Nu minns jag knappt att jag faktiskt gått genom spärrar och åkt den långa rulltrappan ner till spåren, väntat in tåget och stigit på. Tunnelbanetåget skramlar och skakar. En ung kille i stentvättade jeans och mörk huvtröja mittemot sneglar på kameran som dinglar runt min hals; jag sitter framåtlutad och trött.

Tåget lämnar en tunnel och far plötsligt ut i dagen, vi passerar fabriksområden som till viss del ser ut att fortfarande vara i bruk, samtidigt sakta förfalla. Någon sopar lite håglöst, någon annan reparerar en lastbil. Taniga träd växer nära spåret, lite vårgröna, lite smutsiga.

Det regnar när jag följer strömmen av människor ut på en liten trång plats utanför stationen. Klockan är ungefär nio. En man tänder en cigarett och plockar fram lite böcker med ryska och georgiska titlar. Jag ser en om sex och orgasmer på engelska, ler för mig själv och tänker att han förmodligen inte vet vad han säljer, eller så är det bara mina fördomar. Jag har ju sett att folk säljer porr. Det är svårt att greppa riktigt hur mycket makt den ortodoxa kyrkan har här och över vad…

Jag gav mig av ut till förorten och till sista hållplatsen på den ena metrolinjen, Teatr Akhameteli i Gldani för att möta flyktingar från Abchazien. Jag jobbar med ett fotoprojekt i Kutaisi och Tskaltubo, västra Georgien, där jag dokumenterar kvinnor som tar initiativ och startar små projekt eller skolor. Jag har haft turen att få följa med insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna i en del av deras arbete i regionen och dessutom lärt känna den före detta hälsoministern i Abchaziens exilregering.

Jag promenerar bort från kasinon och marknadsstånden med frukt som ligger vid tunnelbanan, bort till husen i grått med 16 våningar och färgglad tvätt utanför fönstren. Jag blir nedstänkt av en bil, halkar i leran i en slänt, tröttnar på äventyr och tar en kopp kaffe och säger de få ryska ord jag kan för att motionera munnen lite.

Strax är jag ute, sockerstinn och halvgalen från koffein. Jag söker mig till utkanten av bostadsområdet, blickar ut över ängar och leriga vägar som tillsammans med färggranna gasledningar i rött och gult siktar mot husen i en slänt i fjärran. Närmare, kanske 300 meter bort ligger en märklig rund byggnad i tre våningar, en gammal skola tänker jag. Det ser ut som folk bor där och jag genar ned för en slänt, plöjer leran upp på skorna och svär och skrattar för mig själv.

En gammal kvinna på väg till jobbet stannar och samtalar, vänder om, bjuder med mig in en lägenhet i det runda huset – tidigare en typ av folkhögskola tydligen. Vi dricker kaffe, äter kaka och tittar på videoklipp på en liten flicka som sjunger medan vi väntar på att en granne som talar engelska ska vakna. Klockan är elva.

Grannen Tea snubblar in och jag ursäktar mig igen för att jag sitter med leriga skor. Vardagsrumsmattan gråter. Ingen fara säger hon. Hon vill ge sig av, det blir ett kort besök men hon föreslår att jag kommer tillbaka till helgen när folk är lediga. Vi slår följe till tunnelbanan, men jag tappar bort henne på vägen när hon vill göra ett bankärende och jag köpa ost. Snopet. Jag överväger att köpa ett kilo valnötter för att kompensera min förlust eller kanske bara för att jag är sugen, avstår och tar tåget tillbaka istället.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Just nu befinner han sig i Georgiens huvudstad Tbilisi. Då och då kommer han fota och skriva i nollpunktbloggen om det intellektuella äventyret och ensamheten. Se mer här.

Jag vaknar, alarmet vill inte ge sig. En dag som är lite regnigare och fuktigare än vad jag vant mig vid här i Georgien. Stiger upp ur min sovsäck. Jag har sovit på golvet hos min vän Marija de första dagarna sen jag kom tillbaka från Sverige. Det är ruggigt kallt i det lilla rummet med tapeter som vissnar på väggarna och golvet skriker när man tar de fyra stegen ut i badrummet. Bara kallvatten, tur att vi ska flytta in i den nya lägenheten. Vi har hittat en större lägenhet att dela, min vän och jag. Vi har redan varit där och spanat in tre stora rum, varmvatten och till och med tvättmaskin.

Jag hinner hälla i mig en kopp kokhett kaffe till frukost innan jag pinnar iväg till förlaget där jag jobbar. Jag sorterar mina foton några timmar innan jag packar allt jag äger och har i en taxi. Jag möter upp Marija, vår tolk och vi möts i dörren av vår nya lägenhets ägarinna som är en äldre dam med runda röda kinder och liten svart handväska. Tantens dotter och hennes son är på plats. En liten kille springer runt där också. Tillsammans är de i färd med att packa hop det sista. Vi har lastat in alla våra väskor och påsar när jag upptäcker att de satt ett gigantiskt hänglås på dörren till det större av de två sovrummen.

Jag tittar frågande på sonen som rycker på axlarna till svar. Damen kommer in och jag frågar henne med en pekning. Hon förklarar för vår tolk att hennes dotter har sina saker kvar där och att vi säkert klarar oss med ett av de två rummen. Jag blir stum, jag känner hur blodet rinner till i hjärnan, hur det spottar och fräser till. Lillkillen skjuter som en skottspole mellan de öppna rummen. Kanske känner han av den tryckta stämningen.

De ser oskyldiga ut, som att det är vi som missförstått något. Dottern sätter sig med armarna i kors i soffan. Hon klagar på georgiska, pekar på oss och säger att vi inte skulle vara två utan bara en och då hade det ju inte spelat någon roll. Jag förklarar att hur som helst skulle jag ändå inte vilja bo själv i en lägenhet med ett hänglås på en av dörrarna.

Jag förklarar att det inte är ok, tappar humöret och säger att de får ta bort låset och att jag inte har tid att stå här och argumentera om något så dumt. De drar sig tillbaka till köket och jag hör hur de dividerar. Vår tolk kommer tillbaka och säger att om vi betalar… Jag blir fly förbannad och avbryter henne. Någonstans förstår jag att det är där skon klämmer; de vill ha mer pengar, dottern vill ha mer pengar. Det verkar i huvudsak vara just dottern som driver slaget medan den äldre damen ser olycklig ut och sonen likaså.

Vi står alla i köket när en äldre man kommer in genom dörren, han tittar på mig med pillemariska ögon. Någon verkar ha ringt honom för att han ska komma och lätta upp stämningen och lösa allt. Han vänder sig till mig och säger något lustigt till mig på georgiska. Jag blir fly förbannad och svär långa ramsor åt honom rakt upp i ansiktet. Att jag gjorde så är inget jag är stolt över. Det är en biktande handling att skriva om det. Jag förstår att jag överreagerade. Jag orkade bara inte med det spelet eller att någon ställer sig och okvädar mig rakt upp i ansiktet. Jag tänkte inte vika mig en tum. Till vår stackars tolk, som vid det här laget var rätt bedrövad över hur vi betedde oss, sa jag, ”Fem minuter. Fem minuter väntar vi.”

Efter fem minuter slängde jag upp dörren, hårt och demonstrativt; den slog i väggen. Jag ryckte åt mig tre väskor och bar ut dem i trapphuset. Tolken sprang ut efter mig, tog mig i armen och flämtade, ”De har ändrat sig! De öppnar dörren för de vill att ni ska bo här. De har ändrat sig.”

Ledda av damen masade de sig motvilligt fram till den låsta dörren. Sonen ställde sig på en stol och låste upp. Där inne fanns lite småsaker. Dottern petade håglöst runt bland sakerna medan sonen skruvade ner låsmontaget från dörrkarmen. De ville helt klart bara ha mer pengar: vilket jäkla sätt, tänkte jag.

Vi lämnar en bedrövad dam och en sur dotter att reda upp i rummet och när vi kommer tillbaka några timmar senare är bara damen där som ber om ursäkt för hur dottern betedde sig. Vi skrattar sedan, tillsammans. Det finns ingen el, kanske dottern struntat i elräkningen. Det får bli ett senare problem. Nu har vi tre rum och det är ju rätt mysigt med levande ljus och raggardusch, ett litet tag i alla fall.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.

Jag blev inbjuden till universitetet i Sivas i östra Turkiet för att prata med studenterna. En tjugotal unga själar som undrande titta på mig när jag gjorde entré i ulltröja och flipp-flopps; kylan hade just slagit till och tog mig bar så jag hann aldrig leta efter säsongsriktiga skodon.

Professorn gjorde klart att hon skulle lägga på minnet vilka som frågade frågor. De, som i männen, ställde frågor om min resa, om länderna jag besökt och de insisterade på att jag skulle fråga dem saker vilket jag gjorde. Slutligen kom frågan som jag väntat på, frågan om varför jag med en ingenjörsexamen inte jobbade utan reste. I mina ögon en känslig fråga och framför mig sitter en klass studenter som när de studerat klart, med tur kommer bli placerade någonstans i landet för att undervisa.

Jag började en smärtsam förklaring om hur grillade sparvar serverats med silversked till oss svenska ungdomar och att detta var möjligt eftersom vi suger ut fattigare nationer. De tittade undrande på mig. Jag vet inte om det var för att de förstod, för att de höll med eller för att de inte tyckte det var en förklaring god nog för att lämna en möjlig karriär. En karriär jag själv har haft möjlighet att välja framför att kuska runt på den turkiska landsbygden.

Sanning är att jag känner mig kluven. Jag kan inte säga att det är intressant med politik i Turkiet, folk lider av korruptionen och laglösheten. Att välja bort något som gratis utbildning, valfrihet och jämlikhet, som de nog gärna skulle vilja ha, blir ett förakt för deras drömmar.

Som tur var avbröt en av männen med att fråga om huruvida mitt blonda lockiga hår var på riktigt. Jag nickade med en lättnad till frågan men återigen satte samtalet igång en tankeprocess som jag kommer att gräva ner mig i framöver. Frågan är om det finns ett bättre svar än att jag försöker se något romantiskt i det som andra upplever som en strävsam vardag.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.