Jag antar att jag borde ligga på knä inför Dig. Som det heter. Slås till marken av Din gudomlighet, fullkomligt översköljas av Din storhet som helt enkelt inte går att greppa.

Där andra kan acceptera, ja till och med utvecklas av sin oförmåga att förstå; just där faller hela mitt system och jag med det. Jag vill greppa, hålla fast och krampaktigt krama ur allt som står att finna.

Utan att på något sätt förminska Din kraft, kärlek och gudom undrar jag mer än sällan varför Du inte talar till mig? Eller kanske snarare med mig? Med vanliga ord, ord jag kan förstå, ord som har direkta och raka betydelser. Ord som hjälper, förklarar och visar vägen. Peka med hela handen, ge mig en karta! Om jag är dålig på att lyssna, så varför inte skrika?

Är det tillåtet att vara arg? Kan en bön också vara en utskällning? Den stora frågan är väl i så fall, var, när och hur sker försoningen?