I varuhuset Bon Marché* som på 1800-talet började sälja billigare kläder och inte Chanel eller Marc Jacobs som idag, hänger utställningen Cinema. Utställningen består av fotografier tagna av den tidigare modellen Ellen von Unwerth från Frankfurt am Main som sedan tidigt nittiotal valt att istället ställa sig bakom kameran. Hennes utställning är plåtad under filminspelningar men också arrangerade. På en bild grinar George Clooney, på en annan sitter Brad Pitt i barberarsalongen. Charlotte Gainsbourg är fångad i den mer autentiska bilden medan Audrey Tautou är klädd i tajt tigermönstrad helkroppsdräkt med djupt dekolletage. Några bilder lyfter fram drömmen medan de flesta är överarrangerade och plastiga, som tagna för modedockhus eller modetidningar (vilket de också är).

På kvällen glider dagen bort och vi till Théâtre de la Madeleine som ligger ett stenkast från både Madeleinekyrkan och Sarkozys palats på Champs-Élysées. Teatern byggdes 1924 med flera våningar och i rött och guld. Teatern fick sin första succé med Marcel Pagnols Les Marchands de gloire men ikväll spelas Henrik Ibsens Et Dukkehjem/La maison des poupées med mademoiselle Tautou i huvudrollen som Nora. Dramat är skrivet i tre akter och hade premiär 1879, nittio år efter medborgarens revolution men inte kvinnans, och skapade enorm polemik. I centrum står Nora som gått från faderns hand till sin nuvarande makes. Hon lever ett borgerligt liv i hemmet utan egen inkomst eller ekonomisk självständighet. Hela tiden är hon beroende av mannen och hans inkomst som också betalar barnpigan. I slutet av sista akten går så småningom sanningen uppför henne, att hon är en docka i ett dockhem och radikalt lämnar hon man och barn för att bli människa. Att hon lämnar barnen var det mest provokativa i pjäsen eftersom det inte ansågs ”stämma överens med den kvinnliga naturen” vilket tyvärr fortfarande är påtagligt om man i Sverige tittar på hur ofta vårdnaden om barnen tillfaller modern och inte fadern efter en skilsmässa (syftande på våra manliga och kvinnliga normer, se även SCB).

I den franska versionen gör sig Audrey Tautou bra som Nora eftersom hon ofta spelar den söta och drömmande dockan. Det har hon gjort som sidekick till Tom Hanks i Da Vinci-koden eller som Amelie Poulain i Amelie från ett Montmartre utan spår av de nordafrikaner och immigranter som bor där idag. När sedan vändningen kommer i en nyckelscen och sanningen går uppför henne, att hon lever i en livslögn, så övertyger hon inte som en kvinna som kommit till insikt utan känns fortfarande upptagen av den förljugna och dockspelande Nora. En tydligare markering av Noras förändrade karaktär hade behövts för att få fransoserna att ställa sig upp på jämställdhetsbarrikaderna. För Frankrike har en usel jämställdhet med en 51:a plats på WEF:s Global Gender Gap Index från 2007 (Sverige ligger på första plats, så du kan klappa dig själv på ryggen). Kanske är 2010 året för den franska kvinnans revolution mot dockstrukturerna?

* Bon Marché är av Émile Zola kallad en handelskatedral för ett folk av kunder/une cathédrale de commerce pour un peuple de clients i romanen Damernas Paradis/Au Bonheur des Dames