I varuhuset Bon Marché* som på 1800-talet började sälja billigare kläder och inte Chanel eller Marc Jacobs som idag, hänger utställningen Cinema. Utställningen består av fotografier tagna av den tidigare modellen Ellen von Unwerth från Frankfurt am Main som sedan tidigt nittiotal valt att istället ställa sig bakom kameran. Hennes utställning är plåtad under filminspelningar men också arrangerade. På en bild grinar George Clooney, på en annan sitter Brad Pitt i barberarsalongen. Charlotte Gainsbourg är fångad i den mer autentiska bilden medan Audrey Tautou är klädd i tajt tigermönstrad helkroppsdräkt med djupt dekolletage. Några bilder lyfter fram drömmen medan de flesta är överarrangerade och plastiga, som tagna för modedockhus eller modetidningar (vilket de också är).
På kvällen glider dagen bort och vi till Théâtre de la Madeleine som ligger ett stenkast från både Madeleinekyrkan och Sarkozys palats på Champs-Élysées. Teatern byggdes 1924 med flera våningar och i rött och guld. Teatern fick sin första succé med Marcel Pagnols Les Marchands de gloire men ikväll spelas Henrik Ibsens Et Dukkehjem/La maison des poupées med mademoiselle Tautou i huvudrollen som Nora. Dramat är skrivet i tre akter och hade premiär 1879, nittio år efter medborgarens revolution men inte kvinnans, och skapade enorm polemik. I centrum står Nora som gått från faderns hand till sin nuvarande makes. Hon lever ett borgerligt liv i hemmet utan egen inkomst eller ekonomisk självständighet. Hela tiden är hon beroende av mannen och hans inkomst som också betalar barnpigan. I slutet av sista akten går så småningom sanningen uppför henne, att hon är en docka i ett dockhem och radikalt lämnar hon man och barn för att bli människa. Att hon lämnar barnen var det mest provokativa i pjäsen eftersom det inte ansågs ”stämma överens med den kvinnliga naturen” vilket tyvärr fortfarande är påtagligt om man i Sverige tittar på hur ofta vårdnaden om barnen tillfaller modern och inte fadern efter en skilsmässa (syftande på våra manliga och kvinnliga normer, se även SCB).
I den franska versionen gör sig Audrey Tautou bra som Nora eftersom hon ofta spelar den söta och drömmande dockan. Det har hon gjort som sidekick till Tom Hanks i Da Vinci-koden eller som Amelie Poulain i Amelie från ett Montmartre utan spår av de nordafrikaner och immigranter som bor där idag. När sedan vändningen kommer i en nyckelscen och sanningen går uppför henne, att hon lever i en livslögn, så övertyger hon inte som en kvinna som kommit till insikt utan känns fortfarande upptagen av den förljugna och dockspelande Nora. En tydligare markering av Noras förändrade karaktär hade behövts för att få fransoserna att ställa sig upp på jämställdhetsbarrikaderna. För Frankrike har en usel jämställdhet med en 51:a plats på WEF:s Global Gender Gap Index från 2007 (Sverige ligger på första plats, så du kan klappa dig själv på ryggen). Kanske är 2010 året för den franska kvinnans revolution mot dockstrukturerna?
* Bon Marché är av Émile Zola kallad en handelskatedral för ett folk av kunder/une cathédrale de commerce pour un peuple de clients i romanen Damernas Paradis/Au Bonheur des Dames
Inför nollpunkt nummer fyra eller fem diskuterade vi temat Förlåt och förlåtelse. I vårt samhälle är inte förlåtelsen av särskilt stor dignitet. Istället handlar det om att ta största kakan, inte blinka sig ur rondellen och uppmanas till att ha sex på alla möjliga och konstiga sätt samtidigt som man ignorerar faktumet att man behöver vara en till.. Det är som när man var liten och blundade och alla andra slutade finnas, desto mer man blundar desto mindre finns de andra, desto mer jag desto mindre du desto mer rätt. Annat var det som barn då man tvingades eller tvingade sig att i den chimära förödmjukelsen forma ordet ”Förlåt”, och Gud vad skönt det var efteråt..
Temat blev aldrig verklighet i tidningen, även om tanken var god. Men jag hann ta några bilder.
Jag tror syftet med bloggen är att den ska vara underhållande. Den där lite elaka underhållningen som gör att man känner sig lite bättre än andra för en stund, men efter ett tag står det von oben upp i halsen så man vill spy. Mest av allt är det bara sorgligt. Alla barn får verkligen inte förutsättningarna till ett ”normalt” liv. Dags att införa skaffa-barn-licens? Eller bara börja ta lite bättre hand om dom där som ska ärva vår planet och sköta om oss när vi blir gamla. Eller har vi kanske blivit så deprimerade av alla rop om jordens förgänglighet och snara upphörande att vi redan gett upp?
Björn Ranelid sa, “Bara för att man har tre svårmodiga veckor i Paris så ska man inte tro att man är en författare” Jag räknar dem och undrar om jag snart har tillräckligt.
Jag gillar Björn Ranelid och vi hade med honom i vårt första nummer. Jag gillar honom inte enbart för att han är en duktig skribent och poet utan också för att jag gillar människor som avviker. För många är han jobbigt irritersam (norrländska). Själv har jag lite för mycket Mariakänslor. Jag vill skydda den som samhället har svårt att hantera för att hon sticker ut, tar för mycket plats eller är stolt över den hon är. Jag vill stoppa fariséerna.
Det sägs att profet i sin egen hemstad kan man inte bli. I vårt globaliserade samhälle kanske det har vidgat sig till att man inte längre kan bli profet i sitt egna hemland. Då står jag gärna och tar emot dem som inte får plats, profet som författare. För här i Frankrike finns mycket av det vi saknar hemma i norden som heterogenitet, könsidentiteter och karaktärer till skillnad från den svenska unisexuella jantemassan. Men missuppfatta mig inte, det är inte den franska och strukturella ojämställdheten och ofriheten som behövs i Sverige, bara fler nyanser och att de respekteras. För här i Frankrike kan man säga saker utan att lägga till ”tror jag i alla fall” eller ”kanske” framför en vedertagen och allmänt antagen sanning. Sverige har sina rötter i naturvetenskap och logik, till skillnad från Frankrike som har ett större humanistiskt arv, och därför får man inte säga vad man tycker och tror eller tänker utan att veta. Särskilt inte vad man tror på. För att tro är avvikande och icke-rationellt, och det som är avvikande, ologiskt och emotionellt provocerar och skrämmer människor. Svenskar i synnerhet.
Så kom ner hit Björn, Frankrike är vårt nya hemland!
Det sägs att de högklackade skorna kommer från sjuttonhundratalets Paris liksom Le parfum. Höga klackar gjorde att man inte sjönk ner i skit och avträden på gatan. För att sedan slippa egna och andras odörer smetade man in sig med parfym.
Idag gasar trafiken fram och ihjäl. Dunsterna från människor och hundar kittlar näsborrarna så fort temperaturen stiger under dagen. I varje hörn bor ett tiggarorginal som passeras av män i rosa slipsar till kvalitetskostymer och kvinnor som går för modehusen.
Alla föreställningar om Paris är 1800-talsillusioner sedan Haussmann demolerade byggnader och skapade kulisserna för romantiken. Inget har hänt sedan dess. Istället klär man henne i guld och romantik både här i Frankrike liksom internationellt och romantiseringen av Paris, för att det är en storstad/huvudstad/kulturstad, är en skev förvanskning producerad av drömmarna. Drömmarna som skulle vilja vara del av den onåbara eliten och adelsaktiga bourgeoisien som aldrig störtades under revolutionen 1789 eller som uppkom strax därefter. Drömmarna som tror att den inre konstnärskretsen eller de promiskuösa lever här och som missat Berlin, impotenta fransmän och de fattiga som sitter på knä vid på betongen och som samhället glömt. Drömmarna som är negligerande mytomaner.
Paris är en daterad myt där hundskit och socioekonomiska klyftor ligger kvar och ruttnar. Det är mycket som luktar illa här.
Angående den Store konstnärens biografi (se inlägget Bakom ljuset finns mörkret) erhålls en definition. Hans far var präst och därtill tjänstgjorde han en tid som sjukhuspräst. Ingemars barndom kom att präglas av uppväxten i de sjukas, dödas och de uppväcktas närvaro. Han själv opererades en gång men blev sjuk med dubbelsidig lunginflammation.
”Då jag kom hem från Örebro hade jag fyrtioen graders feber och var närmast medvetslös. Tillkallad läkare konstaterade dubbelsidig lunginflammation. Jag proppades med antibiotika, låg till sängs och läste pjäser.
Så småningom kom jag på benen men var inte återställd utan drabbades ideligen av feber som varade några dagar. Till slut placerades jag på Sophiahemmet för utredning. Mitt rum vette mot parken, den gula prästgården på kullen och gravkapellet, där svartklädda personer tågade ut och in, med eller utan kistor. Jag var tillbaka vid nollpunkten.”
