Björn Ranelid sa, “Bara för att man har tre svårmodiga veckor i Paris så ska man inte tro att man är en författare” Jag räknar dem och undrar om jag snart har tillräckligt.

Jag gillar Björn Ranelid och vi hade med honom i vårt första nummer. Jag gillar honom inte enbart för att han är en duktig skribent och poet utan också för att jag gillar människor som avviker. För många är han jobbigt irritersam (norrländska). Själv har jag lite för mycket Mariakänslor. Jag vill skydda den som samhället har svårt att hantera för att hon sticker ut, tar för mycket plats eller är stolt över den hon är. Jag vill stoppa fariséerna.

Det sägs att profet i sin egen hemstad kan man inte bli. I vårt globaliserade samhälle kanske det har vidgat sig till att man inte längre kan bli profet i sitt egna hemland. Då står jag gärna och tar emot dem som inte får plats, profet som författare. För här i Frankrike finns mycket av det vi saknar hemma i norden som heterogenitet, könsidentiteter och karaktärer till skillnad från den svenska unisexuella jantemassan. Men missuppfatta mig inte, det är inte den franska och strukturella ojämställdheten och ofriheten som behövs i Sverige, bara fler nyanser och att de respekteras. För här i Frankrike kan man säga saker utan att lägga till ”tror jag i alla fall” eller ”kanske” framför en vedertagen och allmänt antagen sanning. Sverige har sina rötter i naturvetenskap och logik, till skillnad från Frankrike som har ett större humanistiskt arv, och därför får man inte säga vad man tycker och tror eller tänker utan att veta. Särskilt inte vad man tror på. För att tro är avvikande och icke-rationellt, och det som är avvikande, ologiskt och emotionellt provocerar och skrämmer människor. Svenskar i synnerhet.

Så kom ner hit Björn, Frankrike är vårt nya hemland!