Jag vaknar, alarmet vill inte ge sig. En dag som är lite regnigare och fuktigare än vad jag vant mig vid här i Georgien. Stiger upp ur min sovsäck. Jag har sovit på golvet hos min vän Marija de första dagarna sen jag kom tillbaka från Sverige. Det är ruggigt kallt i det lilla rummet med tapeter som vissnar på väggarna och golvet skriker när man tar de fyra stegen ut i badrummet. Bara kallvatten, tur att vi ska flytta in i den nya lägenheten. Vi har hittat en större lägenhet att dela, min vän och jag. Vi har redan varit där och spanat in tre stora rum, varmvatten och till och med tvättmaskin.

Jag hinner hälla i mig en kopp kokhett kaffe till frukost innan jag pinnar iväg till förlaget där jag jobbar. Jag sorterar mina foton några timmar innan jag packar allt jag äger och har i en taxi. Jag möter upp Marija, vår tolk och vi möts i dörren av vår nya lägenhets ägarinna som är en äldre dam med runda röda kinder och liten svart handväska. Tantens dotter och hennes son är på plats. En liten kille springer runt där också. Tillsammans är de i färd med att packa hop det sista. Vi har lastat in alla våra väskor och påsar när jag upptäcker att de satt ett gigantiskt hänglås på dörren till det större av de två sovrummen.

Jag tittar frågande på sonen som rycker på axlarna till svar. Damen kommer in och jag frågar henne med en pekning. Hon förklarar för vår tolk att hennes dotter har sina saker kvar där och att vi säkert klarar oss med ett av de två rummen. Jag blir stum, jag känner hur blodet rinner till i hjärnan, hur det spottar och fräser till. Lillkillen skjuter som en skottspole mellan de öppna rummen. Kanske känner han av den tryckta stämningen.

De ser oskyldiga ut, som att det är vi som missförstått något. Dottern sätter sig med armarna i kors i soffan. Hon klagar på georgiska, pekar på oss och säger att vi inte skulle vara två utan bara en och då hade det ju inte spelat någon roll. Jag förklarar att hur som helst skulle jag ändå inte vilja bo själv i en lägenhet med ett hänglås på en av dörrarna.

Jag förklarar att det inte är ok, tappar humöret och säger att de får ta bort låset och att jag inte har tid att stå här och argumentera om något så dumt. De drar sig tillbaka till köket och jag hör hur de dividerar. Vår tolk kommer tillbaka och säger att om vi betalar… Jag blir fly förbannad och avbryter henne. Någonstans förstår jag att det är där skon klämmer; de vill ha mer pengar, dottern vill ha mer pengar. Det verkar i huvudsak vara just dottern som driver slaget medan den äldre damen ser olycklig ut och sonen likaså.

Vi står alla i köket när en äldre man kommer in genom dörren, han tittar på mig med pillemariska ögon. Någon verkar ha ringt honom för att han ska komma och lätta upp stämningen och lösa allt. Han vänder sig till mig och säger något lustigt till mig på georgiska. Jag blir fly förbannad och svär långa ramsor åt honom rakt upp i ansiktet. Att jag gjorde så är inget jag är stolt över. Det är en biktande handling att skriva om det. Jag förstår att jag överreagerade. Jag orkade bara inte med det spelet eller att någon ställer sig och okvädar mig rakt upp i ansiktet. Jag tänkte inte vika mig en tum. Till vår stackars tolk, som vid det här laget var rätt bedrövad över hur vi betedde oss, sa jag, ”Fem minuter. Fem minuter väntar vi.”

Efter fem minuter slängde jag upp dörren, hårt och demonstrativt; den slog i väggen. Jag ryckte åt mig tre väskor och bar ut dem i trapphuset. Tolken sprang ut efter mig, tog mig i armen och flämtade, ”De har ändrat sig! De öppnar dörren för de vill att ni ska bo här. De har ändrat sig.”

Ledda av damen masade de sig motvilligt fram till den låsta dörren. Sonen ställde sig på en stol och låste upp. Där inne fanns lite småsaker. Dottern petade håglöst runt bland sakerna medan sonen skruvade ner låsmontaget från dörrkarmen. De ville helt klart bara ha mer pengar: vilket jäkla sätt, tänkte jag.

Vi lämnar en bedrövad dam och en sur dotter att reda upp i rummet och när vi kommer tillbaka några timmar senare är bara damen där som ber om ursäkt för hur dottern betedde sig. Vi skrattar sedan, tillsammans. Det finns ingen el, kanske dottern struntat i elräkningen. Det får bli ett senare problem. Nu har vi tre rum och det är ju rätt mysigt med levande ljus och raggardusch, ett litet tag i alla fall.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.