Happy End,
Les derniers jours du monde,
Jordens sista dagar,
av Arnaud och Jean-Marie Larrieu

Som titeln utlovar handlar filmen om slutet men börjar i en intet ont anande sommar i Biarritz. Där möter vi Robinson, en medelålders fransman som börjar berätta historien bakom sin handprotes, om sitt uppbrott från en lycklig familj och sin besatthet av den långa skönheten i vitt. Samtidigt som Robinson långsamt börjar hämta sig från sitt livs största och mest meningslösa misstag så närmar sig jordens undergång med kaos och död överallt. Men Robinson närmar sig befrielsen från sin historias våndor och välkomnar slutat med en öppen och naken famn.

Till skillnad från de flesta filmer som går under kategorin ”katastroffilm” så är det ovanligt lite spänning, dramatik och sug i magen i den här filmen trots att det regnar aska från himlen och sprängs atombomber. Men att påminnas om att jordens undergång skulle kunna stå och vänta alldeles runt knuten känns nyttigt, särskilt under sådana underhållande och opretentiösa premisser.

När publiken får möta den ena av de båda regissörerna och bröderna berättar han hur vi för två år sedan inte kunnat drömma om en pandemi som skulle väcka ett sådant utbrett kaos i världen liknande det som filmen beskriver. Denna gång är det svininfluensa, nästa gång kanske det är kärnvapen som utlöser panik!? Oförmågan att rädda mänskligheten trots rikedomar, tekniskt utvecklade kunskaper och sjukvård verkar vara stor. Och i kaos gäller inte längre några lagar, inte ens i fästingen Europa.

Happy End orsakar flera skratt över människornas triviala beteende när inga konsekvenser längre följer deras agerande. Det står klart ganska tidigt i filmen att det viktigaste för människan är längtan efter kärlek, närhet, fest och alkohol även under jordens sista dagar.

Regissörerna hoppas att vi förhoppningsvis ska minnas filmen om några år, då vi eventuellt står inför helt nya former av kaos. Men jag kan inte minnas vad filmen skulle ha lärt mig för en sådan dyster framtid. Jag minns knappt vad de lika overbala som burleska kvinnliga karaktärerna, slickade och högljutt kyssta av Robinson, hette och jag minns ännu sämre varför de ville springa runt nakna på Paris gator innan de dör.