Nu minns jag knappt att jag faktiskt gått genom spärrar och åkt den långa rulltrappan ner till spåren, väntat in tåget och stigit på. Tunnelbanetåget skramlar och skakar. En ung kille i stentvättade jeans och mörk huvtröja mittemot sneglar på kameran som dinglar runt min hals; jag sitter framåtlutad och trött.

Tåget lämnar en tunnel och far plötsligt ut i dagen, vi passerar fabriksområden som till viss del ser ut att fortfarande vara i bruk, samtidigt sakta förfalla. Någon sopar lite håglöst, någon annan reparerar en lastbil. Taniga träd växer nära spåret, lite vårgröna, lite smutsiga.

Det regnar när jag följer strömmen av människor ut på en liten trång plats utanför stationen. Klockan är ungefär nio. En man tänder en cigarett och plockar fram lite böcker med ryska och georgiska titlar. Jag ser en om sex och orgasmer på engelska, ler för mig själv och tänker att han förmodligen inte vet vad han säljer, eller så är det bara mina fördomar. Jag har ju sett att folk säljer porr. Det är svårt att greppa riktigt hur mycket makt den ortodoxa kyrkan har här och över vad…

Jag gav mig av ut till förorten och till sista hållplatsen på den ena metrolinjen, Teatr Akhameteli i Gldani för att möta flyktingar från Abchazien. Jag jobbar med ett fotoprojekt i Kutaisi och Tskaltubo, västra Georgien, där jag dokumenterar kvinnor som tar initiativ och startar små projekt eller skolor. Jag har haft turen att få följa med insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna i en del av deras arbete i regionen och dessutom lärt känna den före detta hälsoministern i Abchaziens exilregering.

Jag promenerar bort från kasinon och marknadsstånden med frukt som ligger vid tunnelbanan, bort till husen i grått med 16 våningar och färgglad tvätt utanför fönstren. Jag blir nedstänkt av en bil, halkar i leran i en slänt, tröttnar på äventyr och tar en kopp kaffe och säger de få ryska ord jag kan för att motionera munnen lite.

Strax är jag ute, sockerstinn och halvgalen från koffein. Jag söker mig till utkanten av bostadsområdet, blickar ut över ängar och leriga vägar som tillsammans med färggranna gasledningar i rött och gult siktar mot husen i en slänt i fjärran. Närmare, kanske 300 meter bort ligger en märklig rund byggnad i tre våningar, en gammal skola tänker jag. Det ser ut som folk bor där och jag genar ned för en slänt, plöjer leran upp på skorna och svär och skrattar för mig själv.

En gammal kvinna på väg till jobbet stannar och samtalar, vänder om, bjuder med mig in en lägenhet i det runda huset – tidigare en typ av folkhögskola tydligen. Vi dricker kaffe, äter kaka och tittar på videoklipp på en liten flicka som sjunger medan vi väntar på att en granne som talar engelska ska vakna. Klockan är elva.

Grannen Tea snubblar in och jag ursäktar mig igen för att jag sitter med leriga skor. Vardagsrumsmattan gråter. Ingen fara säger hon. Hon vill ge sig av, det blir ett kort besök men hon föreslår att jag kommer tillbaka till helgen när folk är lediga. Vi slår följe till tunnelbanan, men jag tappar bort henne på vägen när hon vill göra ett bankärende och jag köpa ost. Snopet. Jag överväger att köpa ett kilo valnötter för att kompensera min förlust eller kanske bara för att jag är sugen, avstår och tar tåget tillbaka istället.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Just nu befinner han sig i Georgiens huvudstad Tbilisi. Då och då kommer han fota och skriva i nollpunktbloggen om det intellektuella äventyret och ensamheten. Se mer här.

För ett par dagar sedan sneddade jag in på en liten handelsbod efter en löptur. Den gamla skolans handelsbod där man ber expediten bakom disken hämta varorna åt en. Tyvärr fanns inget bröstsocker i syne. Men jag hade knappt stigit innanför dörren förrän en av expediterna stod dubbelvikt av skratt och de andra fyra stämde snart in. Efter en stund, när jag stått vid disken en stund och stirrat mig omkring, delvis förvånad och delvis irriterad, och hunnit reflektera över om det faktiskt var mina shorts/ben de skrattade åt, så skärpte en av dem till sig en smula och lät mig beställa under det att hon hickade av skratt.

Jag gick ut och skrattsalvorna trängde genom skyltfönstrena medan jag skyndade över gatan och svor att aldrig sätta min for där igen om det inte var med en påse skit i handen som jag kunde kasta på dem. Jag blev nog rätt irriterad, tänker jag i efterhand. Det måste jag medge trots att jag inte vill ta mig själv på så stort allvar.

När jag lugnat mig lite bestämde jag mig för att ta fajten. Idag var jag ute igen med mina små shorts, ni vet, marathon-korta new line shorts, verkligt fina, härligt patinerade efter års användning. Jag var på väg hem efter en löptur och en tjej fick syn på mina bara ben. Hon vek sig dubbel och skrek och hennes tre vänner stämde in och snart även andra som stod i närheten. Det spred sig som en löpeld. Snart stod 20 personer och stirrade, skrattade och pekade. Jag var förvånad, överraskad och förlöjligad.

Stämningen i mig fick freudianska proportioner. Drömmen som säkert fler hade som liten där man kommer till skolan och där upptäckter, till sin bleka fasa, att man glömt ta på sig byxor. Då skrattade folk på det här viset. Det är en ganska spännande lektion i självdistans och självsäkerhet. Jag har nog en del kvar att lära för fortfarande stör det mig mycket att man ska mötas av så mycket uppmärksamhet bara för att man tycker om att vara snabb.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.

Om oljebrottning anses vara homoerotiskt så platsar hamam långt längre ut på den skalan. För mig var det en mycket oväntat öppen upplevelse. Jag trodde mig vara tillbaka i min barndoms trygga bad när föräldrar badar med en och tvättar en med ömsint varsamhet.

Jag och Filip, min tillfälliga reskamrat, betalade 10 lira var för massage och bad i en liten by 25 mil från Ankara. Efter att ha hittat fram i de små höga marmorrummen, tvättat av oss vid några låga diskhoar och besökt den finska bastun frågade man om vill ville ha massage. Jag tackade ja men Filip stannade i bastun.

Jag följde den korta kraftiga mannens svängande axlar tillbaka till tvättrummet men de låga handfaten. Mannen pekade på golvet och jag la mig. Sedan lirkade han av mig mina tofflor och mitt skotskrutiga höftskynke. Jag log lite generat. Han hällde varmt vatten över mig, från mina fötter och upp med en fotbadsbalja, en hisnande känsla. Han började bestämt massera och knåda ryggen, han nöp ordentligt. Han övergick till att skrubba min kropp. Avslutade med att hälla vatten över mig igen. Jag fick vända mig och låg på rygg medan han gränslade över mig och masserade och skrubbade min framsida, jag kunde inte låta bli att le.

Han satte mig upp, tog av sina shorts till naket och hans rakade kön blev hängande avslappnat framför mitt ansikte. Han stoppade en tvål i ett slags blött örngott och blåste upp det med luft och pressade sedan genom luften neråt så att skum trängde ut genom väven. Han lät skummet falla över mig och upprepade ett par gånger innan han tvålade in mig och slutligen sköljde av allt. Två nakna män där den ena tvålar in den andra var för mig en rätt ny upplevelse. Jag var i något slags lugn, nära en strid ström av barndomsminnen.

Nu efter ligger jag på madrassen i mitt lilla omklädningsbås. Ramadan har avslutats för dagen, jag har inte ätit, vet inte var jag ska sova men jag har återfått ett hopp. Jag känner mig lugn och jag har återkopplat med min barndom.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.

Jag trivs i Bosnien. Jag känner starkt för landet med dess gröna kullar och djupa dalar och jag värmer mig i skenet från bosniernas leenden. Det är en kulturchock att komma hit. Många av husen längs vägen är demolerade sedan krigets granater och i de hus som fortfarande står ser man spår av kulor.

Det är maten i Bosnien som öppnar mina sinnens alla väderstreck. Jag känner lukten av honung, grillat och nybakt bröd. Om jag slår mig ner vid en rutig duk beställer jag gärna cevapi, ett slags grillat kött med bröd och lök. Det är alltid stora portioner, tacksamt för en hungrig cyklist och priserna är verkligen anständiga.

Jag är på sätt och vis förvånad över hur öppna och glada de jag träffar är med tanke på vad många gått igenom. Visst, det var länge sedan nu men krisen ligger kvar; Bosnien är inte samma plats som innan. Sarajevo brukade vara en kulturell högborg, nu ett mish-mash av nytt och gammalt och arbetslösheten ger inte utrymme för samma kulturella intresse. De människor jag möter, som jag frågar om hjälp eller råd är alla vänligt leende redo att visa vägen eller förklara, på engelska eller med händerna.

Vägen mellan Bihac i västra Bosnien till Sarajevo går genom ett bergigt landskap. Precis när jag lämnat Bihac stoppar polisen mig enbart för att fråga om min resa och bjuda mig en sovplats. Jag blir bjuden på kaffe och folk står och sitter utanför sina hus och vinkar med hatten i hand när jag passerar. Jag klättrar upp i bergen till en känd skidort för att träffa en man som i Zagreb bjöd mig att besöka honom. Det är stunder då hemlängtan känns betungande men ofta bara kort. Förtrollningen släpper när någon ler ett tandlöst leende eller bjuder mig på kaffe. Om det inte vore för alla minor som fortfarande ligger och dräller i skogspartierna och varje år invalidiserar flertalet människor skulle detta var en mycket fin plats att bo på.

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. Det är också han som fotograferar. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.

Foto: Erik Ekedahl

Jag trodde knappt mina öron. Det var alltför bra för att vara sant. Genom det livliga samtalet i köket hörde jag den äldre damen fråga om jag ville stanna på middag. I samma stund jag svarade ja, vände sig en av döttrarna till mig och frågade om jag inte ville ta en dusch också. Jag sköt upp ur den avgrund jag befunnit mig i. Energin var åter funnen.

När jag lämnade Paris ett par dagar tidigare hade jag redan halkat ner. Kvällen innan avfärd ledde jag mig själv in på tvivelaktiga tankespår som bröt ner min motivation. Jag ville stanna i Paris och som botemedel mot den känslan beslöt jag mig, trots regnväder, för att bryta upp snarast.

Eftersom jag gav mig av vid 15-tiden hann jag inte långt och jag fick slå upp mitt tält strax utanför de södra förorterna. Det regnade men jag hade min radio, en bok och jag försökte förgäves övertyga mig själv om att inte känna förtvivlan. Jag upptäckte snart att jag inte var ensam på min improviserade campingplats och jag somnade halvt skräckslagen lyssnande efter fotsteg. När jag vaknade var himlen grå, molnen lättade strax innan jag for och solen tittade fram. Ändå kände jag mig väldigt ensam och funderade allvarligt på att vända tillbaka till Paris, funderade allvarligt på att lämna hela skeppet och åka hem.

Jag minns väldigt lite av den dagen. Jag tror mycket tid gick åt till att samtala med mig själv. Jag tog mig fram, på sakta rullande och av trötta ben trampade hjul. Det var solvarmt framåt kvällen och jag hittade en betalcamping med dusch och bestämde mig för att lyxa och unna mig säkerheten på en campingplats.

Jag hade hoppats på att kanske träffa någon och prata lite och kikade runt bland husvagnarna som stod utspritt parkerade på campingen. Ingen verkade vilja sticka ut näsan den kvällen, jag hörde slammer från kastruller och en och annan tv men inget mer. Jag mådde dåligt, kände mig väldigt svag och febrig på kvällen. Om det var min ensamhet jag led av eller något annat kan jag inte uttala mig om. Mina ögon slöts tio och jag vaknade igen av min klocka vid sjutiden.

Solen sken, vädret var underbart, himlen hög i skyarna men klumpen i mitt bröst sträckte sig från naveln ända upp i halsen. Jag talade till mig själv, förklarade för mig själv att jag borde ta mig samman. Det hjälpte tillräckligt för att komma iväg.

Foto: Erik Ekedahl

Jag trodde jag skulle nå Dijon samma kväll men jag förstod vid 17-tiden med 110 km kvar att jag inte hade en chans och jag började leta tältplats. Landskapet utgjordes av åkermark i alla riktningar och det var till synes omöjligt att hitta en bra plats utan att fråga eller betala. Jag frågar, tänkte jag och när jag nådde en by med namnet VILLEDIEU kände jag mig säker på att jag skulle hitta tältplats. Jag såg kyrkan torna upp sig högst upp på en kulle och jag mindes hur jag i min barndom ofta bett prästen om lov till att låna dennes kanot. ”Jag knackar på huset bakom kyrkan”, resonerade jag när jag trampat upp för backen och stod utanför en liten stenkyrka.

Grinden var öppen, ingen hund alltså och dörren stod öppen, det verkade hoppfullt. Jag knackade på dörrkarmen. Jag stod framför ett stort vitputsat hus och en liten dam kom strax fram till dörröppningen. Jag presenterade mig och frågade om hon visste någonstans jag kunde slå upp mitt tält för natten. Hon hänvisade mig till en gräsplätt utanför kyrkan och visade mig var jag kunde hämta vatten på hennes gård. Hon var mycket vänlig och jag satte upp mitt tält och hämtade vatten för att koka ris. Jag insåg också att jag skulle behöva ladda min telefon och jag återvände till huset för att fråga om jag kunde koppla in ledaren i ett uttag jag sett på gården. Hon bjöd in mig, bad mig koppla in laddaren i ett uttag i köket och frågade sedan var jag kom ifrån. Hennes ena dotter kom in i köket, vi hälsade och vi hade inte samtalat länge innan ännu en dotter med två små barn anlände. Ett till äldre par dök upp och snart var alla engagerade i att hitta den bästa cykelvägen till Dijon.

Jag befann mig lutad över ett bord och en karta tillsammans med den äldre man som nyss anlänt när den äldre damen frågade om jag ville stanna och äta.

Jag lättade från marken och när jag gick från huset till mitt tält för att hämta min handduk så slog det mig hur bra jag mådde och hur lätta mina ben var. Jag log hela den kvällen och efter min dusch och efter husesyn och middag, när barnen lagt sig och jag satt vid bordet med damen och hennes två döttrar insåg jag hur bra jag mådde. Jag sov gott den natten och jag blev inbjuden på frukost och eftersom det var 1:a maj och de flesta affärer höll stängt packade damen ner en liten picknick åt mig i en påse.

Jag cyklade på lätta moln de sista 100 km till Dijon och det var som en förtrollning brutits, jag kände mig fri istället för fängslad i ett omöjligt projekt. Väldigt bra. Min motivation och inte minst mitt hopp på mänskligheten hade återvänt.

/Erik Ekedahl

Erik ska cykla jorden runt. Tre år ska han sitta på en cykelsadel. Då och då kommer han skriva här på nollpunktbloggen. Om det intellektuella äventyret, om ensamheten och vad han kommer att tänka när han möter den. För att läsa mer om projektet kan du trycka här.