva missa under sin livstid.