I dagarna har Armadillo gått upp på svenska biografer såsom Hagabion i Göteborg. Filmen vann kritikerpriset, eller som det också heter Le grand prix de la semaine internationale de la critique i Cannes. Det var första gången på tjugo år som priset gick till en dokumentärfilm. En dokumentärfilm som kompletterats med fantastiskt foto, klipp och musik och mer känns som en spelfilm än en dokumentär. Janus Metz är regissören och de som skådespelar är soldater ”fra det danske HOLD 7 i Afghanistan”. Armadillo är namnet på NATO-fortet som ligger i Helmand i de södra delarna av landet.
Jag såg filmen igår. Sedan dess sitter den, som ett pansarskott i hjärtat. Någon skrev på FB, ”Se den så mobiliserar vi icke-våld sedan.” Ungefär så är det. Som publik följer du med, i skyttegravar och på nattspaning. Till sjukhus, sjukstugor och in i tältet där de ser på porrfilm. Det är manlig kamratskap bland tonåringar. Det är osäkra individer på jakt efter social gemenskap som rämnar i och med att de lämnar tjänstgöringen efter ett halvår eller då de reser hem i kista eller utan ben. Under filmen händer sådant som, tack och lov, inte sker för ofta i de norra delarna där den svenska ISAF-basen ligger.
Carl von Clausewitz skrev under tidigt artonhundratal om kriget;
”War is not merely a political act, but also a political instrument, a continuation of political relations, a carrying out of the same by other means.”
Visst. Men det är tufft att inse verkligheten och vad resultatet blir. I filmen heroiseras inte insatsen utan inledningsvis sägs det av befälen att orsaken till Danmarks deltagande i kriget är regeringens valda politiska linje. Men det är de som skickas ut som får betala priset, inget kritikerpris, utan kanske en arm. Jag förespråkar inte icke-våld i alla situationer men Armadillo gör att man inte blint förespråkar en politisk riktning som innebär att man lättvindigt skickar människor i krig. Den här striden syns på duken men känns inuti.
Okej, kvällen slutade inte i kyrkan utan den fortsatte i en liten stad av tegel tills det att gryningsljuset åter spreds över Majorna och 11:an började rulla ut från vagnhallen igen. Fibes Oh Fibes perspirerade (Axwell deodorants spelade för stockholmspublik lite längre bort längs älven) tillsammans med publiken och rev av sina hits.
Och idag är allt som vanligt igen i Göteborg. Kändisarna har åkt hem. IFK spelar på Ullevi. Flora och fauna i Slottsskogen kan börja återhämta sig. Telias plastflamingos kan ge plats åt flamingokvintetten som vanligtvis bor där.
Kemi har aldrig varit mitt starka ämne. Jag lämnar därför bröderna bakom mig i skogen och vandrar upp mot kyrkan på berget utan att vända mig om. Där på berget väntar Laura Marling.
I kön till toaletten i Annedalskyrkan är det Kafkastämning. Nationalsorg har sett muntrare ut. Jag vet inte varför, men jag tror folk är trötta. Själv är jag fortfarande uppfylld av ruset från Håkans nutidsnostalgi några timmar tidigare så jag låter mig inte bekommas.
Tydligen är det Axwell (säljer han schampo? deodorant?) man ska gå och lyssna på nu. Det är där Stockholmsveckan fortsätter och det ska tydligen va ”gaaalet bra”. Men i kyrkan avslutas kvällen. Jag lär återkomma till ämnet vid ett senare tillfälle.
När alla flickor går och kollar på Mumford and Sons går jag och kollar på flickor; girls spelar samtidigt på Linnéscenen. Det går trögt för dom men lagom till att jag ger upp spelar dom morning light och tänder till.
Efter det slår Radio Dept på den stora trummaskinen men skalar bort allt förutom musiken; ett skönt avbrott från alla tuffa posörer. Skön är också Anna Von Hausswolfs sprudlande glädje på scen. Musiken sprider bra vibrationer den också.
För övrigt är det Stockholmsvecka på Villa Belparc. Ankdammen i Slottsskogen är en ankdamm för bloggerskorna, skådisarna och artisterna som inte fick spela i år men som inte vill missa firmafesten och tycker det såå skönt att komma ut på landet ett tag. Inget ont med det. Det är trots allt en skön oas, ett eget litet Blue Hawaii när man inte orkar lyssna på mer musik.
Beach House, LCD Soundsystem och Local Natives var makalöst bra. The National gjorde jobbet dom också. En söt rök spred sig över området när M.I.A. intog scenen med våld och dansmusik. Hon bjöd på en färgglad show (epileptiker gör bäst i att stanna hemma). Men snacket på området handlade mest om Hollywoodskådisar på besök på landet. ”Såg du dom? Fick du dom på bild eller? Jag ska sälja mina bilder till Metrokillen vid Villa Belparc. Man ser att han tar henne på baken, fast man ser inte riktigt ansiktena på dom, hur mycket tror du man kan få för det?”
Just nu spelar The Drums; gulliga pojkar som spelar pop och som snart kommer att få sina första rakhyvlar och ett snack med sina farsor om tjejer och könssjukdomar.
Okej, man måste vara stor nog att erkänna sina misstag. Och igår gjorde jag en total missbedömning av klubbprogrammet, och drog dessutom med mig några vänner ner i skiten. Ras G blev av någon anledning flyttad till Röda Sten och istället bjöds det på en olyssningsbar sörja till konstmusik med stråkar och macbook; typisk kulturbidragsmusik. Jag vet inte vad bandet hette och jag vill inte veta. JJ, som avslutade kvällen, vill jag helst av allt bara glömma bort; de misslyckades på alla sätt man kan misslyckas med att överföra det som är bra med en skivinspelning till ett livesammanhang. Men… det fanns ljusglimtar. Världskulturmuseet är till exempel en fantastisk plats för konserter; den bästa scenen på festivalen. Och Tinie Tempah var riktigt bra. För en liten stund (han spelade inte så länge) kändes Lilla London som Lönndööön på riktigt. Mycket på grund av att man inte förstod ett ord av vad Mister Tempah sa. Men bra var det.
Idag börjar Way Out West på riktigt och mycket fint står på schemat. The National, Iggy and the Stooges, M.I.A., Local Natives, Beach House, Paul ”The Modfather” Weller, LCD Soundsystem. Today is gonna be a good day.
På återhörande.
Tinie Tempah på Världskulturmuseet. Foto: Fredrik Wilhelmsson
På Akvarellmuséet i Skärhamn (sk ska uttalas på samma sätt som i danskans skönt och i svenskans skapa) visas just nu akvareller av Andrew Wyeth. Med sin målning Christina’s World från 1948 slog han igenom och verket betraktas idag som ett utav de främsta från depressionstiden. Även om just den målningen saknas så är det Olsons hus och svenskättlingarna i Cushing, Maine, som utställningen handlar om. Det som förvånar mest är detaljrikedomen i tavlorna, svårfunnen inom akvarellmålning.
Jag tog bilen och familjen till kuperade landskap på Tjörn, rättare sagt till fornlämnade och moderna skulpturer i Pilane. Vi såg gråtande flickor, retoriska frågor i form av forntida ben, en hel del gråsten och rösen samt en plastgrotta som blev så populär när den stod i Madison Square Park att brudparen radade upp sig för att få chans på prästen. Nu var det mest svart-grå gutefår, väl inpassade i landskapet bland konstverken, som vilade sig och siestade i isplastgrottans skugga. Bland de mer intressanta verken fanns islänningen Steinunn Thorarinsdottirs Borders i aluminium och gjutjärn och Laura Fords Lion i brons. Det kungliga lejonet som har en bandagerad vänstertass tittar vädjande upp på åskådaren och har demaskuliniserats. Kanske ett feministiskt verk, republikanskt eller visar det på vi kanske inte är så starka som vi tror?
La SAPE kommer från ordet ”se saper” som betyder ”att svida sig” men har också en annan innebörd, som förkortning för La Société des Ambianceurs et des Personnes Élégantes eller Sällskapet för stämningsskapare och eleganta personer. La SAPE föddes strax efter de kongolesiska staternas självständighet i huvudstäderna Kinshasa och Brazzaville och är nära besläktat med andra rörelser såsom Boucantier och Farot från Elfenbenskusten. Stilen är dotter till dandyismen som kom till i slutet av 1700-talets Paris och London (Oscar Wilde var en av anhängarna) och en sapeur klär sig gärna i Cerruti, Enrico Coveri, Marithé och François Girbaud och skor från Weston.
Men la SAPE återfinns inte bara på den afrikanska kontinenten. Från arrondissemanget Bacongo som är bland de äldsta i Kinshasa har les sapeurs rört sig mot arrondissemangen i Paris där elektriker, hantverkare och arbetare om helgerna visar sina färger. Då är det på barerna och på gatorna som teatern utspelar sig. Idag finns det dessutom särskilda butiker där hängivna sapeurs ger ut sina egna kläder såsom J. Armel, eller Le Bachelor som han också kallas, mannen bakom märket och butiken Connivences på 12 Rue Panama i Paris 18:e arrondissemang.
Musiken de lyssnar på är Papa Wemba eller Koffi Olomidé som du finner här:
Fotografierna är tagna av Héctor Mediavilla och Baudouin Mouanda och är hämtade från utställningen L’Univers de la SAPE som just nu pågår på Musée Dapper i Paris.
2004 startades T-post och 53 t-shirtar senare distribuerar företaget till femtio länder. Inför varje ny upplaga samarbetas det med en ny designer och i mars 2010 hette han Paul Davis. Redesign or die är namnet på t-shirten och är en ironisk kommentar till The American Academy of Pediatrics uttalande om att de vill se någon designa om korven. För korven dödar mer barn än någon annan mat. Genom kvävning.
”There are t-shirts that can inspire a conversation. And there are t-shirts that can inspire a movement. T-post was created to do both.”
Jag stod i kylan utanför ÖG:s nation i Uppsala en novemberkväll. Killen som rökte hade en t-shirt med ett särskilt tryck och jag frågade var han hade köpt den. Det var t-post-t-shirten som blev en konversation. Det var t-shirt nummer 39 om super droger ritad av Ragnar Persson:
