1974 traverserade Philippe Petit luften mellan tvillingtornen på Manhattan i New York. Det hela skedde olagligt, fyrahundra meter upp från asfalten och tidigt en augustimorgon. Förberedelserna tog åtta månader och själva installationen av vajern tog en natt där Robin Hood och en pilbåge spelade roll. Men det var inte första gången linan spändes. Året innan balanserade han över stillat hav och vitt höganäskakel och tjugo år senare gick han på spänd lina från Place Trocadéro till andra våningen på la tour Eiffel.

”Min kriminalitet är rent konstnärlig. Om jag hade frågat om lov och de hade vägrat mig så skulle jag ha gjort det ändå. Men att fråga funderade jag inte ens på att göra. För mig är det en självklarhet, man behöver inte några godkännanden för att göra vackra saker. Man måste bara göra dem, så är det bara.”

”Ma criminalité est purement artistique. Si j’avais demandé l’autorisation et qu’on me l’avait refusée, j’aurais fait cette traversée quand même. Mais je n’y ai même pas songé. Pour moi, c’est une évidence : il n’y a pas besoin de permission quand on a envie de faire des choses belles. Il faut les faire, c’est tout”

Det som kom att kallas ”århundradets konstärliga kupp” blev sedan ”Man on Wire” av James Marsch och belönades med 2009 års Oscar för bästa dokumentär. Om fyrtio år så är det kanske så vi kommer att minnas Anna Odell?

”Petit gjorde något mycket vackert. Om man inte genast förstår varför detta är vackert så borde man inte ställa frågan, säger James Marsch”

Här är trailern till filmen som bland annat visas på Hagabion i Göteborg: