För många är han det perfekta lagret mellan yta och djup. För mig är han charmören och ärligheten på samma gång. Charmören brukar sällan beblanda sig för mycket med ärligheten men Wes Anderson gör det på ett så humant och igenkännande sätt att det inte går annat än att älska honom. Det kan låta som en motsägelse, men Wes har faktiskt all that.

Wes Anderson är mannen bakom filmerna Rushmore, The Royal Tenenbaums och Darjeling Limited. På juldagen hade Fantastic Mr Fox premiär i Norden. Andersson är mannen som visar de mest nördiga människorna och det mest älskvärda i dem. Anderson är en ganska sötful nörd också han. Och han har inte gjort en enda film som jag inte blivit stormförälskad i.

Liksom de tidigare filmerna av Anderson är Fantastic mr Fox inte en film man kritiserar. Man myser med den. Filmens huvudperson är denna gång inte en nörd utan en snygg och cool gentleman till räv som byggt sin identitet på sin bakgrund som framgångsrik high school-atlet och naturbegåvad hönstjuv. När Mr och Mrs Fox skulle få sitt första barn lades tjuverierna ned och Fox fick lov att ändra livsstil. Självfallet slutar dock inte tjuverierna där och då. Uppoffringen att avstå från sitt livs starkaste glädjestimuli och utmaning blir förstås snart något Mr Fox anser sig ovärdigt sin person. Tjuverierna går till en början alldeles strålande då Mr Fox är en alldeles strålande tjuv. Men snart har han satt hela djurvärlden under jorden i fara. Bönderna som Mr Fox stjäl ifrån vägrar ge upp kampen om att ta död på deras största fiende (Mr Fox).

Det är en hemskt rolig och toktrevlig liten historia som berättas. Det är emellertid också en historia med viktiga, men också lätt skavande sanningar. Personligen tror jag det är nästintill oundvikligt att inte se den typiske fadern i Mr Fox: snabb, händig, smart, snygg och förstås alldeles, alldeles oförverkligad och förfärligt rastlös. Han vill inte bara förverkliga myten om sig själv utan också ständigt överträffa den genom att vara fantastisk. Mr. Fox är så upptagen med att anta den ena efter den andra utmaningen att han inte märker hur han totalt missar sin bekräftelsestinna sons behov av uppmärksamhet och kärlek. Det mest typiska av allt är att han till och med riskerar sin familjs trygghet för sitt eget behov av självförverkligande, utveckling och äventyr.

Mr Fox gör förstås bara bort sig. Istället gör han bara sin son en stor oförtjänst när sonen ständigt misslyckas att leva upp till sin fars undermedvetna förväntningar. Och han gör sin fru till ett offer för en myriad av vita lögner. Visst skrattar vi gott åt Mr Fox lustiga karikatyr av den ganska typiska och väl igenkänningsbare fadern. Men det lämnar samtidigt en lätt bismak av det allvarliga i faderns omedvetenhet om vilka konsekvenser denna typiske man kan komma att lämna efter sig.